SÖNDAG 6 oktober 2013.

Detta är en partsinlaga.
På tisdag står jag åtalad för förtal. Jag anses ha publicerat olagliga yttranden i Aftonbladet vad avser sex mäklare.
Orsaken är att Aftonbladet har granskat och publicerat vilka mäklare i Sverige som har prickats av den statliga myndigheten Allmänna Reklamationsnämnden.

Metoden för granskningen var klassisk undersökande journalistik. Aftonbladets reporter Joachim Kerpner granskade 140 ärenden hos Allmänna Reklamationsnämnden mellan 2009 och 2012. Han fann att 42 av dem slutade med att den anmälda mäklaren fälldes. I elva av de 42 fallen ansåg Allmänna reklamationsnämnden mäklarens fel så gravt och tydligt att de rekommenderade att hela summan som den anmälande kunden begärt skulle betalas tillbaka av mäklaren.
Det gjorde att det fanns grund att påstå att dessa 11 var de värsta mäklarna bland Reklamationsnämndens alla ärenden. Så långt är detta en grundläggande granskande metod som vi kallar för journalistik.

Att köpa hus eller lägenhet är för de allra flesta människor den största affären man gör i sitt liv. Den påverkar ekonomin för många, många år. Inte sällan för resten av livet. Det är inte heller så att de flesta som bostadsköpare gör detta särskilt ofta. Köparen hamnar således i en tydlig beroendeställning gentemot mäklaren.

Det är en viktig publicistisk uppgift för Aftonbladet att stå på den svaga partens sida. Vi har det till och med ordagrant uttryckt i den publicistiska policy vi verkar efter.

I detta fall är det uppenbart kunden till mäklaren som är den svaga parten.
Men de ömtåade mäklare som nu stämt Aftonbladet för förtal anser att det ska vara olagligt att kalla de 11 som fällts tydligast av Allmänna reklamationsnämnden för de ”värsta” mäklarna.
Förtalet handlar enligt åtalet om just det ordet och ett ord till. Ordet bluff.

Aftonbladets rubrik, som mäklarna nu menar ska vara ett olagligt yttrande i Sverige löd:
”Mäklarna som fälldes för sina bluffar”

Låt mig redogöra för grunden för det ordvalet i några av fallen.

Fall ett:
Mäklaren Johan Reuterling talade inte om att sjöutsikten över Värtan och Djurgården skulle försvinna till följd av en kommande tillbyggnad på en grannfastighet, enligt kunden.
Johan Reuterling tyckte aldrig att det var någon sjöutsikt att tala om. Han var tidigare varnad av Fastighetsmäklarnämnden för att inte ha informerat köparna om tillbyggnaden.
Kunden krävde 600 000 kronor tillbaka. Allmänna reklamationsnämnden gav kunden rätt.

Ska det vara lagligt att kalla mäklarens agerande för en bluff?

Fall två:
Mäklaren Henrik Hansson sålde ett hus med ett 40 år gammalt tak och intygade köparen att taket var inspekterat av Anticimex. Köparen litade på det beskedet.
Efter köpet upptäcktes skador för 45 000 kronor på taket.
Allmänna reklamationsnämndens utslag säger att Mäklaren är ansvarig för kostnaden av takskadan eftersom han hänvisat till Anticimex besiktning. Därmed gäller inte köparens undersökningsplikt.

Tror ni att köparen tycker att ordet bluff är en beskrivning som bör vara laglig vad avser mäklarens garantier om taket via en otillräcklig inspektion?

Fall tre:
Marknadsföringen gav sken av att mäklarfirman var partner med byggföretaget BBB. Bygget drog ut på tiden. Köparen undrade om det fanns byggförsäkringar. Ja, svarade mäklaren Richard Rosvall.
Men det fanns det inte. När byggföretaget gick i konkurs förlorade köparen rätten till huset och handpenningen på 345 000 kronor.
Allmänna reklamationsnämnden kommer fram till att mäklaren Rosvall underlåtit att ta reda på om försäkring fanns när köparen frågade och i sin marknadsföring felaktigt angetts som partner. Han bör därför betala köparen 345 000 kronor.

Tror ni att köparen anser att mäklarens felaktiga uppgifter lagligen i Sveriges land bör få kallas för en bluff?

Vi kan ha olika uppfattningar om rimligheten och lämpligheten i att kalla ovanstående för bluffar. Vi kan vara säkra på att mäklarna har ett svar och kunderna ett annat. Du som läsare är fri att ha din uppfattning.
Men olika uppfattningar om lämpligheten i ordet bluff i detta sammanhang är inte frågan nu. I så fall skulle mäklarna ha krävt genmälen och debatterat saken enligt det fria ordets principer. Men så har de inte agerat. De har istället stämt mig som ansvarig utgivare för förtal. Därför är frågan i Stockholms tingsrätt på tisdag följande:

Ska det vara ett olagligt yttrande i Sverige att kalla fall som dessa för en bluff?
Ska vi dra gränsen för yttrandefriheten i Sverige där?

De sex fastighetsmäklarna Johan Reuterling, Henrik Hansson, Richard Rosvall,  Lennart Norman, Tomas Linder och Vadar Nasberg står nu upp och säger att här ska gränsen för svensk yttrandefrihet dras.
Jag kan inte ställa upp på det. Därför har jag som ansvarig utgivare valt att inte svara på deras stämning med pengar, alltså en förlikning.
En jury får istället avgöra detta enligt den svenska Tryck- och yttrandefrihetslagen i nästa vecka.

 SÖNDAG 29 september 2013.

I medievärlden denna vecka pågår något så ovanligt som ett mediedrev mot en enskild journalist.
Det bär drevets alla goda kännetecken av jakt på felaktigheter och polarisering som driver fram en klarhet. Några av de mindre goda egenskaperna i ett drev finns där också, som att smått blir stort och den mänskliga aspekten att stå ensam mot en enad hord som inte riskerar något.

Om det gått dig förbi så handlar det om att Dagens Nyheters ledarskribent Hanne Kjöller skrivit en bok som heter ”En halv sanning är också en lögn”. Den kritiserar journalistik för att välja bort delar av sanningen.
Det är en intressant ansats. Men boken har ett uppenbart problem och ett mer intressant.
Det uppenbara problemet är att det förekommer så många faktafel i boken att den faller på eget grepp. Jag menar att det finns ett mer intressant problem med Hanne Kjöllers bok. Detta:

Journalistik är en metod. Opinionsjournalistik är en annan metod.
En central mening i debatten kring Kjöllers bok är denna:
”Vi tar fram det som stärker de teser vi driver och trycker undan det andra.”

Kjöller hävdar att Janne Josefsson på SVT sagt det som beskrivning av hans egen journalistik. Han hävdar att citatet är ryckt ur sitt sammanhang. Oavsett, här kommer det intressanta:
Citatet är en tämligen exakt beskrivning av opinionsjournalistik, alltså sådant som skrivs på ledarsidor. Den fakta som stöder den politiska uppfattningen värderas som viktiga, de som talar emot den trycks undan. Sådan är själva metoden i opinionsjournalistik och för alla andra som ska bygga ett argument. Det är inget fel i det. Men resultatet blir inte opartisk journalistik.

Hanne Kjöller har en politisk agenda. Hon väljer frågor som stärker den. Hon sade det själv under en debatt på bokmässan i fredags:
”Jag har betalt för att vara subjektiv.”

Kjöllers opinionsjournalistik handlar oftast om att visa att det alls inte är så synd om utsatta människor som journalistiken i form av socialreportage velat göra gällande. Om det kan man tycka olika. Men min poäng här är att Kjöllers bok inte är journalistik som söker sanning. Det är opinionsjournalistik som söker argument för en politisk verklighetsbeskrivning.

Min egen spaning är att just liberala opinionsbildare har ett särskilt problem som är mycket tydligt i Hanne Kjöllers fall:

Hon tänker att det hon tycker är sanningen.
Det är ett riskfyllt antagande. Också liberalt tyckande är en politisk uppfattning.

Opinionsjournalistik blir oftast klarare för läsaren om de politiska förtecknen är tydligt vänster eller tydligt höger. I mittfåran får skribenter inte sällan för sig att de ägnar sig åt objektiv sanning, trots att de får betalt för att vara subjektiva.

Journalisten Gellert Tamas skrev en för Hanne Kjöller förödande artikel som visade hur hon förvanskat fakta i en ledarsidestext om kravallerna i Husby. Dagens Nyheter vägrar att korrigera de felen. Kjöllers mångårige kollega på DN:s ledarredaktion och i dag tidningens chefredaktör Peter Wolodarski tiger om saken. Nuvarande chefen Johannes Åman säger till Medievärlden:
”Det var inget misstag av dignitet.”
Nej, säkert inte för den vars jobb det är att värdera faktas vikt efter en politisk skala.

Han menar också att en rättelse nu skulle bli ”förvirrande”. Att själva klargörandet och tillrättaläggandet av fakta skulle bli obegripligt för läsarna.
Det är naturligtvis nonsens. Skälet till att avstå rättelsen är att den undergräver bygget av ett politiskt argument.

Avslutningsvis, låt mig rekommendera en bättre bok om journalistik, makt och lögner än Kjöllers. Den heter ”Makten och lögnen” och är skriven av den stundtals odrägligt självupptagne journalisten Åke Ortmark som på klassiskt manligt manér brett ut sig över 800 sidor.
I dag är han öppet på högersidan politiskt, men han förmår att problematisera sin subjektivitet.
I sin krafts dagar var han tillsammans med sina kollegor Lars Orup och Gustaf Olivecrona besatt av att göra opartisk journalistik besläktad med vetenskapliga metoder.

Genom att fråga utifrån olika perspektiv var det, menade han, möjligt att söka en objektiv sanning i en fråga. Det var en journalistik som självklart vilade på faktagranskning, men som i sin verklighetsbeskrivning försökte nå en kärna av sanning.
Det är absolut möjligt att debattera om de lyckades. Men de utförde detta hantverk stilbildande bra och på ett sätt som jag kan drömma om att ett ungt journalistkollektiv skulle återuppta. Och även om Åke Ortmarks tanke inte är lika strukturerad på ålderns höst så är hans stilistik helt intakt. Hans egen förklaring till boken är en god relief till Kjöllerbråket i veckan och kan få vilken journalist som helst att dra efter andan:

”Jag kan vara besvärande känslosam. Jag är människa, alltså en posör, en lögnare, inte alltid, men alltför ofta. Därför är boken också präglad av självmotsägelser. Det bästa är kanske att betrakta den som ett collage av infall, en essä styrd av en strävan att trots allt inte ta sig själv så förbannat allvarligt.”

Mediebranschens pris Årets Dagstidning har nu offentliggjort nomineringarna i alla nio klasser.
Aftonbladet tar i detta ett historisk rekord i tävlingen. Vi är nominerade i åtta av nio klasser. Ja, till och med nio av nio om vi räknar in nomineringen av Omni som är ett initiativ från Aftonbladet.

Det är oerhört hedrande och ett erkännande från branschen. För ett par år sedan lade vi en strategi på Aftonbladet för att vara den tidning i Sverige som leder strukturomvandlingen när läsarna byter vanor från analog nyhetskonsumtion till digital. Det är den strategin som nu ger avtryck i samtliga kategorier av branschpriset Årets Dagstidning.

Vi försöker så gott våra kvällstidningsgener förmår att hålla oss ödmjuka inför alla de fina orden i nomineringarna. Från mitt perspektiv är det viktigast att understryka den viktigaste framgångsfaktorn för Aftonbladet:
Alla medarbetares hårda, dagliga arbete med att göra en strategi till verklighet. Jag är genuint imponerad av mina medarbetare som varje dag gör Aftonbladet. Det är ett helt annat sätt att bedriva journalistik än för bara några år sedan. För oss som varit med länge (jag har jobbat på Aftonbladet med ett kort avbrott sedan 1993) är det svindlande att tänka tillbaka.

Aftonbladet har gått från att vara ett komplementmedia i form av en kvällstidning på papper till att vara Sveriges största och mest engagerande nyhetskälla i alla kanaler med sammanlagt över tre miljoner dagliga läsare och tv-tittare.

Jag tackar alla medarbetare för ett makalöst jobb och bjuder er läsare på branschens fina motiveringar för alla nomineringar:

ÅRETS DAGSTIDNING

Nominering:
Aftonbladet försvarar sin ställning som ett av de ledande digitala mediehusen, genom fortsatt innovation och en evig jakt på nya intäktskällor. Tv-satsningen, exempelvis, visar att man inte vill bli lönsamma på att spara – utan på att anpassa sig till användarna.

Övriga nominerade:
Dagens Nyheter
Uppsala Nya Tidning

ÅRETS DAGSTIDNING – DIGITALA MEDIER

Nominering:
Fortfarande i en klass för sig. När alla pratar ”mobile first” slår Aftonbladet redan rekord såväl när det gäller användare som intäkter. Imponerande innovationstempo och fortsatt långsiktiga satsningar på intern kompetensutveckling inger känslan av att vi bara sett början på utvecklingen. 

Övriga nominerade:
Norrköpings Tidningar
Dagens Industri

ÅRETS REDAKTION

SPORTBLADET.
En redaktion som alltid spelar offensivt på topp och ständigt utvecklar sin journalistik på alla arenor. Man bevakar sportvärlden med allvar, kunnighet och mycket lust. Sportbladets kreativitet inspirerar och visar vägen.”

Övriga nominerade:
Uppsala Nya Tidning
Svenska Dagbladet Näringsliv

ÅRETS ANNONSORGANISATION

Nominering:
Aftonbladet visar fortsatt framgång och ökar från redan höga nivåer. De imponerar i sin snabbhet med att ta fram nya produkter och nya format, och ligger i absolut framkant på en allt mer föränderlig mediemarknad.

Övriga nominerade:
Mediehuset SN
Mediekompaniet

ÅRETS SÄLJARE

Simon Madeling, Aftonbladet

Nominering:
Simon är en stark ambassadör för den mobila marknaden, och imponerar i sitt sätt att genom kraft och kreativitet hjälpa sina kunder till starka resultat genom att hitta nya spännande vägar

Övriga nominerade:
Kenth Gustafsson, Corren
Karl Fredholm, Mediekompaniet

ÅRETS MARKNADSINSATS 

Aftonbladet för Svenska Hjältar

Nominering:
För en offensiv satsning på att nå en kritisk generation med ett angeläget innehåll. Med lokal leverans tar man steget närmare målgruppen.

Övriga nominerade:
Hallands Nyheter och Hallandsposten – överallt hea tiden
Sundsvalls Tidning för e-tidningskampanjen

ÅRETS ANNONSKAMPANJ 

Aftonbladet för Fifa

Nominering:
För att man skapat högoktanigt relevant innehåll som fortsätter bända på föreställningen om hur ett mediehus kan uppträda. Såväl tidning, annonsör och läsare är en vinnare.

Övriga nominerade:
Piteå Tidningen för Swedbank Bankbook
Svenska Dagbladet för Nordnet

ÅRETS INNOVATION 

Omni (ett initiativ från Aftonbladet)

Nominering:
Säg välkommen till en redaktionell utmanare till Google News. Omni lägger sig som en guidande matris över nyhetsflödet – med användaren i centrum. Du får det innehåll du väljer. I din älskade mobil. Utvalt. Snyggt. Enkelt. Genialt.

Övriga nominerade:
UNT
Expressen Almedalen

ÅRETS MEDIELEDARE 

Jan Helin, Aftonbladet

Nominering:
Under Jan Helins ledning har Aftonbladet nått en oomstridd tätposition i medieutvecklingen. Genom höjd blick, modiga beslut och publicistisk öppenhet har han visat branschen en väg mot framtiden.

Övriga nominerade:
Anneli Larsson mediehuset Corren
AnnaKarin Lith, Mittmedia

SÖNDAG 22 september 2013. 

Den här helgen är vi stolta på Aftonbladet. Många av er läsare, tiotusentals faktiskt, är orsaken. Vi har fått en ny kontakt med er via vår funktion Tipsa i Aftonbladets app i mobilen.

Tillsammans med er har vi utvecklat journalistiken så att vi i fredagskväll i Berlin belönades med det internationella priset för innovation vid Digital Communication Awards i Berlin.

550 projekt hade nominerats till tävlingen. Vi hade i slutrundan konkurrens av Wikipedia och mediejätten Ogilvy.
På galamiddagen kunde vår redaktionella mobilchef Lena Widman och vår projektledare Marianne Schvarcz hämta det fina förstapriset.
Lena, Marianne och hela teamet bakom Tipsa har gjort ett imponerande jobb. Det gjordes i samarbete med partners till oss som Hyper Island och byrån Svensson. Men utan alla läsare som engagerat sig hade det varit förgäves.

Ett enkelt sätt att förklara vad vi gjort är att ge ett praktiskt exempel. Det finns många när det gäller Tipsa, men jag tar första gången vi testade denna nya kontakt med läsarna.
Det var den 4 januari i år. Klockan var 11.19 när det kommer ett tips till Aftonbladets centralredaktion. Det kom också vi Tipsa funktionen och löd så här:

”Rån i guldssmedsbutik på xx-gatan i Södertälje. (min strykning) Polisen sköt rånare under flykten.”

På nyhetsdesken, den uppsättning bord från vilket Aftonbladets nyhetsarbete leds, prövar nu nyhetschefen Robin Govik vår nya tjänst.
Han drar en ruta över ett ganska litet område där händelsen inträffat på en karta på Tipsas dataskärm. Han skriver en kort nyhetsnotis som innehåller tid, plats och händelse och en fråga om läsaren vet mer.
Sedan trycker han på sänd-knappen. Denna nyhetsnotis går i det ögonblicket ut bara till de läsare som befinner sig i området och bara till dem som anmält sig till Tipsa tjänsten för att få sådana meddelanden.

384 läsare med Tipsa funktionen i sin Afonbladet app befann sig inom det lilla området. Hela 74 av dem svarar på uppmaningen från nyhetsredaktionen.

Flera av dem hade viktiga ögonvittnesuppgifter och observationer som bidrog till vår rapportering.
Tre av läsarna som hörde av sig hade filmat polisskjutningen och skickade filmen via Tipsa funktionen direkt till oss på redaktionen. Det gjorde att vi bara sex minuter efter att vi fått tipset kunde publicera rörliga bilder på den dramatiska flykten från rånet.
Så snabbt kan journalistiken gå i dag när den blivit digital och mobil.

I somras var våra utvecklare klara med nästa steg i Tipsa. Läsarna kunde nu vara med oss live, i direktsändning i våra tv-sändningar via Tipsa funktionen i Aftonbladets mobila utgåva.
Det är en fantastisk ny möjlighet som skapar närvaro och snabbhet i våra live-tv sändningar.
När vi efter sommaren startade vår största tv-satsning någonsin byggde det nyskapande programformatet Brottscentralen på denna nya kontakt med läsaren.

Brottscentralen leds av Lennart Ekdal, Thabo Motsieloa med experthjälp av kriminalreportern Linda Hjertén och Aida Paridad som genom hela sändningarna står i direktkontakt med våra tittare.

Brottscentralen har kameror på de flesta av landets Länskriminalcentraler och följer polisarbetet vid händelser runt hela landet och fördjupar sig i större brottsutredningar varje vardagkväll måndag till torsdag.
En bärande del i hela programformatet är direktkontakten med läsare runtom i landet som är med live i sändningen via sina mobiler. Läsare förresten, Aftonbladet har numer nästan lika mycket tittare som läsare via vår tv-satsning.

Mätinstitutet MMS kom i veckan med en undersökning som visade att Aftonbladet TV är större än SVT Play i räckvidd, slagna bara av Googles TV YouTube (där du numer också kan hitta stora delar av Aftonbladet TV).

Ja, ja det blir lite skrytigt en sådan här söndag när man har så många skickliga medarbetare som jobbar så imponerande med att ta Aftonbladet först till framtiden.
Men egentligen, och det är viktigt, bygger vi bara vidare på en stolt historia av Aftonbladet som innovativ och social nyhetskälla. Äldre läsare minns säkert när man slog ”ettan” till Aftonbladet. Lika framsynta redaktörer som Lena Widman och Marianne Schvarcz hade på den tiden förstått vikten av kontakt med läsarna och säkrat nummer 11 11 11 via Televerket som numret direkt till Aftonbladets redaktion.
Tipsa är den moderna utvecklingen av samma tanke.

PS.
Om du inte läser Aftonbladet i mobilen via vår app så får du en sämre läsupplevelse och kommer inte åt Tipsa funktionen. Om du tillhör det fåtal som ännu trasslar med en vanlig mobilbrowser för att läsa Aftonbladet – gå omedelbart in och tanka ner Aftonbladets app. Allt annat är vansinne.

SÖNDAG 15 september 2013.

Hej Kungen,

Jag tackar för inbjudan till ceremonin i Konserthuset för att fira dina 40 år på tronen i går kväll. Av privata skäl kunde jag inte komma, men jag tolkar inbjudan som en signal om att Aftonbladet och Bernadotterna står på mer vänligt sinnad fot med varandra än vad vi gjort historiskt.
Jag inbillar mig inte att Kungen plötsligt börjat gilla Aftonbladet. Det vore förmätet och ett större antal av våra tre miljoner dagliga läsare tycker nog att det är en god ordning att Aftonbladet utför sitt kritiskt granskande uppdrag gentemot kungamakten och berättar saker om hovet som Kungen inte alls vill läsa.
Men visst, det finns också ett stort antal läsare som i huvudsak tycker att vi bär oss illa åt när vi publicerar saker som inte faller Kungen på läppen.

Men låt oss så här på din 40-årsdag på tronen se tillbaka på vår relation historiskt. Det är ingen överdrift att säga att Aftonbladet och Bernadotterna kom av på fel fot från start.

Utanför mitt arbetsrum har jag en pampig byst av Lars Johan Hierta som startade Aftonbladet 1830. Vid den tiden var din familj alldeles nyanländ till Sverige. Din förfader Jean Baptiste Bernadotte adopterades i vuxen ålder av Karl XIII då hans biologiska son Karl Adolf hastigt omkommit. Jean Baptiste gavs vid adoptionen det svenska namnet Karl Johan och regerade Sverige som Karl XIV Johan från 1818.

Aftonbladet startades av liberalen och entreprenören Lars Johan Hierta 12 år senare med devisen:
”För ett folkligt statsskick och ett fritt ord.”

Och visst, han var inte nådig i sitt raljerande över monarkin och hur befängt han ansåg det var att ämbetet som statschef går i arv.
Din förfader Karl Johan gav inte mycket för det fria ordet. Han använde helt enkelt sin indragningsmakt och förbjöd Aftonbladet att komma ut.
Lars Johan Hierta började nu bygga in kreativiteten i Aftonbladets väggar och tänkte hur han skulle komma förbi förbudet att ge ut Aftonbladet. Hans lösning var enkel och genial.

Han gav helt enkelt ut en ny tidning som han kallade Det andra Aftonbladet. Också den under devisen:
För ett folkligt statsskick och ett fritt ord.

Kungen drog omedelbart in Det andra Aftonbladet. Hierta behövde nu mindre betänketid för att starta Det tredje Aftonbladet med samma devis.
Efter ett tag prövade Kungen att byta taktik och gav det fria ordet en chans. Kungen startade sin egen tidning för att göra slut på tramset i Aftonbladet. Den hette Fäderneslandet och en snäll beskrivning är att den var Aftonbladet underlägsen i allt som handlar om tidningsmakeri.

Kungen utsåg Magnus Jacob Crusenstolpe till redaktör för att konkurrera med Hierta. Först gick det bra. Crusenstolpe skrev för kung och fosterland, såsom beställt. Läsningen var dock obetydligt högre än dagens kungliga Facebooksida och tidningen fick djupa ekonomiska problem.
Fäderneslandet lades ned och Crusenstolpe hamnade på gäldstugan. Och där, utblottad och eländig tänkte han om. Han övergick till den liberala oppositionen, blev kompis med Lars Johan Hierta på Aftonbladet och började skriva kritiskt mot monarkin.

Kungen rasade, för att tala tidningsspråk. Han var just i färd med att dra in i storleksordningen Det adertonde Aftonbladet, för övrigt också det en publikation som verkade för ett folkligt statsskick och ett fritt ord, och nu hade han också fått sin edsvurne Crusenstolpe emot sig.
Kungen gick hårdare fram än vad Kungen gör i dag mot misshagliga reportrar. Vi pratar inte någon sur kommentar på pressträff i skogen här. Nej, kungen fängslade helt enkelt Crusentstolpe för majestätsbrott.

Här skulle inte vändas några blad, det blev tre år på Vaxholms fästning för redaktören.

Folket på den tiden förefaller ha varit mer hetlevrade än dagens flagga-på-blompinne-viftande folk. Folkmassor samlades, upprörda över Kungens stingsliga behandling av Crusenstolpe och hyllade honom som en folkhjälte. Kravaller utbröt och enligt historikerna är detta ett av de ögonblick då Sverige varit närmast en revolution. Militären ingrep, skottlossning utbröt och två människor dödades.

Och när Lars Johan Hierta gav ut det 26:e Aftonbladet – ni kan gissa devisen – gav kungen upp.
Aftonbladet var grundat och Sverige hade därmed fått en pigg nyhetsförmedlare och vital röst i samhällsdebatten. Hierta var framsynt och utvecklade Aftonbladet såväl tekniskt som innehållsmässigt. Han anställde Sveriges första kvinnliga journalist som skrev om samhällets olycksbarn och de mest utsatta. Hon hette Wendela Hebbe och har än i dag en daglig avdelning i tidningen uppkallad efter sig.
En pigg praktikant vid namn Rudolf Wall lärde sig tidningsmakeri på Aftonbladet och kom efter lärlingstiden att starta en egen tidning som finns kvar ännu i dag och heter Dagens Nyheter.

Det har runnit en del vatten under broarna för såväl Aftonbladet som Bernadotterna sedan dess. Men båda är kvar som fenomen i den svenska vardagen.
Jag är övertygad om att Kungen haft dagar då han önskar indragninsmakten tillbaka vad avser Aftonbladet också i modern tid.
Men när Kungen nu firar 40 på tronen så formulerar jag min gratulation med stöd i den andra delen av Lars Johan Hiertas devis:
Vissa dagar måste man älska det fria ordet mer än andra dagar.

SÖNDAG 8 september 2013.

Världspolitiken gjorde besök i Stockholm i veckan. De bestående intrycken är hur tyst staden kan bli utan bilar. Och hur journalistik påverkas av närvaro.
Vi är vana vid åsikter och journalistik om åsikter. Politiker som tycker det ena eller det andra om tillståndet i världen och vad som behöver göras.
Journalistik och debatt om politikers åsikter är naturligtvis viktig. Men det blir påtagligt på president Obamas presskonferens hur hans administration handlar om beslut i världsfrågorna.
Det ger uttalanden en skärpa och moralisk dimension som vår politiska journalistik inte är så van vid till vardags.

”När barn mördas av gasattacker är det moralisk riktiga inte att ställa sig vid sidan av och inte göra någonting”, sade Obama i ett förvånansvärt öppet resonemang kring sin krigsretorik vid presskonferensen i Stockholm.

Därmed naturligtvis inte sagt att det rätta att göra är att bomba Syrien. Det tycker snart sagt ingen av världens ledare. Men det är förstås åsikter. Det är Obama som kommer att fatta beslutet.

Och så kan vi debattera om USA är en självpåtagen världspolis eller en världspolis på grund av mäktiga allierade som ropar på USA när det bränns.
Och om det är en rättfärdig eller orättfärdig världspolis. Om det kommer det alltid åsikter och journalistik.

Kring mediabevaknignen av presidentbesöket finns naturligtvis också en hel rad olika uppfattningar. En del tycker att mediebevakningen fokuserar för mycket på vilka bilar och flygplan presidenten transporteras i.
Som om de inte var en del av en politik som handlar om att förstärka uppfattningen om att här kommer världens mäktigaste man. Efter en rad tv-serier och filmer som gjort populärkultur av USA:s president suger det till i magen på de allra flesta vid bilderna av när Air Force One tar mark på Arlanda.
Vi är plötsligt nära. Åskådarna med sina mobilkameror längs kortegevägen, Carl Bildts uppspelta kroppsspråk på röda mattan och höga mediechefer som twittrar bildbevis på att de bara varit meter ifrån presidentens bil ger uttryck för samma sak. Magin i den exekutiva maktens närvaro.

Aftonbladets liverapportering med tv, text och bild från Obamabesöket är den rapportering som nått störst publik i Aftonbladets historia. Vi registrerade hela 7,7 miljoner besök och 2 miljoner startade teveströmmar totalt under onsdagsdygnet.

Vill man vara grinolle kan man säga att denna besatthet av hur presidenten rör sig mellan flygplan, hotell, regeringskansli, synagoga, högskola och slott är osund. Det är väl vad han säger som är det viktiga?
Då glömmer man att presidenten inte kom till Stockholm för att säga något som han inte kunde ha sagt var som helst. Synligheten i sig, i noga utvalda sammanhang är en väsentlig del av själva maktutövningen för en amerikansk president. Att i en kontext av krigsretorik vara synlig i fredliga Skandinavien och osynlig i fientliga Moskva var den politiska poängen med Stockholmsbesöket.

Mot bakgrund av det var min favoritrapportering av alla mediers intensiva rapportering den lika roliga som geniala rapporteringen som Värmlands Folkblad stod för. Här är ingressen:

”Obama passerade Värmland vid halv tio tiden i förmiddags. I en hastighet av 484 knop flög hans plan in över Ambjörby i norra delen av länet.”

Chefredaktören Peter Franke förklarade för tidningen Dagens Media hur de lagt upp bevakningen av presidentens tid i värmländskt luftrum:
”Vi har en fotograf som är väldigt flygintresserad och han hade lagt in Air Force One i sin dator. När planet var här uppe tog vi helt enkelt en skärmdump och skrev en kort notis på webben. Vi är inte bara med på marken utan också upp i luften.”

Därefter återgick Värmlands Folkblad till att lägga ut TT:s bevakning av besöket. Så ska en slipsten dras på en lokaltidning.
Det resulterade i en bevakning som på pricken fångade kärnan i hela presidentbesöket: Närvarons magi.

Het temperatur och premiärnerver här på centralredaktionen nu! Om en dryg timme skriver vi tv-historia! Aftonbladet TV är där det händer – när det händer, oavsett tid på dygnet.

Med start i kväll ökar vi trycket ytterligare. Varje kväll går vi upp live från centralredaktionen och vår nya TV-studio i Kungsbrohuset i Stockholm. Det blir nyheter och sport, nöje och debatt. Och klockan 19.00 varje måndag till torsdagkväll sänder vi det helt nya programmet Brottscentralen. Du kan självklart titta på det när du vill, där du vill. Men det går live klockan 19.00.

Här är ett rykande färskt bildreportage från förberedelserna:

 SÖNDAG 1 september 2013.

Var det en häxjakt från medier som stängde Lundsberg?
När upprivna unga elever vräker ur sig det kan vi kanske avskriva det som oreda i tanken på grund av affekt.
När föräldrar till samma elever uttrycker samma sak syns något symtomatiskt och obehagligt i historien om Lundsberg.

Nästan ingen uttrycker medkänsla med de som drabbats, nu och tidigare. Ingen erkänner att det fanns problem på Lundsberg. Istället beskrivs Lundsberg som ett paradis. En stor lycklig familj i en lummig del av Sverige vid en liten sjö med krattade grusgångar. Och nu är allt skövlat och förstört av krafter utifrån. Av fientliga makter som media och skolinspektionen.

Det fanns säkert värden på Lundsberg. Skolan hade goda studieresultat, mycket hög lärartäthet och var något så ovanligt i vårt land som en rik skola.
Rikedomen grundade sig i huvudsak på en ovanlig kombination av särskilda statsbidrag och ett politiskt beslutat undantag som gjorde att skolan kunde ta ut särskilda avgifter från de ofta välbeställda familjer som placerade sina barn här. Till det kommer donationer till skolans fonder från förmögna före detta elever som vill bevara och bygga Lundsberg.

Detta var unikt med Lundsberg. Ordningen med att välbeställda familjers elever gynnades särskilt av skattemedel och politiska undantagsbeslut skapade en orättvisa som väckte känslor.
En del kallar sådant för svensk avundsjuka, andra för klasshat. Ordvalet beror ofta på dina egna politiska preferenser.

Just detta var i en svensk kontext dock ett hanterbart problem för Lundsberg. Ingen revolution utbröt på grund av detta. Inget våld utövades för att bryta denna ordning. Saken hanterades enligt beprövad, långsam trygg svensk reformprocess. Det betyder att protesterna har inskränkt sig till uttalanden av utbildningsminister Jan Björklund (FP) om att avskaffa privilegierna och att utbildningsdepartementet tillsatt en arbetsgrupp för att se över reglerna för Sveriges tre riksinternat Lundsberg, Sigtuna och Grenna.

Lundsbergs problem som oväntat hastigt kom att bli oöverstigliga bestod av två andra saker:
Dess värdegrund och en inkompetent ledning.
Värdegrunden blir synlig genom en lång rad kränkningar mot elever som följer samma mönster: Starka elever söker upp svagare elever och kränker dem.

En kultur av att identifiera den svage och trycka ner den och samtidigt prata om kamratskap.

Eller som det heter i sången från ett land med större vana vid sådan kultur:
”First you must learn how to smile as you kill.”*
Att dessa kränkningar sker i en privilegierad miljö gör naturligtvis att de sticker ut och bryter vallen för vad som blir nyheter.
Att de upprepas år efter år till en lång rad enskilda händelser som bildar ett mönster jobbar faktiskt tvärt emot nyhetslogiken. Vi har vant oss vid mobbningshistorier på ”elitskolor”. Det repetitiva mönstret skapar medietröttnad och gör uppgifterna mindre sensationella.

Mobbning i sig är dessvärre inte unikt och uppträder i alla sociala miljöer. Mobbning skildras ofta i media som fenomen och i olika sociala sammanhang. Det är sällan, kanske alltför sällan, som enstaka fall blir intressant för nyhetsredaktioner.
Men flera av de kränkningar som skett i den paradisiska miljön på Lundsberg är så utstuderat grova att de av egen kraft bryter nyhetsvallen. De blir sensationella.
Inte på grund av medias eventuella klasshat eller svenska avundsjuka. Utan på grund av att händelserna är sensationella i ordets exakta mening, alltså uppseendeväckande.
Det är våldtäkter med kvastskaft i ändtarmar, metoder snarlika tortyrmetoden skendränkning och nu senast brännmärkning med ögonbindel och strykjärn.

Det är inte uppgifter påhittade av media. Det är uppgifter ur polisutredningar och rapporter från Skolinspektionen om vad som förevarit inom ramarna för den fina gemenskapen på Lundsberg.

Det är också grova brott enligt svensk lag. Mot brott måste en skolas ledning ha nolltolerans. Inte jo, men… Inte hänvisa till egna regler. Utan exakt noll.
Det leder oss till Lundsbergs andra fundamentala problem. Ledningen. Tänk er att följande istället hade hänt:

En starkt berörd rektor kliver omedelbart fram och uttrycker medkänsla med de drabbade och deras familjer. Meddelar att det som skett är fullständigt oacceptabelt, i synnerhet som skolan har en svart historia av kränkningar. Därför kommer de skyldiga omedelbart att relegeras från skolan och arbetet med att vädra ut detta unkna förflutna intensifieras. Klädsamt hade också varit att rektorn tagit ansvar för situationen, erkänt sitt misslyckande med att ändra en kultur och lämnat till styrelsen att avgöra om han har fortsatt förtroende att leda Lundsberg efter detta.

Men istället för ledarskap såg vi det motsatta.
Rektor Staffan Hörnberg befann sig på ripjakt. Istället för att omedelbart avbryta den, höll han sig undan och förblev tyst tills han fick sparken. Då pratade han och sa:
– Jag kanske känner att vi blivit lite orättvist behandlade.

Styrelseordföranden Marie Wallenberg befann sig på tjäderjakt, som hon inte fann det mödan värt att avbryta när skolan hamnade i kris, och kom så att uttala sig först efter att skolan stängts.

Den enda i styrelsen som talade var ledamoten Ulf Rehnmark. Han började med att avfärda misshandeln med strykjärn som ett ”pojkstreck” och ett ”missförstånd”. Det är svårt att hitta två dummare ord att säga i det läget för den som vill Lundsberg väl.

Det må vara beskäftigt i sammanhanget. Men jag rekommenderar verkligen den högljudda kretsen kring Lundsberg att sluta prata om medias häxjakt och istället djupläsa William Goldings klassiker Flugornas Herre. Centrala frågor som ges gestalt där är två:

Är människan född ond?
Eller är ondskan en produkt av människans omgivning?

Om svaret är ja på den första frågan är skolinternat en högrisklösning. Svarar vi ja på den andra frågan faller ansvaret tungt på den vuxenvärld som omger Lundsberg.

* John Lennon. Working class hero.

SÖNDAG 25 augusti 2013.

Sommaren dröjer sig avmätt kvar. Den loja solen och de varma kvällarna väcker lättare barndomsminnen från när sommaren aldrig tog slut, än tankar kring arbete.
Men skolorna har ostridigt börjat. Rutinerna kräver återinstallation. Och det betyder att jag på söndagar skriver en kolumn med tankar om journalistik och medier igen.
Den gångna sommaren var en ganska lågintensiv nyhetssommar. Ingen stor nyhet kommer att leva i det kollektiva minnet om sommaren 2013.

Den händelse som kommer att stanna i mitt minne är fotbolls EM, när Pia Sundhage i nederlagets stund ledde sina slagna hjältar i ett varv runt planen inför ett fullsatt Gamla Ullevi för att tacka för stödet. Det är lättare att skriva historia med hjälp av triumfer och segrar. Detta var historieskrivning i fotbollens värld utan den hjälpen, men med en symbolik så stark att den sade något också om världen utanför Gamla Ullevi.

Det är ovanligt att se ledarskap utövas så handfast, utlevande och så skickligt i en sådan situation.

Ett annat mediesommarminne för mig kommer att vara vår reporter Carina Bergfeldts reportageserie om dödsstraffet i USA. Jag har varit med länge i mediebranschen nu, det för med sig en viss tillvänjning vid vissa reportageidéer. Att skildra dödsstraffet är en sådan idé man hört några gånger. Det är tur att sådana trötta tankar bekämpas och besegras på idéstadiet av yngre redaktörer med energi och glöd i blick när de sett en historia de vill berätta.
Carinas personligt berättade reportage berörde djupt och inte bara mig. Bara hennes blogg, där reportagen lades ut och reflektioner kring dem publicerades och diskuterades, hade över en miljon läsare.

I medievärldens inre liv var det en dramatisk sommar som utan överord kan beskrivas som epokgörande.

En av världens mest anrika tidningar, Washington Post som avslöjade Watergate, såldes till en av världens mest framgångsrika IT-entreprenörer. Han heter Jeff Bezos och har blivit mångmiljardär i dollar på att sälja elektroniska böcker över nätet via sitt bolag Amazon.com.
I dag är Amazon världens största e-handlare också utanför bokbranschen. Jeff Bezos köpte Washington Post privat för egna pengar av den anrika familjen Graham. Tidningen kostade 1,5 miljarder kronor och han betalade kontant.
Det är som att tänka sig att familjen Bonniers tidning Dagens Nyheter skulle köpas kontant av Henrik Nordström, den svenska IT-entreprenören som grundade Blocket.

Otänkbart, tänker ni kanske. Men mycket litet är otänkbart i mediebranschen i dessa tider.

Inte många tänkte nog att den tyska mediekoncernen Springer plötsligt skulle sälja alla sina tidningar utom Bild och Die Welt. Fast det gjorde de i juli med motiveringen att de inte längre klarar så många papperstidningar genom strukturomvandlingen. Det är den största medieaffären i Europa i modern tid. Fler dramatiska besked i mediebranschen lär komma.

Vanliga besked från Aftonbladet är att vi meddelar olika trafikrekord i våra digitala utgåvor. Så kan vi göra även efter denna sommar. I förra veckan slog Aftonbladet alla hittills kända rekord på den svenska mediemarknaden när vi noterade att våra digitala utgåvor besökts över 45 miljoner gånger (45 127 845).
Det intressanta när man granskar siffran närmare är hur den fördelar sig mellan antalet besök från de som använt sin mobil för att läsa Aftonbladet och de som använt sin dator.

För första gången i svensk mediehistoria levererar mobilsajten fler besök under en vecka än den ”vanliga” sajten.

Fördelningen är 52 procent från mobilen och 48 procent från vanliga sajten.
När vi tittar på antalet unika läsare ser det annorlunda ut. Den ”vanliga sajten” är då fortfarande större och lästes samma vecka av svindlande 4,85 miljoner unika webläsare. Mobilsajten lästes av 3,31 miljoner unika läsare, men ökade med nästan 70 procent mot samma vecka året innan.
Förhållandet mellan antalet besök och unika läsare säger något hoppingivande om utvecklingen. Digitala utgåvor i den snabbt växande mobilen besöks flera gånger av varje läsare och det klickas dessutom på flera artiklar i mobilen än den vanliga sajten.
Det är nya tider för medier. Spännande tider och hög tid att vakna ur sommarslummern för att ta sig an denna tid.

Sven Otto Littorin framträdde ikväll i SVT:s program Min Sanning där han oemotsagd fick ge sin version av händelserna som ledde till hans avgång.
Det kan finnas skäl att påpeka några omständigheter som inte klart framgår av programmet:

Inga anklagelser om sexköp var publicerade när Littorin avgick. Aftonbladet hade dagen före konfronterat honom för att fråga om hans kontakter med en kvinna som uppger att hon sålt sex till honom.
Det fanns skäl att fråga eftersom uppgifterna var i sammanhanget väl dokumenterade. Vi kunde via hennes dator ostridigt visa att kvinnan och Littorin haft kontakt. Hon begärde inga pengar för uppgifterna och kunde trovärdigt redogöra för hur sexköpet gått till.
Littorin ville inte ta del av uppgifterna och ville inte svara på Aftonbladets frågor.

Morgonen efter meddelade han sin avgång.
Vi befann oss alltså i en situation där Sveriges arbetsmarknadsminister avgått på grund av ett avslöjande som inte var publicerat.

När vi några dagar senare gav upp försöken att få hans kommentar publicerade vi uppgifterna.
Hans medarbetare hade, utan att känna till vad Aftonbladet hade för uppgifter, meddelat att det inte var sant att Littorin hade köpt sex. En tämligen innehållslös dementi.
Sven Otto Littorin själv höll sig undan och svarade inte på några frågor från Aftonbladet.
Det ger därför ett märkligt intryck när han i SVT-intervjun ikväll säger att han inte kunde svara eftersom han inte visste vad det gällde för uppgifter.
Littorin hade alla möjligheter att få reda på vilka uppgifter vi hade, men undvek aktivt att få del av dem och svara på våra frågor.

Senare skulle han ge en intervju per mail till Dagens Nyheter där han själv för första gången meddelade att han inte köpt sex. Dagens Nyheter hade gått med på en intervjuform som inte medgav följdfrågor.

Situationen kunde efter Dagens Nyheters publicering alltså beskrivas så här:
Sveriges arbetsmarknadsminister hade avgått två månader före valet på grund av uppgifter som inte var publicerade och som inte var sanna.

Det bär inte sannolikhetens prägel. Och frågan kvarstod således:
Varför avgick Sveriges arbetsmarknadsminister två månader före valet?

Aftonbladet fortsatte att gräva i den frågan. Ett år senare hade vi uppgifter som visade att ministern varit mycket aktiv på chattforum där det söks sexuella kontakter. I SVT intervjun vill inte Littorin prata om det, men tillstår att det är ett olämpligt beteende av en minister.

Han avfärdar med viss raljans att det är överdrivet att påstå att ett sådant beteende skulle vara en säkerhetsrisk. SVT missar i intervjun att nämna vad Aftonbladets granskning av sexchattarna faktiskt avslöjade:

Arbetsmarknadsministern hade på grund av sin aktivitet i sexforumen hamnat i direkt kontakt med en man som i sitt alias utger sig för att vara kvinna för att sedan ta direkt kontakt och ägna sig åt utpressning av män som söker sex på nätet.
Ingenting hände, ingen utpressning ägde rum eftersom utpressaren aldrig förstod att det var arbetsmarknadsministern han fått kontakt med.

Men självklart var det korrekt att beskriva detta som en säkerhetsrisk.

Inte heller angående dessa uppgifter har Sven Otto Littorin gått med på att svara på frågor från Aftonbladet.
Han har till dags dato gett intervjuer med Dagens Nyheter, Dagens Industri Weekend och SVT, men aldrig svarat på Aftonbladets frågor.

Det finns ett värde i journalistiska uttryck som låter en part komma till tals utan att bli avbruten. Men det är en märklig form för ett statligt bolag som har allmänhetens uppdrag att agera sakligt och opartiskt att så oförblommerat agera partiskt.

För helt opartiskt kan vi nog enas om följande:
Det finns fler sanningar i denna historia än Sven Otto Littorins.

Kvinnan som var ursprunget till Littorinaffären lever i dag ett välordnat liv. Hon står fast vid sina uppgifter.
SVT har inte brytt sig om hennes sanning. Varför det är så bör en ansvarig utgivare på SVT svara på.

Som ansvarig utgivare för Aftonbladet kan jag dementera anklagelserna framförda i SVT om att vi skulle ringt hans barn och frågat om hans skilsmässa. Den typen av ”sanningar” kletas lätt på kvällstidningar för att många vill tro så om en högljudd röst i mediekören.
Det blir inte sant för det.

Sant är att Aftonbladet publicerat två strama artiklar om arbetsmarknadsministerns skilsmässa. Ingen involverar barnen på något sätt. Den sista publicerades i april 2010.
Alltså tre månader före hans spektakulära avgång i Almedalen när han försökte göra till sin sanning att medias bevakning av skilsmässan var ett bärande skäl till hans avhopp.
Inte heller har Aftonbladet jagat Littorin med helikopter som påstås i programmet.

Har Aftonbladet gjort allt rätt i Littorinaffären?
Nej, absolut inte.

Vi borde till exempel omedelbart ha publicerat vad vi hade för uppgifter dagen då han avgick. De tre dagar som förflöt mellan avgången och publiceringen skapade bara förvirring. Men det berodde på att vi beslöt oss för att göra allt för att ge Littorin möjligheten att svara på våra frågor.

Vidare skulle vi vid publiceringen av kvinnans berättelse överdrivit det faktum att hans medarbetare dementerat att han köpt sex. Vi hade publicerat dementin, men bara som en mening i en brödtext. Det gav intrycket av att vi försökte bevisa att han köpt sex när vi väl publicerade. Efter hans avgång var frågan om han köpt sex inte huvudsaken. Frågan då var varför han avgick. Det är en lärdom i alla avslöjanden för den som vill göra bra journalistik; fokusera på pusselbiten som inte stämmer. Göm den inte.

Nu kunde istället de som hade ett intresse av att svartmåla Aftonbladet använda den tomma dementin. Skickliga kommunikationsstrateger läckte bandinspelningar till konkurrerande medier där dementin uttalades. Den gavs stor vikt, trots att den uttalades i ett läge när ingen hade en aning om vad Aftonbladet hade för substans i uppgifterna.

Slutligen var det också ett stort misstag att publicera uppföljningen av Littorinaffären i samband med Almedalen ett år senare. Vi hade kunnat publicera uppföljningen några veckor tidigare, men jag beslöt att återvända till historien under Almedalsveckan ett år senare eftersom det var där den uppstått. Det var ett idiotiskt beslut. Det fick bara Aftonbladet att se ut som om vi ville driva politisk kampanj, vilket inte alls var syftet.

Så ser avgörande delar av min sanning om Littorinaffären ut.