Startsida / Inlägg

Om sanning, pressetik och dubbelmord.

av Jan Helin

 SÖNDAG 16 augusti 2015.

Var det viktigt att berätta att de misstänkta gärningsmännen för morden på Ikea varuhuset var från Eritrea och sökte asyl i Sverige?
Det är två frågor. Jag fann efter moget övervägande att svaret var ja på bägge. Det ena var ett enkelt beslut, det andra svårare.
Beslutsunderlaget för publiceringar är så gott som alltid ofullständigt i nyhetsarbete. Det finns i beslutsögonblicket ofta bara ett fåtal yttre kända och bekräftade omständigheter och utöver det ett härke av rykten och obekräftade uppgifter som en ansvarig utgivare inte publicerar.

Kring det omskakande och djupt tragiska dubbelmordet i Västerås var endast följande yttre omständigheter kända tidigt:
• Gärningsmannen hade ingen relation till offren.
• Det fanns två misstänkta gripna. Deras innebördes relation var oklar.
• Den ena av de misstänkta var själv svårt skadad.

Dessa yttre omständigheter säger oss egentligen bara att vi hade att göra med vad som brukar kallas ett vansinnesdåd. Detta skiljer dubbelmordet från de allra flesta mord som vanligen innehåller mer planerad och överlagd ondska och någon typ av relation mellan offer och gärningsman.

En av journalistikens viktigaste uppgifter är att försöka göra världen mer begriplig.
Inget av det nu aktuella vansinnet blir i sak mer begripligt av upplysningen om att de misstänkta är från Eritrea.
En viktig yttre omständighet är naturligtvis att de båda misstänkta uppehöll sig i Sverige på ett asylboende. Inte för att asylsökande begår dubbelmord i någon högre utsträckning än innevånare i landet som är medborgare, men för att det säger något om det sammanhang de misstänkta gärningsmännen levde i. Att sätta händelser i relevant sammanhang är ytterligare en viktig journalistisk uppgift.

Men asylsökande i Sverige kommer från en lång rad länder. Det hade varit fullt möjligt att publicera uppgiften om asylsökande utan att ange nationalitet. Den svårare frågan kvarstår således:
Varför var det viktigt att berätta att de misstänkta var eritreaner?

Mitt enkla svar är att konkretion kring händelser som en erfaren publicist vet att det kommer att spekuleras kring är viktigt.
Mitt mer komplexa svar är dystert. Att inte publicera den i sak tämligen okontroversiella, men i realiteten laddade, uppgiften att de misstänkta är eritreaner hade gett avsevärt bränsle åt en av vår tids stora konspirationer – att media förtiger sanningen.
En normal pressetisk hållning anses i stigande utsträckning vara att ”förtiga sanningen”.

Ett flagrant uttryck för den åsikten formulerades av den rutinerade opinionsbildaren och ledarskribenten Per Gudmundson på Svenska Dagbladet när han i veckan twittrade:

”Själv vill jag att ursprung rapporteras mer. Nationalism, kultur och religiositet är betydande faktorer vid en hel del våld.”

Själv är jag lugn för att jag kommer att få veta vad Gudmundsons politiska meningsmotståndare har för åsikter kring hans formuleringar. Jag är inte lika säker på att någon tillämpar good old opartisk journalistik och ställer följande frågor till Gudmundson:

• Varför anser du att ursprung bör rapporteras mer?

Att nationalism, kultur och religiositet är betydande faktorer vid en hel del våld är uppenbart, såsom vid hedersmord eller religion och nationalism som bränsle för terror. När sådant våld blir nyheter rapporteras också gärningsmäns ursprung regelmässigt av så gott som samtliga medier.

• Så, exakt vad är det du saknar i rapporteringen av ursprung?

I en värld utan fördomar och rädsla är upplysningen om att de misstänkta gärningsmännen är eritreaner en okontroversiell uppgift. Det förklarar brottet lika lite som uppgiften att den misstänkte är 36 år gammal.
Men en sådan värld lever vi inte i och har aldrig levt i. Det är skälet till att en drygt 50 år gammal pressetisk regel säger att en ansvarig utgivare inte ska framhäva personers etniska ursprung om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.
Det är en regel som kommer ur insikten av att det i alla tider funnits mer eller mindre starka intressen av att använda enstaka omskakande händelser för att missakta hela folkgrupper.

I vår tid är dessa intressen mycket starka och mycket tydliga. Mest massivt får detta uttryck på olika nätpublikationer utan ansvarig utgivare med tillhörande diskussionstrådar.

Här sprids just nu komplett galna rykten och felaktiga uppgifter om vad som ”egentligen hände” när mamman och sonen ska ha mördats.
Ryktena och felaktigheterna blir snabbt till sanningar som media anses förtiga.

Denna mekanism uppstår eftersom skribenterna i dessa forum inte drivs av att ta reda på vad som är sant eller att göra världen mer begriplig. De drivs av att förklara hans illdåd med hans ursprung och på så sätt demonisera gärningsmannen. Som om den vedervärdige mannen som mördade på Ikea behövde demoniseras. Det behövs naturligtvis bara göras av den som vill göra politik av mord. I dag lever vi i ett land där Sveriges andre vice talman Björn Söder vill göra just detta. Använda ett mord för att göra missaktning av folkgrupper till politik.

Vi är européer. Vi borde veta bättre vad missaktning av folkgrupper som politik är för något och vart det leder.
Fri och oberoende journalistik och dess pressetik har aldrig känts viktigare under min yrkesbana än denna sensommar.

 

SVAR FRÅN PER GUDMUNDSON (svaret ligger också i kommentarsfältet):

Hej Jan!
Jag tror inte vi är särskilt oense. Så här skrev jag på Facebook i fredags:
Varje dag, i varje redaktion, förs en publicistisk, pressetisk debatt om vad som ska tryckas och sändas. Vi gör val av vinkel och omfattning av bevakningen, och vi både diskuterar före och utvärderar efteråt vad vi gör. Och vi har olika åsikter som stöts och blöts. Det pressetiska regelverket tolkas och omtolkas, dagligen. Detta brukar ske inom redaktionernas väggar. Häromkvällen flyttade samma diskussion ut i sociala medier, och då anses det tydligen enormt anmärkningsvärt att vi kan tycka olika. Det fascinerar mig.Själv är jag oroad av en utveckling där allmänheten vänder sig till exv Flashback för att de misstror mediernas rapportering. Jag tror att den tendensen kan ha att göra med att pressen varit alltför återhållsam, och rentav skönmålande, bland annat när det gäller skildringen av brottsutvecklingen och följderna av invandringspolitiken. Jag har noterat att svensk nyhetsvärdering skiljer sig från exempelvis hur det ser ut i ett grannland som Norge, och anser att vi gott kan närma oss den norska nyhetsvärderingen utan att tumma på vår pressetik.

Jag anser att vår nyhetsvärdering bör kunna spegla det faktum att frågor om migration och integration numera är top-of-mind i befolkningen, och jag menar att det i fler fall än nu kan vara relevant att redogöra för exempelvis ursprung, religions- och nationstillhörighet. Sådana faktorer är nämligen inte oviktiga när man diskuterar migrations- och integrationspolitik, och kan dessutom ha avgörande roll i förståelsen av exempelvis hedersbrott eller terrorbrott.

I mina ögon gjorde Aftonbladet rätt som brejkade nyheten att de misstänkta vid IKEA-morden bodde på ett asylboende. Det var bra att tidningarna berättade att de misstänkta var eritreaner. Och det var riktigt av Expressen att skriva ut uppgifter om att de misstänkta var kristna. Inte minst det sistnämnda – för därmed kunde den vilda ryktesfloran om islamistiska terrordåd, och oron för dylika, dämpas. Terrorism är ett allvarligt hot, men man ska inte vara rädd för att gå på IKEA.

Som jag kan förstå skiljer sig inte min åsikt om bevakningen mycket från Pressombudsmannens. Han tycker såvitt jag kan utläsa också att publiceringarna var motiverade, givet brottets art.

DN:s förre chefredaktör Hans Bergström anförde också ungefär samma argument som jag i Studio Ett.

Vardag i nyhetsfabriken, alltså, men när det kommer ut på twitter blir det ett fasligt liv.

Per Gudmundson

  • Tjänstgörande redaktörer: Stefan Sköld, Sandra Christensen och Mattias Kling
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB