SÖNDAG 2 februari 2014.

Vad är egentligen problemet med att domar görs tillgängliga för allmänheten över internet?
Frågan blev aktuell i veckan sedan ett gäng klåpare som kallade sig Lexbase lanserade en databas med Sveriges samlade domar.
Låt oss i ett försök att söka klarhet i grundfrågan bortse ifrån att grundarna bakom Lexbase varken begrep utgivarfrågan eller lyckades åstadkomma en databas som höll ihop tekniskt.

Vad är egentligen problemet? Domar är ju allmänna och offentliga handlingar.

Det betyder att de är öppna för dig och mig och all annan allmänhet att ta del av. Detta är ett helt bärande fundament i det svenska samhällsbygget. Det har funnits med oss sedan 1766 då världens äldsta tryckfrihetslagstiftning första gången formulerades i Svea rikes lag.
Om du tillhör den skara som vill leva och dö i Sverige och känna stolthet över det så har du en god start i offentlighetsprincipen.
Det kanske inte är poesi, men innebörden i följande ord på den svenska regeringens hemsida är mycket vackert:

”Offentlighetsprincipen innebär att regeringens och andra myndigheters samt riksdagens och beslutande kommunala församlingars verksamhet så långt som möjligt ska vara öppna.
Därför har exempelvis allmänheten rätt att ta del av alla offentliga handlingar, och domstolsförhandlingar och beslutande församlingars sammanträden är normalt öppna för allmänheten. Demokratin mår bra av att granskas. Insyn i den offentliga verksamheten skapar garantier mot maktmissbruk och ger möjlighet att påverka.”

Domstolarna, är till och med skyldiga att tillställa oss dessa handlingar ”skyndsamt”.
Rätten att få ut allmänna handlingar omfattar dock bara papperskopior. En domstol, eller annan myndighet, har ingen skyldighet att lämna ut en digital kopia. Om de vill har de möjligheten att lämna ut materialet digitalt. Och det har lagts fram förslag på att digital distribution bör bli en skyldighet. Domstolsverket rekommenderar domstolarna att maila allmänna handlingar för att leva upp till principen om skyndsamhet.

Den inbyggda trögheten i offentlighetsprincipen är alltså ett resultat av praktiska omständigheter och det faktum att regelverket kom till i en analog tid.
Det är inte resultatet av något genomtänkt förhållningssätt till vår nuvarande digitala tid.

Principen om ”skyndsamt” utlämnande skulle snarare peka mot att Lexbase borde vara en statlig verksamhet. Det tycker nog de flesta är en absurd tanke.
Men tronar vår stolta offentlighetsprincip i så fall på minnen av fornstora dar? Skulle den bygga på avsaknad av sökbarhet, överblick och långsamhet i utlämnandet av allmänna offentliga handlingar?

Någonstans här borde den mer djupgående debatten om Lexbase starta. Den borde fortsätta i svåra frågor som vad det betyder att sona ett brott. Ska ett brott raderas ur vårt kollektiva medvetande och arkiv när straffet är avtjänat? Och den som återfaller i brott, är dess historia ointressant?
Det faktum att Lexbase har ett utgivningsbevis gör den laglig och juridiskt jämställd med en databas som hanteras av professionella utgivare och journalister på mediehus som Aftonbladet eller Sveriges Television.
Om Lexbase gjorts tillgänglig utan utgivningsbevis hade den varit olaglig enligt personuppgiftslagen eftersom domarna var strukturerade och sökbara i databasen.
Gör det att det krävs en hårdare prövning av vem som kan få ett utgivningsbevis? Vad betyder det i så fall för demokratin?

Hackare har nu kapat hela eller delar av Lexbase databas. Hur ska vi hantera när den görs tillgänglig igen, fast nu från en server utanför Sveriges gränser och utan ansvarig utgivare. Är det bättre? Det har jag svårt att tro.

Nu finns istället möjligheten att åtala ansvarige utgivaren för Lexbase, Jonas Häger, 26, för det sätt han gjort uppgifter om enskilda personer tillgängliga. Det skulle kunna utgöra förtal enligt yttrandefrihetsgrundlagen. Inte för att den enskilda uppgiften om den dömde eller offret är felaktig eller i sig är ett olagligt yttrande, men sättet de görs tillgängliga på skulle kunna anses vara ”ägnat att utsätta denne för andras missaktning”. Det är ett rekvisit för förtal och skulle kunna anses vara uppfyllt av ansvarige utgivaren för Lexbase.
Var det försvarligt att publicera uppgifterna? På den frågan krävs ett bättre svar än att det var en affärsidé om utgivaren ska skyddas från förtal av yttrandefriheten.

Men staten i form av generaldirektören Kristina Svahn Starrsjö på Datainspektionen är inte alls upptagen av dessa frågor. Istället reagerade hon reflexmässigt och kräver inskränkningar i offentlighetsprincip och yttrandefrihetsgrundlagen. Av hennes debattartikel i Dagens Nyheter i veckan är det lite oklart hur. Men om jag förstår rätt önskar hon nu en ordning vad gäller ansvarig utgivare som är densamma som personuppgiftslagen för att ”hindra att känsliga och privata uppgifter läggs ut på nätet”. Så tokigt kan det gå när ivern att inskränka tryck- och yttrandefriheten får gå före eftertanken.

För vad vi än anser om Lexbase bör vi med Kristina Svahn Starrsjö kunna enas om följande:
Att begå brott är ingen privatsak.