SÖNDAG 19 april 2015

Mediahus gör i dag journalistik i alla former av media. Text, bild, rörlig bild och ljud.
Till dig som läsare, tittare och lyssnare kommer vår journalistik i den form du själv väljer.
Vad gäller Aftonbladet kan du köpa en tidning, lyssna på vår kriminalreporter Anders Johanssons grävande i ett mordfall genom podden Fallet, titta på vår morgon-tv i din mobil, ta del av våra nyhetspushar i en klocka och så vidare.
Så långt inga konstigheter.

Men det är under ytan som det stora slaget om mediernas framtid står just nu. Och det är här det blir mer komplicerat. Det handlar om de tekniska plattformarna. De befintliga mediehusen kämpar med detta och har ännu så länge inte varit tillräckligt bra. Det beror på olika saker.
Många redaktioner är inte så förändringsbenägna, många medieägare har ännu en liten tid en god avkastning och tvekar inför de stora investeringar som krävs och undrar om deras affär kanske egentligen är en annan än att producera journalistik.
Döende affärer är lätthanterliga affärer eftersom de ofta dör på grund av ett förändrat beteende som efter några år sker tämligen linjärt och därför är lätt att räkna på. Alla slutar inte att läsa papperstidning samtidigt, om ni fattar vad jag menar.

Facebooks utveckling just nu tillhör det medievärlden måste förstå i grunden för att ha en chans.

Google likaså, men just nu rör sig Facebook mycket snabbare mot journalistiskt innehåll, varför det är mer akut. Är detta ett hot mot journalistiken i Sverige? Låt mig svara på den frågan konkret:

Den svenska annonsmarknaden omsätter cirka 32 miljarder kronor per år. Facebook och Googles del av detta har på bara några år rusat från noll till 6 – 7 miljarder kronor, utan att kakan har växt. Inte heller i år väntas den totala annonsmarknaden öka i Sverige, men omfördelningen väntas ske så att investeringarna flyttar från papperstidning och linjär-tv till digitala medier motsvarande ungefär 1,5 miljarder kronor.

Av denna digitala tillväxt kommer Facebook och Google ta ungefär – rubbet.

(Okej, Aftonbladet kommer att ta en del av det också. Vi är unika på det sättet, men det här handlar inte om att skryta om Aftonbladet. Resten av de svenska mediebolagen kommer i bästa fall att täcka en del av de tappade analoga annonsintäkterna med nya digitala. I bästa fall.)

Facebook har sedan en tid ändrat sina algoritmer så att journalistiskt innehåll kommer högre upp i feederna.
Nu går de ännu längre och mycket snabbare. För ett par veckor sedan blev det känt att New York Times, Buzzfeed och National Geographic kommer att lägga sitt innehåll direkt på Facebooks plattform. Affärsuppgörelsen är inte känd. Men Facebooks mål är klart – att bli den enda app du behöver i mobilen.

Inom ramen för sin plattform för direktmeddelanden bygger de nu betallösningar och i veckan lämnade de in en patentansökan som går ännu längre. Den har rubriken ”Social networking data exchange” och går något förenklat beskrivet ut på att publicistens innehåll matchas med enorma mängder data från flera källor för att med ruskig precision kunna presentera alla typer av innehåll för dig – kommersiellt innehåll, dina vänners innehåll, video och journalistik.
Denna teknik och förmågan att hantera datan är det guld som den nya medieaffären byggs av.
Kunnandet om hur Facebook jobbar är förfärande lågt i många svenska mediehus att döma av en del kommentarer i veckan på min förra söndagskolumn.

En förvirrad debatt utbryter istället om att det skulle vara ett problem att Public service stärker sin lokaljournalistik. Det är det inte.
Men det är ett stort problem att de lägger ut sitt innehåll på kommersiella amerikanska plattformar och integrerar Facebook i sina egna produkter.

Ett enkelt exempel:
SVT:s Nyhetsapp har dela-knappar från Facebook i sin app. Jag pratade i veckan med en normalt mycket kunnig SVT-medarbetare som på riktigt inte förstod att det betyder att Facebook därigenom tankar deras data. Användaren behöver inte ens använda knappen, bara det faktum att den är installerad gör att det går data till Facebook varje gång varje användare laddar en sida. Detsamma gäller like knappar.
Det är mycket sannolikt att Facebook vet betydligt mer om SVT:s användare av nyhetsappen än SVT själva. Det är inget att skämmas för, det gäller många mediabolag. Men det är något att tänka på.

En företrädare för Public service försvarade detta med att det är så lite data i det stora hela. Hrm… Med det breda innehåll och den breda publik Public service har i Sverige är det vad som krävs av data från en publisher för att Facebook effektivt ska kunna konkurrera med Aftonbladet som primär nyhetskälla och sedan kombinera det med sin övriga data för att bygga sin annonsaffär.
Mediamarknaden är tuff som den är ändå. Att slåss mot en amerikansk gigant i kombination med den sammanlagda kraften av flera skickliga public-service redaktioner som är förfinansierade av en statlig licens kan bli väl tufft också för en hårding som Aftonbladet.
För att inte tala om vad det skulle betyda för resten av mediekören i Sverige.

Så av alla diskussioner om att nya tjänster från Public service ska förhandsprövas fast det aldrig görs, så tycker jag att ägaren staten ska börja med att pröva att offentligt svara på följande fråga:

Varför ska innehåll som är finansierat av en statlig licens överhuvudtaget finnas på kommersiella amerikanska medieplattformar som Facebook och Youtube?

(PS. Svaret kan inte vara det slentrianmässiga ”vi måste vara där användarna är”. Det är ett svar förbehållet kommersiella mediebolag. Public service bolagen är de enda mediebolag som har förmånen att i lugn och ro bygga egna plattformar och dra publiken dit. Det är extremt viktigt för mångfalden att SVT, SR och UR fortsätter att vara bra på det och slutar göra ogenomtänkta allianser med amerikanska kommersiella medier.)