I dag publicerar jag och stf ansvarig utgivare Lena Mellin följande text på Aftonbladet Debatt:
I tisdags öppnades Sveriges riksdag. På lördag är det ett år kvar till riksdagsvalet.
Som ansvariga utgivare av Aftonbladet deklarerar vi i dag vår hållning till det faktum att Sverige fått ett populistiskt, främlingsfientligt parti med möjligheter att komma in i riksdagen.
Vi kommer att hantera Sverigedemokraterna så här:
• Vi kommer inte att publicera annonser från Sverigedemokraterna.
• Vi kommer att publicera debattartiklar från Sverigedemokraterna efter normal redaktionell prövning. Innehåller texten nya uppgifter, nya argument, nya frågor? Håller sig texten inom pressetiska och juridiska ramar?
• Vi kommer att upplåta plats för redaktionell granskning av Sverigedemokraterna.
Varför denna deklaration av publicistisk hållning till just Sverigedemokraterna? Vi tror det är behövligt av flera skäl.
Det som är på väg att hända i Sverige har redan hänt i de flesta europeiska länder. En populistisk, främlingsfientlig rörelse får grepp om det offentliga samtalet och i förlängningen politiken. Vi vill inte som publicister stå hållningslösa och aningslösa inför den utvecklingen.
En passiv och bekvämt publicistiskt korrekt linje skulle vara följande:
Så länge Sverigedemokraterna håller sig till harmlösa och lagliga budskap i sina annonser finns ingen anledning att stoppa något.
Vi menar att den hållningen duckar för en viktig debatt och möjliggör framväxten av en främlingsfientlig agenda i det offentliga svenska samtalet.
Det räcker att som Aftonbladetkolumnisten Lena Sundström åka över sundet till Danmark för att se hur en sådan icke-hållning bidrar till en förändring.
Danmark har förändrats sedan Dansk Folkeparti med Pia Kjaersgaard som ledare och agitator kom in i Folketinget. För oss svenskar är det en synlig förändring. Bilden av det gemytliga, öppna, lite bohemiska Danmark har förskjutits till en bild av ett intolerant samhälle med politiker som hårt agiterande går efter vissa folkgrupper för att deras seder och bruk anses hota det danska.
I Norge gick Fremskrittspartiet framåt i veckans val. I Frankrike, Belgien, Holland, Italien, Schweiz och Österrike är öppet främlingsfientliga och populistiska partier sedan länge etablerade.
Det kan vara på väg att hända också i Sverige. Sverigedemokraterna med rötter i den antidemokratiska nationella rörelsen har i dag etablerat sig i hälften av landets kommuner och i flera landsting. Enligt flera opinionsmätningar ligger de nära att komma in i riksdagen.
I en mycket aktiv uppstädning har partiet sparkat ut före detta organiserade nazister och brottslingar. Långsiktigt har Sverigedemokraterna arbetat sig från extremism mot något som uppfattas som svensk normalitet.
Partier som Sverigedemokraterna hämtar sin livsluft i martyrskap. De får livsluft i en konspiration som säger att de vet något om Sverige som inte får sägas. Mediernas tystnad kring rörelser som Sverigedemokraterna i annat än tendentiösa granskningar blir det perfekta bränslet för denna konspiration.
Vi tror inte på det. Vi tror på det öppna demokratiska samtalet. Vi tror att Sverigedemokraternas argument ska bemötas med argument. Vi tror också att det är mycket viktigare att lyssna på Sverigedemokraternas väljare än på partiet. Att aktivt osynliggöra dem vore den bästa present Sverigedemokraterna kan få av svensk media.
Så varför då inte tillåta deras annonser?
Är inte det en inskränkning av det fria ordet? Kanske. Men i verkligheten sägs inget i svensk valannonsering som för den politiska diskussionen framåt. Det är budskap för att väcka känslor, inte progressiva budskap ägnat att stimulera tanken.
Känslor är viktiga för människors val av parti och är inte sällan avgörande i politiska val. I synnerhet i länder som vårt där sakinnehållet mellan partierna inte längre spänner över ideologiska avgrunder.
Sverigedemokraternas valannonser kommer med all sannolikhet att till sitt sakinnehåll vara harmlöst. Ett barn i en Bullerby under ordet ”frihet”, typ.
Att Aftonbladet inte publicerar annonser från Sverigedemokraterna är således med all sannolikhet en hanterbar förlust för det fria ordet.
Invändningen är given: Varför ska inte Sverigedemokraterna ha samma rätt att väcka känslor som andra partier?
Men det är exakt i Sverigedemokraternas känslopjunk vi sätter ner foten.
De känslor Sverigedemokraterna vädjar till är inte harmlösa. Det finns en dubbel agenda i Sverigedemokraternas känslofyllda retorik som vi inte vill vara avsändare till.
En underström i Sverigedemokraternas Bullerby som säger att om du röstar på dem kan Sverige bli som förr. Utan en massa gapiga invandrargäng som stjäl dina ungars mobiltelefoner och våldtar.
Kärnan är alltid att definiera det främmande som ett hot, det invandrade som ett problem. Antingen är de ett problem för att de tar våra jobb, eller så är de ett problem för att de inte tar några jobb. Men det har naturligtvis aldrig handlat om vilka invandrare som jobbar och inte i Sverigedemokraternas värld. Vi ska istället fås att förstå att det främmande är hotfullt. Samma tankegods som den nationella rörelsen haft sedan 1920-talet.
Aftonbladet kommer inte att bidra till att bära de känslorna ut i det offentliga rummet via betalda annonser från Sverigedemokraterna.
Det är inte att vara objektiv eller neutral. Det är heller inte att sätta sig på en publicistiskt hög häst. Det är ett ställningstagande.
