SÖNDAG 3 maj 2015.

Den är het den här veckan eftersom den inte kommit till Sverige ännu. En hel medievärld undrar om den ska ändra vårt sätt att konsumera nyheter. En annan del av världen undrar möjligen vad i hela världen de ska med en dator ständigt på armen till. Där har man ju självklart bara en klocka. Läsa nyheter i en klocka? Trams.
Det är samma människor som med emfas slog fast att en telefon har man för att ringa. Se dig omkring i dag. De som inte har en smartphone är lite konstiga, i ekonomiskt trångmål eller mycket gamla.

Men nu pratar vi så klart om Apple Watch, smartklockan eller vad den nu kommer att kallas. Vår tids Picasso, Steve Jobs, är död. Ska hans bolag klara att förändra världen igen?
Jag fingrar på Apple Watchen på armen – jodå, jag har en. Plötsligt säger klockan till mig att ställa mig upp i en minut. Det är hälsoprogrammet. Det antas vara det största användningsområdet för klockan, att hålla koll på sin hälsa. Det är fascinerande och lite skrämmande hur mycket som går att mäta med ett par sensorer på handleden.

Läsupplevelsen i klockan tillhör inte det som imponerar, jämfört med hur bra det är att läsa text i telefonen.
Att läsa klocka är en plockig och grötig upplevelse med obekväm handledsvridning för annat än korta meddelanden.

Men var lugn för att det finns de som kommer att säga att de älskar att läsa romaner i klockan…
Det enda jag riktigt gillar hittills med klockan är nyhetsflasharna. Men det är möjligt att fler behov skapas och fylls över tid. Det är så Apple jobbat hittills. Inget ”lära känna användaren”, inget ”kundfokus”, inga fokusundersökningar där kunden ska säga vad de vill ha. Allt sådant som duktiga, men mediokra bolag är upptagna av.

Jobs och hjärntrusten i hans bolag var likt artister besatta av att gå in i sig själva, lita på att där fanns genialitet och göra saker som slog publiken med häpnad istället för igenkänning. Coolare naturligtvis, men oändligt mycket svårare. Alla som försöker använda Jobs i sina liknelser om sitt eget företagande bör ha minst en Tesla som produkt i ryggen, om ni fattar vad jag menar.
Vi vanliga dödliga får harva vidare med dataanalyser för att försöka räkna fram hur användarna beter sig och vad de därmed säger om sig själva och sina behov.

Jag vet inte ännu om journalistiken alls hör hemma i klockan, bortsett från nyhetsflashar. Men jag tror att det är viktigt att undersöka hur journalistiken kan nyttja en interaktiv klocka.
Därför finns såklart Aftonbladet redan i Apple Watch i en tidig version.

Ett motsatt förhållningssätt riskerar att göra journalistik till ett uttryck som upphör att vara relevant i samtiden. Ungefär som jazz- och gitarrbaserad rockmusik eller oljemålningar. Trevliga uttryck, i varierande grad kommersiellt gångbara på nischmarknader men inget som på något djupare sätt engagerar eller påverkar samtiden längre.
Dagens mest relevanta artister, i meningen att de gör det varje kreativ människa med ambitioner drömmer om; bryter ny mark och påverkar sin samtid på djupet, de bygger i dag kod, eller har visioner om vad de vill ha utfört i form av kod.

Skriver detta på Viking Line på väg till Åland. En miljö som ofta hånas där jag lever nu, men som jag känner djupt för eftersom den varit en del av mitt liv så länge jag minns. Det är en djupfolklig miljö, ren från poser och inlärda manér som vi känner från mer urbana sammanhang.

Det är här på Viking Line smartklockan måste slå för att bli stor på samma sätt som smartphonen.

Alla – jag menar bokstavligen – sitter och fingrar på sin smartphone här. Från männen som luktar ensamhet till det unga paret som kysser varandra innerligt till tonerna av ett dansbands version av Thomas Ledins Snart tystnar musiken.

Vi är långt från hipsterland. Jag går förbi tax-free butikens tidningshylla. Det är en nostaligtripp. Alla magasin ser likadana ut. Vita kvinnor med ännu vitare tänder och hud utslätad av smink och photoshop, huvudet lite vridet, blicken rakt ut mot köparen. Det är samma rumpor som ska upp, rynkor som ska ut och magar som ska bli platta och drömresor som ska göras.
Det är journalistik som lämnat nyskapandet och stannat i hantverk om drömmar om att bli någon annan. Det kunde ha varit ur dessa magasin som Apple watchens hälsoapplikationer utvecklades, men det var det inte.

De som bygger kod börjar istället fundera på hur mycket journalistik som egentligen kan göras av robotar. Jag skojar inte, men det är en annan mediespaning.

Jag flyr in i hörlurar. Gammal Daft Punk. Human after all. Musiken fyller i mig samma gamla osympatiska behov av distans till denna påträngande folklighet. Det låter ingen skillnad via den smarta klockan.