SÖNDAG 19 januari 2014.

Det är inte riskfritt att som medelålders, etablerad medieman skriva om feminism. Det är spännande. Att ett ämne som borde vara något så rakt och enkelt som jämställdhet mellan man och kvinna ännu är så laddat.
Att kalla det risk är kanske en smula överdrivet räddhågset. Men något gör mig nervös inför denna enkla text. Att någon jag tycker om plötsligt ska avslöja en formulering jag inte tänkt på, som berättar något om mig som jag inte vill vara. En sexist, moi?
En del skulle förklara min nervositet som effekten av en smal åsiktskorridor. Detta års nyaste nyord från krafter som vill framföra åsikter i offentligheten utan att bli motsagda.
Jag skulle säga tvärtom. Nervositeten beror på att korridoren här är så bred, rymmer så många motstridiga åsikter och är så fylld av känslor och argument byggda på levda erfarenheter att debatten snabbt blir het. Den som ger sig in här får räkna med att bli petad på en blind fläck som hen inte alls vill bli petad på.

Hur som helst. Så här begriper jag veckans debatt om Belinda Olssons tv-reportage ”Fittstim – min kamp”:
Antologin Fittstim var 1990-talets viktigaste dokument för en generation som ville engagera sig på ett nytt sätt för jämställdhet. Den skrevs och redigerades av 18 barn av sin tid. Det var en tid då ett nytt medielandskap var på väg att bryta igenom. Det var inte så digitaliserat. Fittstim kom ut 1999. Här fanns inga sociala medier, men en kraftfullt tilltagande personfixering och fascination för kändisskap i medier. Det var en tid då kvällstidningarna snart skulle starta oblyga kändisbilagor. Det var ännu en liten sensation om Dagens Nyheter skrev så mycket som en notis om Melodifestivalen, men de var på gång.
TV-programmet Expedition Robinson hade just etablerat sig som fenomen och tidsmarkör. Vanliga människor gjordes till kändisar i ett programformat helt drivet av blottlagda mellanmänskliga relationer. Programmet hade först mötts av moralpanik och kampanj mot mobbnings-tv. Medierna vände sedan unisont och hängde istället på. De underliggande strömmarna i tiden och tittarsiffrorna var för starka.

Det var i detta landskap de unga kvinnor som gjorde Fittstim navigerade. De begrep närmast intuitivt, och bättre än de flesta, vad som komma skulle och hur logiken i medierna hade ändrats.
De blev mediefeminister. Ett ord Belinda använder lite förläget i dag. Jag tycker att hon har alla skäl att använda det med stolthet.

Feminismen som jag minns den före Fittstim var en förgrämd del av offentligheten. Likformig, fylld av krav och utan lust. Attraktiv för få, häcklad av många. Fittstim gjorde kampen för jämställdhet spännande, modern och energifylld genom att medialisera feminismen.
Det var avgjort smartare att erövra och använda medierna jämfört med att stämma in i en entonig klagosång över medier.

Jag läste Fittstim när den kom. Jag var nyhetsreporter. Min enkla syn på media då inskränkte sig till att det var en distributionsform för nyheter och reportage. De unga feministerna förstod medier på ett nytt sätt. De begrep att utnyttja medias personfixering och publikens vilja att identifiera sig med innehållet.
Mitt ärliga minne från då är nog att jag tyckte att de var coola brudar som man ville vara med. Mitt något mer efterhandskonstruerade minne är att Fittstim handlade om en kombination av en ny tidsanda och en gammal kvinnokamp. Det måste gå att vara individualist och feminist. Kampen mot det strukturella förtrycket av kvinnor får inte kväva lusten till självförverkligande eller rätten till individuell frihet.

I dag undrar Belinda varför hon inte var, eller är, mer engagerad i kvinnolöner eller mer brutalt kvinnoförtryck utomlands.
Det påminner mig om hur Henrik Schyffert skrev en hel föreställning om sitt framgångsrika 90-tal där han självrannsakande undrade varför han ägnade sin begåvning åt ironisk humor om svensk vardag och populärkultur istället för att engagera sig i vår generations stora krig på Balkan.
En viktig del av svaret handlade om att ironi var det enda som på riktigt provocerade föräldragenerationen. En generation som självgott hävdade att de åstadkommit bättre musik, knullat mer, engagerat sig mer, åstadkommit mer politiskt, klätt sig mer spännande.

Ironi svepte det självgoda flinet av 40-talisternas ansikten och gjorde dem rosenrasande.
Att spela mediespelet tror jag på motsvarande sätt provocerade äldre generationers feminister. Jag tror att Fittstimskollektivet fick kraft av det.

Även om äldre feminister här inte blev rosenrasande, utan snarare ville krama ihjäl Fittstim ungefär som de kramade ihjäl Feven. (Om ni minns tjejen från Eritrea uppväxt i förorten som rappade om att bränna bh:ar två år efter utgivningen av Fittstim.)
Att bli äldre är en frigörelseprocess. Den kvävs av kramar från företrädare och stimuleras av motstånd. Jag tänker på det när jag ser Belindas program nu. Vi jobbade ihop som debattredaktörer i början av 00-talet. Hon var extremt bra på att peka på mina blinda fläckar. Jag tycker om henne mycket. Vi har blivit äldre.
Nu provocerar yngre feminister. De begriper en viral medievärld snabbare än de flesta.
Belinda fattar att hon inte ska krama ihjäl dem, så hennes reportage blir en blandning av ifrågasättande och självrannsakan. Andra får recensera. Jag konstaterar att hennes förmåga att skapa debatt om feminism i media är intakt.
Nu har vi inget som vi kan kalla för vår sång från tiden då vi jobbade ihop. Men om vi haft det hade det varit denna:
”Och de unga vi spottar på när de försöker att förändra sina världar. De är immuna mot vår rådgivning. De är mycket medvetna om vad de går igenom. Det är så förändring sker.” *

 * Fritt översatt från Changes, David Bowie.