SÖNDAG 15 februari 2015.

Det var en vecka med anledning till en del dystra tankar.
Aftonbladets granskning av Flashback väckte i och för sig stor och engagerande debatt. Det var bra och själva avsikten.
Vår granskning hade två mycket tydliga linjer. Den första var att vi granskade personer med offentligt uppdrag som driver dubbla agendor – de säger en sak i sin offentliga roll och en annan anonymt. Det mest klassiska av journalistiska uppdrag.
Det finns de som tycker att detta uppdrag är förfärligt. Men de var vad jag såg ganska få och föreföll ha så mycket annat att ta itu med i sina liv som är viktigare än deras avsky mot journalistik att det vore slöseri med allas tid att avhandla frågan desto mer här.

Den andra linjen i vår granskning handlade om näthat där människor anonymt förföljer namngivna, utpekade personer. Dag ut, dag in. År ut, år in med vidriga hot om misshandel, mord, hat och sexualiserat våld.
Det är debatten om detta som innehåller en murken kärna som inte lämnar mig någon ro.

Här hävdas av en del vältaligt och på fullt allvar att Aftonbladets granskning av detta hot- och våldsbeteende riskerar yttrandefriheten och kränker människors integritet på ett oacceptabelt sätt.

De mest skruvade menar till och med att granskningen kränker själva hatarna och hotarnas integritet. Vi har alltså inte publicerat deras namn och bild, men sökt upp dem för att söka svar på frågan vad de tror att de håller på med. Det skulle alltså vara oacceptabelt. Ett exempel:
En skogsarbetare har i hundratals inlägg i två år skrivit olika varianter på dödshot mot en namngiven programledare i Sveriges Radio. Han anger noggrant vapentyp och vilka kroppsdelar han avser att använda dessa vapen mot och hur programledaren kan sprängas på olika sätt.
När Aftonbladet ringer på hans dörr och ber honom förklara sig sker nu en ”oacceptabel kränkning” av denna mans integritet, till och med en ”uthängning” fast vi inte publicerar hans namn och dessutom ett ”försök att tysta yttrandefriheten”…

Vad säger man. Herregud? Yttrandefrihet kan vara svår att förstå, visst, men inte så svår att det skulle var omöjligt att förstå att yttrandefrihet inte avser att skydda olaga hot, hets mot folkgrupp och barnporr. Då hamnar den i strid med andra mänskliga fri- och rättigheter.

En mer subtilt förvirrad argumentation handlar om att Aftonbladet i granskningen kränker personers integritet som alls inte hotar och hatar på Flashback. De är på forumet för att anonymt få utbyta sina innersta hemligheter om ett drogmissbruk, psykisk ohälsa eller varför de gillar sex med gummistövlar.
Detta är självklart tankar och trådar som Aftonbladet aldrig skulle granska identiteterna bakom.

Detta är den goda sidan av Flashback, det grundarna av forumet skulle värna om de på riktigt brydde sig om att vidga yttrandefriheten. Det gör de inte. De sätter en ära i att skita i allt, inte svara på frågor och tjäna stålar istället.

De vet att blygare violer kommer att ta hand om försvaret bättre. Debattören Emanuel Karlsten är en av dem. Han menar i en artikel att Aftonbladet kränker människors integritet eftersom vi via Researchgruppens material skulle kunna få reda på vilka som delat vilka hemliga tankar och drömmar på Flashback.
Och det är ju sant. Journalister får ofta reda på en massa saker om människor som inte lämpar sig för publicering. Det är en del av yrket som ställer stora krav på journalister. Men vad är slutsatsen? Att journalistiken därför bör avstå från att granska hat och hot i ett forum som Flashback eftersom vi kan få reda på saker som inte är relevanta?
Bör det i så fall gälla på flera områden? Det är med förlov sagt kort tänkt.

En annan viol i Flashbacks försvar är journalisten Björn Barr som skrev en underhållande artikel i Expressen. Han tycker att Aftonbladets granskning är för ensidigt negativ till Flashback.
På forumet finns ju också fantastiska tips om hur man installerar en diskmaskin till exempel. No shit Sherlock! Emanuel Karlsten framhåller vidare en trevlig tråd om pelargoner och Belinda Olsson har läst något spännande om en katt.
Okej, jag lugnar mig nu. Men är det jag, världen eller dessa kära kollegor som är på väg att bli galen?

Jag får förnimmelser av en skrattspegel i en skräckfilm med Josef Fritzl tema. Här går vi runt i vardagsrummet har trevligt och pratar pelargoner, diskmaskin och katter.
Måste du förstöra allt med att tjata om det där i källaren?

Jag är rädd att jag faktiskt måste det. Trust me, I´m a reporter. Journalistik granskar det som inte är bra. Vi skulle säkert kunnat nämna mer om Flashbacks goda sidor, för de finns såklart. Men vad hade det tillfört just denna vecka?
Är det någon som tycker att Svenska Dagbladets lysande granskning av SCA mest var ett evigt tjat om privatjet, jakt, gubbar och sprit eftersom de helt avstod från att berätta vilka fantastiska cellulosaprodukter SCA faktiskt också gör?

Problemet med Flashback är det totala och programmatiska undvikandet av ansvar för det man publicerar och ger stor spridning åt som på riktigt skadar människor och får dem att må dåligt. Det är en farlig väg för yttrandefriheten eftersom det riskerar att leda till hårdare lagstiftning för yttranden i digitala medier.
En granskning av denna ansvarslöshet kan förhoppningsvis leda till en förändring av Flashback så att det skulle kunna bli ett sådant forum som dess försvarare vill se det som. Men då kan man faktiskt inte titta bort.
Bättre att se sig om i vrede denna vecka och se att…

…artisten Alexander Bard kallar mig ”svin” i branschmedia och gör jämförelser med Aftonbladets granskning och terroristernas attack mot Charlie Hebdo…

…på Sveriges andre vice talmans facebooksida tävlar svenskar i vem som kan visa minst empati för världens ensammaste, räddaste nioåriga pojke.

…rimligheten i att mörda mina barn på grund av veckans granskning diskuteras på Flashback.

…tre nazister grips utanför Expressens redaktion misstänkta för olaga hot mot redaktionen.

Vart är vi på väg?