SÖNDAG 8 februari 2015.

Den amerikanske journalisten Bill Kovach har skrivit en av de bästa böcker jag läst om journalistik och journalistens roll. Boken heter ”The elements of journalism, What Newspeople should know and the Public should expect”.
Bill Kovach är den gamla stammens publicister, född på 1930-talet av albanska föräldrar i Tennessee. Hans journalistiska bana rymmer uppdrag som redaktionschef för New York Times redaktion i Washington och chefredaktör för Atlanta Journal-Constitution, därefter forskning inom ramen för Nieman Foundation på Harvard universitetet.
Klart som källvatten listar han nio punkter som definierar journalistik och journalistens roll. Låt oss ta tiden och utrymmet att räkna upp dem:

1. Journalistens första förpliktelse är mot sanningen.
2. Journalistens första lojalitet är till medborgarna.
3. Journalistens disciplin är verifiering.
4. Journalisten måste hålla sig fristående från dem som ska bevakas.
5. Journalisten måste agera självständig bevakare av makten.
6. Journalisten måste ge ett forum för öppen kritik och kompromiss.
7. Journalistens måste sträva efter att göra det viktiga intressant och relevant.
8. Journalisten måste hålla nyheterna överblickbara och proportioneliga.
9. Journalisten måste tillåtas följa sitt personliga samvete.

Var och en av dessa punkter rymmer ämnen för ett heldagsseminarium, eller kurser som väl försvarar sin plats på vilken journalistutbildning som helst. Men de ger vid en enkel uppräkning tankar kring journalistikens omistliga roll i en demokrati.

Men låt oss komplicera bilden lite och konstatera en tionde punkt som inte flyger på samma retoriska nivå som Kovachs nio, men icke desto mindre är sann:
Journalistik måste finansieras.

Den punkten utmanar ett enkelt förhållningssätt till Kovachs punkt nummer fyra om friståendet från dem som ska bevakas.
Finansiering av journalistik har i huvudsak skett på tre sätt genom historien. Samtliga står i olika grad i strid med Kovachs punkt nummer fyra. Låt oss ta dem i tur och ordning:

Metod ett: Du betalar som användare för journalistiken.
Problem: Journalistiken blir mycket fokuserad på att producera just sådant det visar sig att många vill betala för. Det är inte alltid uppenbart att journalistik som lockar många att betala är densamma som är omistlig för demokratin.

Metod två: Annonser från kommersiella aktörer finansierar journalistik.
Problem: Den fristående journalistiken måste våga bita den hand som föder. Det kan få kroppen bakom den födande handen att tappa sin flammande låga för demokratin och upphöra att bidra med pengar till journalistik.

Metod tre: Staten beslutar om en skatt, alternativt en avgift från samtliga medborgare för att tillåtas äga en tv- eller radioapparat. En statligt reglerad betalform för journalistik som vi kallar för Public service.
Problem: Den fristående journalistiken blir i något led beroende av politiska beslut. I Sverige har de flesta medborgare högt förtroende för staten och statliga medier och vi är skickliga på att organisera bort direktkopplingarna till politiken. Men i botten finns beroendet där likafullt.

I veckan diskuterades metod nummer två i mediebranschen. Utvecklingen av annonsaffären. Kommersiella aktörer får inte längre ut historien om sina varumärken och känslan de vill förmedla kring sina produkter via tv-reklam. Helt enkelt för att människor tittar mindre på linjär tv som avbryts av reklam. Detta sker samtidigt som alltfler medborgare beslutar sig att för att sluta betala för journalistik i form av papperstidningar. Kombinerat med att det aldrig tidigare i historien varit så många människor som tar del av journalistik i digitala utgåvor skapar det förutsättningar för nyskapande kommersiellt innehåll.

I veckan startade Aftonbladet en partnerstudio efter internationella förlagor som New York Times, The Guardian och Washington Post.

Det är en studio skild från redaktionen som ska producera engagerande innehåll av hög kvalitet tillsammans med kommersiella partners. Det kommer att publiceras tydligt uppmärkt så att läsarna förstår att det inte är ett redaktionellt innehåll.
Svenskt ord för sådant här innehåll saknas ännu, men vi jobbar på det. Betalt innehåll eller sponsrat innehåll ligger närmast och vi kommer närmsta tiden att testa vad ni läsare uppfattar som tydligast. Internationellt kallas det för ”branded content” och är i läsarundersökningar inte sällan lika uppskattat som journalistik. Andra undersökningar visar att hälften av läsarna inte förstår skillnaden, vilket är mer problematiskt och visar på något som måste utvecklas.

I mediebranschen är en del företrädare skeptiska. Publicistklubbens ordförande Björn Häger uttalade i veckan till SVT att ”det finns all anledning till oro”.

Jag påstår inte att denna utveckling av annonsaffären är enkel, men rätt skött är den intressant. Jag tvingas samtidigt lite dystert konstatera att röster som Björn Häger hittills varit lika renons på idéer om hur framtidens journalistik ska finansieras som kritiska till de idéer som nu utvecklas.
Må journalistiken leva och diskussionen fortsätta.