SÖNDAG 7 september 2014.

Dröjer mig ännu kvar vid en känsla och några minnesbilder från redaktionen den gångna veckan.
Först mitt i minglet efter Aftonbladet TV:s historiska partiledardebatt på Waterfront i Stockholm. Programledaren Karin Magnusson står avslappnat och har sparkat av sig skorna mitt i kaoset på scen medan andra medier flockas kring partiledarna. Malvina Britts och Natalia Kazmierska som jobbat på scenen med tittarnas engagemang via sociala medier och ja och nej frågor står intill, liksom Aftonbladets operativa tv-chef Jessica Linnman och producenten Lotta Folcker tillsammans med medarbetare från produktionsbolaget OTW.
Lena Mellin som gjort realtidsanalyser i sändningen är som vanligt redan på väg. Nu snabbt de 300 meter mellan Waterfront vid Klarabergsviadukten där debatten ägt rum till Aftonbladets centralredaktion vid Kungsbron för att delta i eftersnacket av debatten.
Hon tränger sig milt emellan Aftonbladet tv-cheferna Magnus Zaar och Jan Scherman. Den senare är utrustad med mikrofon och kamera för att dokumentera Aftonbladets historiska sändning från bakom kulisserna.

De bär alla de där härliga, lättade minerna när du känner att något gått bra. Riktigt, riktigt bra.

Efter en stund står jag mitt i flödet på Aftonbladets centralredaktion. Det är någon timme efter vår historiska sändning av Aftonbladet TV:s partiledardebatt, samsänd med Expressen TV, Youtube, Magine, flera tidningar inom Mittmedia och Svenska Dagbladet.
Höjdpunkterna från debatten klipps ut och publiceras med egna rubriker, tidningsartiklar med nyheter från debatten produceras, grafik över olika frågor produceras och ritas utifrån data från debatten och undersökningar hos läsarna/tittarna, analyser skrivs och publiceras, experter intervjuas, efterkommentarer från partiledarna redigeras, tidningssidor ritas och samtidigt från vår studio pågår efteranalysen av Aftonbladet TV:s debatt, ledd av Maria Bjaring.

Det är bara mina ögonblicksbilder inifrån Aftonbladet under måndagens dygn. Jag skriver dem i ett försök att illustrera små pusselbitar i en större bild av den snabba utvecklingen av medielandskapet just nu.
Jag började på Aftonbladet som reporter i början av 1990-talet. Utvecklingen sedan dess är svindlande, fascinerande och i huvudsak lustfylld. Det går inte att jämföra flödet över en nyhetsdesk i dag med då.
Vi är mitt i den största transformationen av medier och journalistik sedan tryckpressen uppfanns. Det är ett privilegium att få vara med om en sådan tid på en så spännande arbetsplats som Aftonbladet, startad av Lars Johan Hierta 1830.

Ibland kan jag tröttna på de trånga frågeställningarna om vad som ska hända med papperstidningen och vad som ska hända med den linjära tv-kanalen. Båda distributionsformer av journalistik krisar på grund av teknikutveckling och nya beteenden.

Men den intressanta frågan är vad som händer med journalistiken. Det är inte okomplicerat.

Å ena sidan är möjligheterna oändliga, å andra sidan är resurserna i accelererande grad begränsade. Senast i veckan kom nya besked om besparingar, denna gång handlade det om 70 tjänster på Expressen. Bara det senaste året har totalt 700 journalister förlorat jobbet i Sverige.
Många läsare som tänkt igenom sina medievanor i dag, är i stigande grad upptagna av frågan om på vems uppdrag journalister rapporterar.
I en idealisk värld borde det naturligtvis vara på ditt uppdrag – alltså på uppdrag av dig som läsare, lyssnare eller tittare. Vi lever förstås inte i en idealisk värld.
Inte ens SVT i Göteborg är en idealisk värld. Också där förefaller det finnas en tämligen tydlig överrepresentation av frågeställningar som rör vit medelklass i storstad, om vi ska förenkla ett klassiskt publicistiskt dåligt samvete. Det är nog min slutsats av det underhållande bråket i veckan – av SVT kallat gubbar i catfight – mellan Aftonbladets Fredrik Virtanen, SVT:s Janne Josefsson och Dagens Nyheters Johan Croneman.

Den renaste kopplingen till läsarnas uppdrag har faktiskt historiskt varit en betald relation. Allra tydligast i kvällstidningens gamla affärsmodell med lösnummer som förr i tiden stod för 70 procent av intäkterna. Morgontidningen har historiskt varit ganska precis tvärtom, till 70 procent finansierad av annonsintäkter

Public Service har i dag en hotad, men en intressant relation till lyssnare, läsare och tittare i form av en licens. Förvisso beslutad av riksdagen och ägd av staten, men den har skapat en betald relation mellan publik och journalist som hållit armlängds lucka till den statliga ägaren. Det är på väg att ändras sedan högsta förvaltningsdomstolen kom fram till att det saknas stöd i lagen att ta ut en licensavgift för mobiltelefoner och datorer. Det kan sluta i en lagändring som gör licens fortsatt möjlig, eller så slutar det i en särskild skatt och i så fall en mer direkt koppling till staten och risk för mer direkt politisk påverkan.

På den kommersiella sidan har den betalda relationen mellan läsare och journalistik försvagats betänkligt. Annonsörerna vill närmre och närmre innehållet. Inte med några onda avsikter gentemot journalistiken i sig, utan med avsikten att utveckla sin långsiktiga kommunikation. Så hur ska du som nyhetskonsument försäkra dig om att journalisterna jobbar på ditt uppdrag? Inte på statens uppdrag, eller på annonsörens uppdrag?

Rakast formulerade sig Sam Sundberg på Svenska Dagbladet kring den frågan i veckan när han skrev:

”Att betala för journalistik är en medborgerlig plikt, precis som att rösta och sopsortera.”

Det var kanske en avsiktligt komisk provokation. I verkligheten är det naturligtvis som på de flesta fria marknader – i längden får du vad du betalar för. Men Sam Sundbergs formulering är mycket tänkvärd.

I sådana funderingar är det skönt att kunna återvända till känslan och kraften på Aftonbladets redaktion i måndagskväll.
Framtiden är nu. Här skapas bokstavligen morgondagens medier. Idag.