Terrorism är politisk motiverad brottslighet. Våld mot civilsamhället och enskilda människor för att skapa rädsla i akt och mening att skapa förutsättningar för en politisk förändring. Kort sagt en vedervärdig metod – oavsett vilken politisk inriktning terroristen önskar.
Det framstår allt klarare att morden i Trollhättan var ett terrordåd. Då ska det också benämnas som ett sådant – även om terroristen var en förvirrad, hatande ung svensk man som hette Anton Lundin Pettersson och blev 21 år.

Anton Lundin Petterssons utväljande av en skola, polisens uppgifter om att han valde sina offer utefter att de hade utländsk härkomst, hans delande av högerextremistisk propaganda, hans avskedsbrev om sin avsky mot svensk invandringspolitik är alla politiska handlingar. Det är de uppgifterna som gör hans vidriga mord till terrorattentat.

En diskussion som redan startat i vissa delar av medielandskapet är varför morden i Trollhättan beskrivs som terror och varför dubbelmordet på Ikea tidigare i år inte beskrivits som det.

Jag ska försöka reda ut den frågan ur ett antal olika synvinklar från ett publicistiskt perspektiv. Men låt mig först konstatera ett problem:
Ett tydligt mönster i de frågor på det här temat som når mig som utgivare via mail och sociala medier är att ett stort antal människor vill besvara frågan utan diskussion. De har redan bestämt sig för att media beskriver brotten olika eftersom gärningsmannen i det ena fallet är en infödd svensk och i det andra fallet en asylsökande eritrean.

Det är ett svar som passar in i en konspiratorisk världsbild som handlar om att det finns en elit – där media ingår – som vill trycka på folket ett mångkulturellt samhälle som degenererar nationen. Inom ramen för den ideologin blir det lätt att förstå varför media beskriver Anton Lundin Pettersson som en terrorist och Ikemördaren Abraham Ukbagabir som en ensam galning.

Denna ideologi om eliten mot folket och minoriteter som hot mot nationen må vara den snabbast växande politiska idén i Europa vår tid, i Sverige i huvudsak driven av Sverigedemokraterna.
Det gör den dock inte sann.

För journalisten är det viktigt att frigöra sig från politiska ramverk och så sakligt och objektivt som möjligt klarlägga omständigheterna kring omskakande händelser som de i Trollhättan och Ikea i Västerås.

Om vi gör det ser vi några omständigheter som förenar dåden och andra saker som skiljer dem åt. Båda kan sägas vara hatbrott, den benämning polisen använder för att beskriva morden i Trollhättan. Det är ett samlingsbegrepp på brott drivna av hat gentemot en etnisk grupp, en religion eller mot människor på grund av sexuell läggning.

Men finns det också spår av terror i Ikeamorden?

Också här har vi att göra med en hatande, förvirrad man. Abraham Ukbagabir överlevde sitt egna självmordsförsök och kunde därför förhöras. Av förhören framgår att han var rasande och hatisk för att han fått avslag på sin asylansökan, han hade därför valt offer utifrån att de såg svenska ut.

Det skulle kunna beskrivas som hämnd. Men det vore att använda ett oprecist språkbruk. Hämnden hänförs till den så kallade talionprincipen, den säger att den som begått ett ont ska utsättas för samma ont. Offren för Ikemördaren kan inte på något vis sägas vara kopplade till avslaget på asylansökan. De är oskyldiga offer utan koppling till den politik som nekade Abraham Ukbagabir uppehållstillstånd i Sverige.

Abraham Ukbagabir gör sig alltså skyldig till hänsynslöst, dödligt våld mot oskyldiga civila för att protestera mot konsekvenserna av en politik.

Det finns också i förhören en antydan om en religiös motivering till morden mot bakgrund av Abraham Ukbagabirs kristna tro. Det resonemanget är dock så fragmentariskt i förhörsprotokollet att det är svårt att förstå om han motiverar morden med religionen eller söker någon slags förlåtelse på religiösa grunder. Abraham Ukbagabir valde ut Ikea som skådeplats för morden för att ”få tag på de knivar han behövde” enligt åklagaren Eva Morén. Det förblir oklart om Ikea också valdes av symboliska skäl. Men likväl bär Ikea en oerhört stark symbolik i Sverige och valet av mordplats skapar så, likt valet av en skola, en känsla av attack mot det svenska samhället. Så här långt bär Ikeamorden vissa yttre kännetecken av terrorattentat.

Och möjligen skulle de teoretiskt kunna sägas vara ämnade att ”otillbörligen tvinga offentliga organ (…) att vidta eller avstå från att vidta en åtgärd” som ingår i den svenska lagens definition av terrorbrott. Det är dock viktigt att konstatera att åklagaren inte valde att beakta terrorlagstiftningen i åtalet mot Abraham Ukbagabir och att gärningsmannen aldrig uttalar syftet om ändrad politik eller ändrat beslut, utan morden som en protest mot politiken.

Det saknas också ett politiskt sammanhang kring gärningsmannen i Ikeamorden. Det finns ingen politisk extremistmiljö, eller terroristgruppering, som förespråkar våld mot medborgare i ett land för att åstadkomma generösare regler för asyl. Det finns inte heller någon organiserad politisk hatretorik mot en utpekad elit för att asylreglerna är för hårda. Det är därför svårt att se att morden på Ikea begicks för att ändra en politisk inriktning.

På dessa punkter skiljer sig sammanhanget kring Ikemorden från terrorism på ett så avgörande sätt att det blir svårt att sätta begreppet terrorist på mördaren Abraham Ukbagabir. Hans brott är självklart inte mindre avskyvärda för det. Hatbrott, terrordåd eller vansinnesdåd är begrepp ämnade att öka begripligheten. Graden av fördömande måste vara densamma från civilsamhället.

Detta sätt att försöka reda ut begreppen kan i bästa fall bidra till förståelse och diskussion av händelser så oacceptabla och hemska att vi vill förtränga dem som obegripliga.
För de anhöriga kan det aldrig ändra faktum: en dotter, en son, en syster, en bror, en mamma är mördade.

Vi andra har en medborgerlig plikt att förstå kopplingen mellan hatretorik, politik och våld. Det är för många nu som har andra syften än att förstå. Så sett lever vi i en mörknande tid.