PARIS. I dag hedras offren för terrorattacken mot Charlie Hebdo vid en minneshögtid i svenska kyrkan i Paris. Aftonbladet TV sänder den i sin helhet.
Några minnesord med anledning av minneshögtiden:

Först den isande tomheten. Det kan inte vara sant.
Sedan den heta vreden. Med vilken rätt, i vems namn?
Svaret från terroristerna ekar tomt och förvirrat. Ingen religion rättfärdigar terror. Trots det är historien fylld av exempel på människor som mördat i sin Guds namn. Religion som missbruk för att uppnå mänsklig makt. Att använda en tro som vill vägleda människan inför en outgrundlig existens till att istället föra mänskligheten rakt ut i avgrunden.
Terroristerna hatade mångfald och försökte skjuta det fria ordet till tystnad. Därför var deras brott ytterst riktat mot mänskligheten och drog en blodig gräns mellan vi och dem. Vi som vill leva i mångfald, i ett öppet samhälle som vilar på religionsfrihet och yttrandefrihet. Och de som vill leva i enhetlighet med våld som metod och ett strikt kontrollerat ord.

Så hur kommer vi vidare?
Kanske genom att först inse att frågan mördandet ställer till oss andra inte handlar om vem som bokstavligen är Charlie Hebdo och inte. ”Je suis Charlie” betyder för mig att ställa sig bakom Charlie Hebdos rätt att publicera vad de tycker är viktigt.
Det bör betyda en insikt om att det å ena sidan inte är nödvändigt att förolämpa religiösa grupper för att manifestera försvar för det fria ordet, det är å andra sidan självklart en rättighet att göra det för den som så finner lämpligt.
Men det där är bara ett försök att förstå. Det verkliga hoppet om att komma vidare fanns i kraften av de hundratusentals människor som fyllde Paris gator. Det allra vackraste av budskap i den stunden såg jag på en ljusskylt. Det var en besvärjelse som kanske inte var helt sann, men fundamentalt viktig. Där stod:
Vi är inte rädda.