Aftonbladet befäster under andra kvartalet positionen som ledande i svensk media  i strukturomvandlingen. De viktigaste siffrorna under kvartalet är att Aftonbladet för första gången i sin historia når över tre miljoner dagliga läsare under en enskild månad. Det inträffade i maj då Aftonbladet hade 3.010.000 läsare per dag.
Den digitala trafiken till Aftonbladets utgåvor ökar med 17 procent jämfört med föregående år under Q2. Att ha tillväxt i antal läsare totalt är ett mycket viktigt mått då läsandet sprids över flera utgåvor och plattformar.
Aftonbladet är under andra kvartalet 2013 Sveriges största nyhetsmedia i samtliga kanaler – print, web, mobil och webdistribuerad tv.

Resultatet på 55,2 Msek före avskrivningar för kvartal två är fortsatt starkt och kan tillskrivas intäktstillväxt för onlineannonsering, främst i mobilen. Under juni månad var mobilen den mest lästa utgåvan av Aftonbladet.
Resultatet innebär en förväntad negativ avikelse mot motsvarande period i fjol (97,8 Msek för Q2 2012). Den är beräknad och förväntad på grund av herrarnas Fotbolls EM 2012, som alltid innebär stora intäkter för Aftonbladet på grund av Sportbladets starka position.

Vi fortsätter med strategin att optimera vår printutgåva, istället för kampanjåtgärder som skapar obetald volym i antal printex. Som ett led i den strategin höjdes lösnummerpriset till 15 kronor under juni månad och liggtiden för våra magasin i kassalinjerna förlängdes. Båda åtgärder har gett omedelbara positiva effekter på Aftonbladets intäkter redan i Q2.
Samma strategi innebär ett fortsatt fokus på utveckling av papperstidningen. Därför lanserades under andra kvartalet den fördjupande bilagan Story, som fått ett mycket positivt gensvar från läsarna.

Läser med stigande ilska kommentarerna om pågående fotbolls EM i delar av sociala medier. Sexismen och föraktet känner inga gränser hos vissa män. Vad driver denna manliga idioti?
Mer feministiskt bildade personer ler möjligen överseende inför naiviteten i frågan. Men friskare delar av manligheten har ett jobb att göra med att söka svaret på detta durkdrivna, reflexmässiga kvinnohat.

En som gjort föredömlig och modern journalistik av det är en ung journalist som heter Jack Werner. Han är verksam på twitter (@kwasbeb) och som redaktör för sociala medier i Metro.
Efter den blågula EM-premiären sökte han av och kartlade känslor och åsikter i sociala medier på händelsen. Han sammanställde ett antal representativa hatkommentarer, skärmdumpade och twittrade ut dem.
Inte svårare än så, men – boom… Tweeten har i nuläget spridits vidare 3 000 gånger, synliggjort en mörk underström i fotbolls-EM och fått statsministern och andra partiledare att kommentera.
Jack Werner själv förefaller lite omtumlad av genomslaget och skriver själv:

”Jag har inte gjort någonting som ska hyllas. Jag har anat att det funnits behov av exponering, exponerat, och blivit spridd. Det var allt.”

Det är ju ett sätt att se på saken, men jag tycker nog att det Jack Werner gjort är en metod som i sin enkelhet snabbt behöver utvecklas på svenska redaktioner. Jag har i många debatter och flera gånger sagt att sociala medier är en spännande möjlighet för utveckling av journalistik, inte ett hot mot journalistiken. Mina egna slutsatser och resultat av sådana sägningar imponerar hittills inte särskilt, men det ska bli bättre. Jack Werners enkla grepp visar hur det kan göras i praktiken.

Flera sajter gör idag intressant journalistik av innehåll och rörelser i sociala medier. Jack Werner nämner själv kanske den allra främsta, amerikanska Buzzfeed.
Jag skulle vilja tillfoga svenska Nyheter24. Kolla här, för att ta ett i detta sammanhang närliggande exempel.

Ett annat internationellt exempel i något mindre skala, men som pricksäkert och med humor exponerar fördomar, rasism och sexism är tumblr bloggen Public Shaming.
Den drivs av Matt Binder. En 24-årig New York bo som beskriver sig som ”a techie, internet addict, a comedian, a blogger, an improvisationaist, a filmmaker, a musician”.
I veckan har han bland annat exponerat rasismen och paranoian kring Nordkorea med anledning av flygkraschen i San Francisco.

Före det gjorde han en uppmärksammad genomgång av den sexistiska hatvåg som drog genom twitter när Marion Bartoli vann Wimbledon.
Det är djupt deprimerande läsning. Och om någon till äventyrs trodde att sexism kunde begränsas till kvinnliga fotbollsspelare i Sverige så visar Matt Binders genomgång att sexism mot kvinnliga idrottare är en global, manlig sjuka.
Hans granskning visar också att denna manliga sjuka inte kan begränsas till Internets undervegetation.
BBC:s tenniskommentator John Inverdale finner av oklar anledning det nödvändigt att kommentera Marion Bartolis utseende med orden ”she´s never going to be a looker” och tycker att det är helt relevant att jämföra Bartolis utseende med Maria Sharapova.
Marion Bartoli får frågan om vad hon tycker om Inverdales jämförelse. Hennes svar är coolt:

”I´m not blonde, yes. That is a fact. Have I dreamt about having a model contract? No, I´m sorry. But have I dreamed about winning Wimbledon? Absolutely, yes.”

Så svarar en champion.
Men låt oss inte bara drömma om en tid när kvinnliga idrottare slipper att besvara idiotfrågor. Sluta att ställ sådana frågor och fortsätt reagera mot sexism.

Och läs Sportbladet – javisst, jag talar delvis i egen sak här. Men kollegorna där gör just nu så kunnig och engagerad bevakning av fotbolls EM att reflektioner som detta blogginlägg som tur är hamnar i skuggan av riktigt, riktigt bra fotbollsjournalistik.

Röriga och trevliga dagar i Almedalen med diskussioner, mingel och seminarier. Gårdagen är värd en reflektion även i dag:

I går presenterade Aftonbladet ett spännande nytt projekt för att utveckla opinionsjournalistiken.
Vi kallar det Politism och är ett initiativ från Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson.

Presentationen gjordes i Almedalen av Karin Pettersson själv och Politismredaktörerna Eric Rosén och Margret Atladottir.

Du hittar ett pressmeddelande om satsningen här. I augusti går en första version upp. Det är en betaversion och kommer inledningsvis snarast att ha formen av en utbyggd blogg, men under hösten byggs mer och mer på till vad vi hoppas ska kunna bli en ny plats för politiskt engagemang och skrivande.
Politism inbjuder alla att delta, men kommer inte att vara en sajt öppen för alla att kommentera på. Det ska inte tolkas som exkluderande. Tvärtom bygger det på den klassiska insikten att alla skribenter behöver en redaktör. Politism erbjuder dig som vill delta det på ett nytt sätt. Och dessutom en karriärväg till att vara med och direkt påverka innehållet på sajten.

Politism vill bygga en community för nya röster som vill höja kvaliteten på läsarmedverkan från en oändlig ström av spontana läsarkommentarer till inlägg som för debatten framåt. Politism kommer hela tiden att förhålla sig till nyhetsflödet, men vara mediekritiskt och analysera nyheter utifrån en värdegrund och politiska ståndpunkter.

Vill du vara med kommer dina inlägg inte att reduceras till att hamna i en oändlig ström av kommentarer, det kan mycket väl hamna som toppstory på Politism.
Det är spännande, banbrytande och nytt. Hur det kommer att fungera kommer att klarna under hösten.

Jag gjorde en liten introduktion om medieutvecklingen och professorn i statskunskap, Erik Amnå pratade om unga människors okanaliserade politiska engagemang.

Här är mina anteckningar från inledningen:

Vad händer med ledarsidan när papperstidningen dör? Eller om vi i detta sammanhang ska uttrycka oss med mindre tabloida bokstäver:
Vad händer med opinionsjournalistiken när papperstidningen som plattform upphör att vara relevant?

Jag tillhör dem som tror att opinionsjournalistiken har en lysande och spännande framtid framför sig. Jag grundar det egentligen på en enda typ av data:
Journalistik som utgår från en tydlig värdegrund och uttrycker en tydlig åsikt är den journalistik som delas och sprids allra mest av läsarna.

Ett exempel är Aftonbladets ledarskribent Katrine Kielos text i går om Göran Hägglunds förslag om läsning av svenska klassiker i skolan. Den texten delades 1200 gånger på Facebook och twittrades 248 gånger. Räckvidden för bara de aktiviteterna är ungefär upphöjt till tio enligt normal viral logik.

Delningen av texter är ett mycket spännande mått på engagemang och ökar kvaliteten på räckvidden i dessa sammanhang jämfört med att bara räkna antalet klick.
Opinionsmaterial tillhör i hela världen det mest delade materialet. Aftonbladets opinionsmaterial är överlägset mest delat varje dag jämfört med andra svenska opinionstexter.

Opinionsmaterial har konkurrens i antal delningar av bilder och klipp på gulliga katter och roliga hundar. Det säger egentigen bara vilken typ av material vi är intresserade av att dela; sådant som får oss att verka smarta eller sådant som engagerar oss och sådant som är roligt och harmlöst.

Det engagemang läsarna ger uttryck för i samband med opinionsjournalistik har ett unikt värde. Det gör att opinionsjournalistiken kommer att klara en strukturomvandling – var så säker.

Utmaningen ligger istället hos ledningar för tidningshus som är vana vid att skilja hermelinerna på ledarredaktionen från murvlarna på nyhetsgolvet.
Det är publicistiskt utan tvekan en god idé att fortsätta att hålla den rågången.
Men det är en lika bra idé att se hur opinionsjournalistiken kan tillföra unikitet och värde i nyhetsrapproteringen i kombination med engagemang från läsarna.
Det betyder att det är hög tid att utveckla den online.

Därför presenterar vi idag ett projekt som vi driver efter ett initiativ av Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson.
(Läs hennes text om Politism här.)

Vi kallar det Politism.

För att förklara bakgrunden, följ med på följande tankebana:
Den fria pressen som vi känner den i västerlandet, startar i egentlig mening i slutet av 1700-talet, början på 1800-talet. Sveriges äldsta – nu levande – dagstidning Aftonbladet startar 1830.

Trycktekniken var då så långt gången att den tryckta tidningen kunde bli ett massmedium.
Detta sker i en tid när de stora idéerna brottas mot varandra i Europa.
Lars Johan Hierta startar Aftonbladet med en tydlig programförklaring:

”För ett folkligt statsskick och ett fritt ord.”

Han var en typisk tidningsägare vid denna tid. En entreprenör, men också en person med en tydlig vilja att beskriva världen utifrån sina värderingar och politiska åsikter.

Det var det viktigaste skälet till att äga en tidning vid starten för dagspressen – att kunna beskriva världen och nyheterna utifrån en värdegrund och politiskt perspektiv.

Det är egentligen bara under en period på 1900-talet som tidningsutgivning blir riktigt big business.
När William Randolph Hearst utvecklar sensationsjournalistiken i bitter fight med Joseph Pulitzer i USA. Striden resulterade i vad som kom att kallas the Yellow press.

Den är till stora delar fortsatt politiserad, men på kommersiella grunder växer i USA idén fram om en objektiv nyhetsförmedling. Det tilltalar fler eftersom du kan ta del av nyheterna oavsett din egna politik.

Skälet till att nyheter i sig går att sälja är att det vid denna tid tekniskt går att kontrollera information upp till ett helt dygn, till nästa tryckstart. Det sker samtidigt som trycktekniken och papper går ner i pris.

Hearst blir rik ungefär som en rysk oligark – med stor förslagenhet tar han för sig ohämmat på en imperfekt marknad som befinner sig i massiv tillväxt.
Vid millennieskiftet ändras allt.

Digitaliseringen av nyheter betyder att nyhetsförmedling inte längre är någon business.
Ingen kan i och med digitaliseringen av medier äga en nyhet mer än några minuter.
Värdet av att producera nyheter närmar sig noll. Orsaken är helt enkelt att publiken generellt inte ser värdet i att betala för något den kan få gratis efter några minuter. Det är rationellt och oerhört bekymmersamt för stora delar av pressen.

Undantag finns. De som rör sig snabbast ut i det nya landskapet drar till sig enorma läsarskaror. Det går för den som är kreativ och erbjuder nya annonslösningar att göra en god affär av. Aftonbladet är ett sådant exempel på den svenska marknaden.

Men om vi här för ett ögonblick lämnar utmaningen för finansieringen av nyhetsjournalistik åt sidan, kan vi argumentera för att pressen i och med detta återvänder till sitt ursprung.
Värdegrunden och den tydliga utgångspunkten för analysen av nyheter blir allt viktigare.

Ett exempel för att stödja tesen är starten av Huffington Post i USA. Den startas av publicisten och entreprenören Arianna Huffington. Hon startar den med ett liberalt credo och som en uttalad motreaktion mot Fox News uttalat konservativa agenda i analysen av nyheter.

Huffington börjar med att aggregera andras nyheter och lägger på sin egna analys och perspektiv. I dag har ett bloggkollektiv utvecklats till en redaktion som är ungefär en femtedel så stor som New York Times.
År 2012 passerade Huffington Post New York Times i räckvidd.

Parallellt med denna utveckling blir mediekritik närmast en folkrörelse i sociala medier. Medier misstänks hela tiden för att egentligen driva en agenda, oklart varför. Men transparensen i många mediehus lämnar så mycket i övrigt att önska att uppfattningen vinner stöd i vitala delar av sociala medier.

Om nödvändigheten av att ställa om till detta framväxande medielandskap pratade Aftonbladets ledningsgrupp för lite drygt ett år sedan.
Vi startade ett projekt kallat Omni för att skapa en ny nyhetstjänst i mobilen som genom att länka och rekommendera snabbast ger dig alla perspektiv och alla nyheter.
Den lanserades i en betaversion för ett par veckor sedan. Det var en del av hur vi tror journalistik behöver utvecklas. I går presenterade vi en annan del.
Politism – för att utveckla opinionsjournalistiken.

Det handlar i sin kärna om hur engagemanget och viljan att delta sätter allt större prägel på nya spännande sajter i allmänhet och mediesajter i synnerhet.

Tack alla ni som läser och debatterar med mig. I sommar får vår kontakt bli lite mer sporadisk.
Jag går i dag över till sommarläge, vilket betyder att det inte kommer att komma en regelbunden söndagskolumn här 07.00 på söndagar.
Jag jobbar dock kommande vecka och ytterligare en vecka i juli. Så det blir inte total radiotystnad.
Och ja, också jag är i Almedalen kommande vecka. Det är ju inte ett evenemang som lider någon akut brist på människor som uttrycker sig, men om jag kan bidra med något som jag tror är läsvärt om Almedalen så kommer ni att hitta det här.

Önskar er alla en skön och het sommar!

SÖNDAG 23 juni 2013. 

Jag minns det ännu, snart 20 år senare, som en blixtbild där varje detalj är knivskarp. Jag minns julklapparna spridda över hela vägbanan, pepparkakorna som åkt ur burken, vissa ännu hela, andra krossade. Och jag minns kvinnan i diket, ansiktet nedåt, tjockt blod över halva hennes blonda hårsvall. Mannens hetsiga ordsvada, ett barn i ambulansen medvetslös, ett barn i filt i polismannens famn.
Jag var reporter. Detta var upptakten till en 20 raders spaltnotis om hur två omkom i trafiken söder om Sundsvall. Ingen utom anhöriga och vi som var på plats av olika skäl minns den. Det är en av tusentals dödsolyckor sedan dess.
Varje år omkommer mellan 300 och 400 människor i trafiken i Sverige. Vi vet att det är så. Vi sätter upp nollvisioner, vi blir bäst i Europa tillsammans med Storbritannien och Nederländerna på att inte dö i trafiken. (Värst är Grekland, Rumänien och Polen i nämnd ordning.)
Ändå omkommer dessa hundratals varje år.

Nyheterna om trafikolyckor är så repetitiva att de knappt säger någonting. Det är utan konkurrens vårt mest dödliga samhällsproblem. Ändå kan du i stort sett ta en nyhetsartikel om en olycka, vilken som helst, byta ut ort, datum och antal döda och köra den igen.

Det ser ungefär likadant ut i alla medier. Undantag finns naturligtvis, ett antal utmärkta artiklar om orsakerna bakom dödsolyckor. Men överlag är rapporteringen slentrianmässig för att röra ett så stort, allvarligt och engagerande ämne.
Underbetyget kan inte förklaras av att det inte finns fakta. Transportstyrelsen och Trafikanalys gör ett utmärkt jobb med att producera statistik och analys. Här finns mycket att rapportera, analysera och granska för journalistiken.
Orsaken till den repetitiva rapporteringen är å ena sidan enkel nyhetslogik. Det finns inte så mycket fakta att tillgå vid själva olyckan och när utredningen väl fått fram fler uppgifter så har redan nästa olycka som ska rapporteras skett.

Å andra sidan illustrerar detta det allt tydligare behovet av att ha redaktioner som arbetar uppdelat mellan snabbt, händelseorienterat och långsamt, agendasättande. Det kommer att bli särskilt viktigt för medier när de nu går online. Digitaliseringen i sig, och den omorganisation av en redaktion det kräver, gynnar till en början den snabba, händelseorienterade journalistiken. Det blir snart uppenbart att det inte räcker för den röst i mediekören som vill förbli intressant och relevant. Journalistik kring trafik är en tydlig illustration av det.

Så här års syns trafikolyckor ofta lite extra i nyhetsflödet. Det beror till del på den klassiska nyhetstorkan, att olyckorna inte har så många andra nyheter att konkurrera med. Men det beror också på att juni och juli är de månader då flest omkommer i trafiken.

En enkel förklaring är att vi rör oss mer dessa månader. Vi dricker dessutom mer sprit och sover mindre. Det faktum att vägarna nu är som torrast och ljuset som längst hjälper inte.
Men allt är inte nattsvart. Överlag är det faktiskt så att betydligt färre omkommer i trafiken per trafikant i dag än förr. Om vi med förr menar 1960-talet så har antalet dödade per trafikant minskat med hela 69 procent. Antalet som reser skyddat i meningen bilist, eller buss har dock elvafaldigats sedan 1960. Antalet oskyddade trafikanter, mc-förare, mopedister och cyklister har bara ökat med 60 procent under samma period, men dödligheten av dessa har minskat med 80 procent.

Det är siffror. Tittar vi djupare i forskningen på beteenden som orsakar olyckor framträder intressanta mönster:
Människor som är impulsiva i kombination med ett behov av att tillrättavisa andra i trafiken (personer som tränger sig i kön ska fantamej inte in här…) och dessutom reagerar negativt på att bli omkörda borde i nollvisionens tecken avlägsnas från vägarna.

Är du i tillägg till detta en ung man som är tekniskt mycket skicklig på att köra mc, anser att en hjälm ska vara svart för att inte vara töntig, just köpt en ny supersporthoj och anser att hög hastighet är en del av meningen med livet… ja, då lever du så farligt det går att leva i trafiken.

Cirka 20 av er kommer att dö i år och lämna livslång sorg hos nära och kära efter er.

Jag skulle hemskt gärna vilja slippa publicera en artikel om dig med bruten nacke i den svenska sommargrönskan. Ingen kommer ändå att komma ihåg den.

SÖNDAG 16 juni 2013. 

Det viktigaste avslöjande på mycket lång tid gjordes i veckan av tidningen The Guardian och Washington Post.
Källan Edward Snowden trädde fram och plötsligt hade vi inte bara en tekniskt komplex story, utan ett mänskligt drama.
Han lämnade kvinnan han älskar, ett välbetalt jobb och ett liv på Hawaii där vi får reda på att han har ett mysigt hus. En bild där han kramar sin livskamrat i en paradisisk sjö framför ett vattenfall dyker också upp i rapporteringen.
Allt detta lämnade han för att tjäna mänskligheten, för att berätta om att vår värld är på väg mot en plats där inget privatliv existerar gentemot amerikansk underrättelsetjänst.

Det är så filmiskt att en känsla av att någon regisserar här inte lämnar mig. Jag har ingen annan grund för den känslan än en min egna ganska lågt utvecklade förmåga till konspiratoriskt tänkande. Men ändå…

Hur som helst är detta ostridigt ett mycket viktigt avslöjande och människor som Edward Snowden är säkert ett problem för rikens säkerhet och samtidigt ohyggligt viktiga för demokratin.
Ändå berättar detta avslöjande något som alla som tänkt på saken rimligen redan begripit. Vi lever i dag i ett övervakningssamhälle som får George Orwells dystopi 1984 att likna en grov skiss.
Med en väsentlig skillnad. Orwell beskriver inte bara en makt som är besatt av att övervaka medborgarna. Han beskriver också en makt som bygger ett djupt skrämmande system av angiveri mellan människor. En skuggvärld och en riktig värld, en stat i staten. Såsom de forna kommuniststaterna byggdes.

I den fria världen är det där med angiveri ingen business. Det sköter vi individer så bra och effektivt själva. Dessutom gratis.

Vi anger dagligen oss själva med så många datapunkter att en stasiagent från den gamla världen hade blivit yr i mössan och inte haft en chans att strukturera och rapportera sådana mängder information. Hela datamängden i de beryktade stasiarkiven ryms i dag i en enklare dator. Bara Facebooks nya serverhall i Luleå är 27 000 kvadratmeter och ska hantera en daglig ström av data från 618 miljoner människor.

Vi lever i algoritmens tid. System som kan hantera, strukturera och analysera oändliga mängder data. Betydelsen av det är komplex och svårgripbar för de allra flesta. Men att vi inte begriper hindrar oss inte från att fortsätta vårt maniska egna angivande av information om oss själva.
Här ryms en magnifik naivitet, i vart fall när vi i nästa stund med emfas kräver rätten till våra delade data och säger att det är en fråga om integritet. Upprördheten röjer kanske i en del fall en syn på internet som något slags globalt postkontor, eller så är det en kvarleva från den tid då internet var något experimentellt och nytt. En plats för drömmar om en ny världsordning, ett klondike för nya entreprenörer i en ny ekonomi och en plats för en ideologi om alltings frihet och losskoppling från de tröga gamla strukturerna, plikterna och ansvaren i den analoga världen. I någon utsträckning finns den känslan kvar. Men det är en känsla. I verkligheten är det nyktrare att konstatera att här råder samma världsordning av big business och politik, men med effektivare verktyg och andra krav på kompetens för att nå framgång.

There is no such thing as a free lunch, sade man förr. Det betyder att om någon bjuder dig på något så kan du vara säker på att denna någon vill någonting som gynnar hens intressen.
Det kan tyckas vara en cynisk syn på tillvaron. Men problemet med cyniker är inte att de inte ser klart. Problemet med cyniker är att de är viljelösa och inte vill bidra till att göra saker bättre.

I dag kan vi säga att där is no such thing as a free update. Facebook och Google bjuder dig på bra tjänster för att de tjänar miljarder på vad du berättar för dem om dig själv.

Ditt beteende och ditt angivande av data analyseras, paketeras och säljs vidare. I gengäld får du bättre produkter och bättre reklam.
Och om du menar att det är en sak, men en helt annan sak att informationen också går till amerikansk underrättelsetjänst som säger att de vill bekämpa terrorism, så har du naturligtvis rätt.
Det är skillnad på att ge och ta. Och din världsbild är i sanning naiv och aktningsvärd.

Så länge stater ägnar sig åt underrättelseverksamhet och det förekommer sådana extrema mängder information som i de databaser miljarder människor på jorden nu bygger åt internetjättar, så länge det fortgår kommer underrättelsetjänster att vara inne i dessa databaser, på det ena eller andra sättet.  Var så säker.
Debattera och protestera gärna. Och kom ihåg att glädjas åt att du lever i ett samhälle där du i vart fall slipper misstänka din vän eller syster för att jobba åt storebror.

 SÖNDAG 9 juni 2013.

Vi kan inte påstå att Annie Lööf ljuger, men vi kan konstatera att hon inte lyckades tala sanning under två försök inför konstitutionsutskottet, KU.
Näringsdepartementets försök till krishantering går att raljera över, men viktigare är att formulera allvaret bakom KU:s kritik av näringsminister Annie Lööf och hennes departement.

Det kritiskt granskande uppdraget, liksom politiken får inte förvandlas till ett enda spel mellan makt och media. Annie Lööfs och Näringsdepartementets agerande röjer en syn på öppenhet och maktutövning som är direkt förkastlig.

Men låt oss spara på invektiven om en uppenbart undermålig minister och istället gå igenom historien. Den illustrerar ett mycket väl genomfört journalistiskt arbete och maktens arrogans.
Allt börjar med förre Aftonbladetmedarbetaren Mattias Carlssons granskning av Tillväxtverkets representationsvanor i Dagens Nyheter. Generaldirektören Christina Lugnet kritiseras hårt av näringsminister Annie Lööf och avgår.
Aftonbladets reporter Richard Aschberg, som tidigare bildat radarpar med Mattias Carlsson, tänker kreativt kring hur Aftonbladet ska komma in i storyn och kommer upp med den relevanta och briljanta idén att granska näringsministerns och hennes departements representation. Relevant av uppenbara skäl och briljant i denna stund eftersom hon satt sig på så höga hästar i sin kritik av Tillväxtverket.

Under förmiddagen den 1 augusti 2012 beställer Richard Aschberg alla handlingar kring internrepresentation på Näringsdepartementet från september 2011 och framåt.
På eftermiddagen dagen därpå skickar vikarierande expeditionschefen Jenny Forkman över listor på alla transaktioner rörande internrepresentation till Richard Aschberg.
Ur de listorna går att se vilka dokument som finns att tillgå. Aschberg granskar listorna och begär samtidigt ut uppgifter från alla övriga departement om internrepresentation. Han tänker sammanställa de uppgifterna för att kunna sätta Näringsdepartementets representation i ett sammanhang.
Det tar ett några dagar och den 6 augusti begär Richard Aschberg ut 11 fakturor som han funnit särskilt intressanta. De är bland annat från en tillställning på van der Nootska palatset och från en fest på Villa Bonnier.

Sent dagen efter får Richard Aschberg fakturorna översända. Det är bingo för Aschberg, men det börjar nu osa katt på departementet.

Fakturan från van der Nootska kommer med en notering om att den efterfakturerats till Centerpartiet och kring notan från Villa Bonnier får Aschberg uppgifter om att det skett löneavdrag för sprit.
En mindre noggrann reporter hade möjligen skrivit storyn och publicerat här. Men det hade lämnat viktiga frågor obesvarade. Till exempel när efterfaktureringen skett och vem löneavdragen gällt.
Richard Aschberg fortsätter därför granskningen och begär ut underlagen för efterfaktureringen och löneavdragen. Loggen över mailtrafiken visar att klockan nu är 17:49 den 7 augusti. Inget av de begärda dokumenten kommer till Richard Aschberg den dagen.

Istället sker följande:
På förmiddagen dagen efter kontaktar Annie Lööfs pressekreterare Kenneth Hultgren plötsligt reportern Erik Ridderstolpe på Dagens Eko. Han bjuder Ridderstolpe på en bra nyhet.
Näringsdepartementet har de senaste dagarna på eget initiativ gått igenom sin internrepresentation, vet Hultgren nu att berätta. Och ja, de har faktiskt hittat två tveksamheter; en vid en tillställning på van der Nootska palatset och en vid en fest på Villa Bonnier. Saken är nu åtgärdad genom en efterfakturering till centerpartiet och ett löneavdrag gällande statssekreteraren Håkan Ekengren.

Att Aftonbladet inlett en granskning och begärt ut handlingar om detta nämns självklart inte med ett ord.

Efter detta tips till Dagens Eko mailar Jenny Forkman underlagen om löneavdrag och efterfakturering till Richard Aschberg. Klockan är nu 11:23 den 8 augusti.
Aschberg sitter nu på ett avslöjande. Det framgår nämligen att åtgärderna är vidtagna dagen före, den 7 augusti, alltså bara några dagar efter att Aftonbladet först begärt ut uppgifterna.
Richard Aschberg tror givetvis att han har dokumenten själv och planerar publicering nästa dag så att han hinner gå igenom materialet och skriva. Han väntar också ännu på att få in uppgifterna av övriga departements internrepresentation.

Han är i detta ögonblick blåst.

En timme senare, i lunchekot, kan Dagens eko publicera nyheten att Näringsdepartementet granskat sig självt och åtgärdat felaktigheterna. Statssekreteraren Håkan Ekengren intervjuas och berättar bland annat att man också jämfört Näringsdepartementets internrepresentation med alla andra departement. Att uppgifterna tagits fram efter beställning av Aftonbladet nämns självklart inte. De uppgifterna lämnas dessutom till Aftonbladet först nästa dag, den förseningen står i direkt strid med grundlagen.

Du ska nu som konsument av nyheter fås att tro att Näringsdepartementet gjort denna granskning helt på eget initiativ.
Du ska tro att Kenneth Hultgren inte ljuger. Du ska senare, när saken hamnar i KU, till och med tro att han inte ens pratat med sin chef Annie Lööf om saken. Annars skulle det kunna uppfattas som om hon ljugit inför KU.

Vi kan som sagt inte slå fast lögner. Allt kan ju vara en gudomlig slump, eller resultatet av arbetet från tjänstemän och minister som inte pratar med varandra och därtill är i komplett avsaknad av minnesförmåga.
Vi kan bara konstatera att Annie Lööfs och Näringsdepartementets förklaring inte bär sannolikhetens prägel.

Vad som skett är självklart ett försök att desarmera Aftonbladets avslöjande genom att strunta i offentlighetsprincipen. Det gjordes dock så oskickligt att saken hamnade i Konstitutionsutskottet och såväl ministern som departementet blev där prickade.

Dagens Eko visade med kraft i denna process att de inte är en redaktion som tänker agera nyttiga idioter åt Näringsdepartementet. De ledde granskningen av efterspelet och gjorde två avslöjanden som tydligt klädde av Näringsdepartementets fulspel med Aftonbladet och visade att Annie Lööf inte lyckades hålla sig till sanningen i vare sig det första eller det andra KU förhöret.

Dagens Ekos trovärdighet är således helt intakt. Näringsdepartementet och Annie Lööfs trovärdighet befinner sig i djup kris.
Och Aftonbladet behövs – om sanningen ska fram.

/Jan Helin

Nedan hittar du ett PM som Aftonbladets informationschef Fredrik Lindén upprättat tillsammans med Richard Aschberg över alla turer i affären Lööf, KU och Aftonbladet.

PM.
LÖÖF, KU & AFTONBLADET

Bakgrund:

Näringsminister Annie Lööf kritiseras (”prickas”) den 4 juni 2013 av riksdagens konstitutionsutskott (KU) för hur offentliga handlingar rörande Näringsdepartementets kostnader för representation hanterats. Lööf kritiseras dels för hur själva ärendet hanterats efter att Aftonbladet begärt ut handlingarna, dels för att ha lämnat felaktiga uppgifter till KU i utfrågningarna. 

Aftonbladet hade begärt ut handlingar om kostnader för representation, som sedan först lämnades till andra medier, Ekot och TT. Där agerade departementet fel, enligt KU: ”det går inte att utesluta att departementet agerade för att få ut sin version först och det skedde på ett sätt som missgynnade den journalist som hade begärt ut handlingen – – – Det kan starkt ifrågasättas om en myndighet under pågående beredning på eget initiativ lämnar ut en begärd handling, eller uppgifter ur den, till andra än den som har begärt ut den.”

– Näringsministern har lämnat felaktiga uppgifter och inte heller JO har fått fullständiga uppgifter. Det är mycket allvarligt, det undergräver den konstitutionella granskningen. Det undergräver också allmänhetens förtroende, säger KU:s ordförande Peter Eriksson.

Lööf pekas ut som ytterst ansvarig för hur ärendet hanterades, men även statsministern anses ha ett övergripande ansvar.

Regeringspartierna har reserverat sig i KU:s rapport.

• 1 aug – 13 augusti 2012
Baserat på Richard Aschbergs anmälan till JO.

Intentionen med JO-anmälan. Richard Aschberg skriver:
”Jag anser att en eller flera tjänstemän på Näringsdepartementet har brutit mot Tryckfrihetsförordningen och dess intentioner. En rad handlingar har, trots att de har tagits fram och kopierats, lämnats ut först långt i efterhand.

Fördröjningen beror av allt att döma på att näringsminister Annie Lööfs stab kräver att ta del av och på olika sätt hantera handlingarna innan de lämnas ut. Detta moment har ingenting med normal sekretessprövning att göra utan är tillsynes enbart styrt av politiska intressen.

Dessutom är handlingarna gällande internrepresentation typiskt sätt av den arten att sekretess aldrig förekommer.
Jag ifrågasätter också att inte fakturor från personalfester och andra nöjen har lämnats ut när jag har begärt transaktionslistor över all internrepresentationen på departementet.”

• 1 augusti – kl. 10.46.

Richard Aschberg (RA) beställer all internrepresentation på näringsdepartementet sedan september 2011 och framåt. Beställningen gick till vikarierande expeditionschef Jenny Forkman.

• 2 augusti – kl. 16.05

Jenny Forkman skickar transaktionslistor över internrepresentationen.

• 6 augusti

RA begär ut 11 fakturor för internrepresentation från transaktionslistan – bland annat en nota från van der Nootska Palatset och en nota från Villa Bonnier.

RA begär också ut sammanställningar över hur mycket alla övriga departement har gjort av med på internrepresentation sedan september 2011 och framåt.

• 7 augusti – kl. 16.46

Jenny Forkman skickar de 11 fakturorna som beställdes den 6 augusti och skriver att fakturan från van der Nootska Palatset har efterfakturerats till Centerpartiet. Klockan 17:49 samma dag kontaktar jag Jenny Forkman för att få underlaget kring fakturan som har efterfakturerats Centerpartiet och löneavdraget som gjordes för spriten.

• 8 augusti – kl. 11.23

Jenny Forkman mejlar kopior på statsekreterare Håkan Ekengrens löneavdrag som har gjorts för spriten på Villa Bonnier och efterfaktureringen av notan från van der Nootska Palatset till Centerpartiet.

Löneavdraget och efterfaktureringen är daterade den 7 augusti 2012.

• 8 augusti – kl. 12.43

Dagens Eko publicerar nyheten om spritavdraget och efterfaktureringen till Centerpartiet efter att Annie Lööfs pressekreterare Kenneth Hultgren lämnat hela nyheten på förmiddagen till reportern Erik Ridderstolpe. Statssekreterare Håkan Ekengren intervjuas av Ekot och berättar då bland annat hur Näringsdepartementet ligger till när det gäller internrepresentation jämfört med andra departement – uppgifter som tagits fram på uppdrag av Aftonbladet men vid denna tidpunkt ännu inte utlämnade.

• 9 augusti – kl.11.29
Aftonbladet får handlingen. RA får handlingen med hur mycket respektive departement har lagt ut på internrepresentation som Aftonbladet begärde ut den 6 augusti . Handlingen har då legat hos Annie Lööfs stab åtminstone ett dygn.

• 13 augusti
Näringsdepartementet lägger ut uppgifter om sin julfest på hemsidan. Trots att Aftonbladet begärt ut all interrepresentation har vi inte fått ta del av denna. Julfesten har varit bokförd som seminarieverksamhet. Så har också en delfinshow, ett vinpaket och nöjen bokförts.

• Leif Pagrotsky (s) och Kent Persson (v) anmäler näringsdepartementet till KU.

2013

• 27 mars 2013.

JO kritiserar Näringsdepartementet.

JO kritiserar näringsdepartementet för att det tagit tre dagar att lämna ut begärda handlingar till Aftonbladet. JO anser att departementet därigenom brutit mot grundlagens krav på att skyndsamt lämna ut allmänna handlingar.

JO slår också fast att ”i den mån myndighetens företrädare informerade andra medier om de uppgifter anmälaren begärt ut innan denne fick del av dem kan lämpligheten i detta enligt min mening ifrågasättas”.

JO kritiserar också departementet för att ha skickat runt ett ”utkast” till vad som skulle nå offentligheten inom regeringskansliet.

• 16 april: Utfrågning i KU

KU frågar ut Annie Lööf till följd av anmälningar om regeringskansliets tillämpning av offentlighetsprincipen och senfärdigheten i att lämna ut handlingar. På frågan om varför handlingarna först lämnades till Ekot och TT trots att det var Aftonbladet som begärt ut dem, svarar Lööf att handlingarna aldrig lämnats ut.

• 19 april: Ekots avslöjande

Ekot avslöjar att Annie Lööfs påstående inte var sant. Ekot uppger att man fått handlingarna av en av Annie Lööfs medarbetare i samband med att Aftonbladet begärt ut dem.

– Det är mycket allvarligt, en minister ska inte ljuga, säger Peter Eriksson till Ekot.

– Jag har gått på det underlag som mina medarbetare tagit fram, säger Annie Lööf.

• 22 april: Lööfs brev till KU

I ett brev till KU ber Annie Lööf om ursäkt för att hon farit med osanning när hon frågades ut av KU den 16 april. Hon skriver också att hon beklagar det inträffade och att handlingen borde ha lämnats till Aftonbladet som begärt ut den, innan den lämnades till någon annan.

• 25 april: Andra KU-förhöret

När Annie Lööf för andra gången på nio dagar förhörs av KU ber hon om ursäkt – elva gånger:  – Jag är uppriktigt ledsen för att konstitutionsutskottet fick felaktiga uppgifter senast jag var här. Jag tar fullt ansvar för detta, säger Annie Lööf.

Hon hävdar att hon inte varit insatt i detaljer och att hon inte fått information om att hennes medarbetare lämnat ut handlingar till andra medier före Aftonbladet. Efteråt är Peter Eriksson, KU:s ordförande, mycket kritisk.

– Det är mycket allvarligt att ett departement lämnar felaktiga uppgifter både till KU och till JO. Det sätter hela det parlamentariska kontrollsystemet i gungning, säger han.

• 2 maj: Fredrik Reinfeldt i KU

FR duckar alla frågor om ärendet med festnotor på näringsdepartementet med hänvisning till att han inte känt till ärendet.

• 3 juni: Nytt avslöjande av Ekot

Nu visar en granskning som gjorts av Ekot att Annie Lööf också i det andra KU-förhöret gett felaktiga uppgifter.

Hon har hävdat att det var i näringsdepartementets egen granskning, som hon själv tagit initiativ till, som man upptäckt att fakturor felaktigt ställts till departementet. Hon har använt en notering  – ”OK?” – på en faktura som stöd för detta påstående.

Men Ekots granskning visar att noteringen hade gjorts ett par månader tidigare än hon angett, i juni och inte dagen innan Aftonbladet begärde ut handlingen i början av augusti. Detta har bekräftats av expeditionschefen på departementet. Det innebär i sin tur att man på departementet under lång tid misstänkt eller känt till att de aktuella fakturorna borde betalats av Centerpartiet och inte av näringsdepartementet, men inte gjort något åt det. Inga fel hade rättats innan Aftonbladet i början av augusti 2012 begärt ut handlingarna om departementsfesten.

– Jag tycker att det är väldigt allvarligt. Jag har aldrig varit med om tidigare att man kan beslå en minister i en utfrågning i Konstitutionsutskottet med så uppenbara felaktigheter. Och nu är det flera stycken tycks det också, säger han till Ekot.

• 4 juni: KU kritiserar Lööf

KU kritiserar Annie Lööf och näringsdepartementet för att ha brutit mot den lagstadgade offentlighetsprincipen när man inte skyndsamt lämnat ut de begärda handlingarna till Aftonbladet utan istället lämnat ut dem till andra medier.

Man delar också ut kritik för att Annie Lööf vid bägge förhören i KU lämnat felaktiga uppgifter om vad som hänt.

– Det är mycket allvarligt och undergräver den parlamentariska kontrollen och allmänhetens förtroende för regeringen och det politiska systemet, säger Peter Eriksson, KU:s ordförande.

Också statsministern, som den högste ansvarige för regeringskansliet, får kritik. KU uttalar att regeringskansliet ”inte är anpassat till de krav som följer av offentlighetsprincipen” och åläggs att se över organisation och rutiner.

 SÖNDAG 2 juni 2013.

Hur mycket tycker du att bolag ska få veta om dig för att du använder din dator?
Mängden information som samlas in om oss så snart vi slår på datorn och ger oss ut på nätet är i dag lika lätt att föreställa sig som den plats där universum tar slut.
Vad du söker efter, vad du läser, vilka tjänster du använder, vad du delar, vilka bilder du lägger ut, vad du fyller i om dig själv på olika ställen, vad du handlar, vilka du gör till dina vänner, var du befinner dig när du söker efter något.
Allt blir till datapunkter. De samlas, klustras och analyseras av amerikanska bolag som Google, Facebook och en uppsjö nya bolag som gör affär på att paketera informationen. Övriga gör så gott de kan för att hänga med. De flesta liknar glada amatörer i jämförelse. Några undantag finns. ICA i Sverige är till exempel skickliga. Det är därför de skickar hem rabatt på färdiglagade köttullar, dina favoritchips och din jyckes favoritkäk direkt till dig. Antalet datapunkter du lämnar efter dig i kassan är ingenstans i närheten av lika många som när du använder din dator. Men ICA är skickliga på att förstå hur de ska använda datapunkterna du lämnar ifrån dig när du dragit ditt kort och betalat dina varor.

Å ena sidan är det ju bra. Reklamen som skickas blir mer relevant. Sajterna du använder visar innehåll de vet att du gillar. Googles magiska träffsäkerhet när du söker är ingen slump. Det är en algoritm som förstår dig allt bättre för varje gång du söker.
Å andra sidan, hur väl vill du bli känd? Hur lugn är du med att stora amerikanska bolag samlar in och säljer information om dig?

Vår inställning till den typen av integritet varierar extremt. En del förstår knappt frågan, andra blir upprörda vid blotta tanken på ett IP-nummer. Okunskapen är gemensam.

Det finns idag bolag som specialiserar sig på att sälja reklam på Facebook som bygger på analys av datapunkter som visar att du den senaste veckan läst sport på en viss sajt, därefter läst om Audi på flera sajter och sedan sökt på begagnade bilar på nätet. Exakt dig vill bilhandlaren nå i din Facebook och betalar bra mycket bättre för just den kontakten jämfört med en vanlig annons.
Det är en stor utmaning för de nyhetsmedier som är underutvecklade digitalt. Sådana medier har redan problem eftersom vi allt snabbare byter läsvanor från analoga medier till digitala. När annonsmarknaden nu snabbt disponerar om sina budgetar från papperstidning och snart också linjär tv är det en kraft som de närmsta åren kommer att rita om medielandskapet i grunden.

Aftonbladet ligger långt fram i den utvecklingen, även om vi har långt kvar till de amerikanska bolagens förmåga att hantera stora datamängder om läsarna.
Det är ett gap. Ett annat gap är vår medvetenhet om datahanteringen.
När jag i dag läser om, och lyssnar på föredrag om vikten av att kunna hantera ”big data” för alla bolag som vill ha en affär online brukar jag tänka på de arga unga som gick ut på gatorna och demonstrerade mot FRA för något år sedan.
De var rasande över hur gränsens för deras integritet bröts av några gamla signalspanare på Försvarets Radio Anstalt på Ekerö som scannade mailtrafik efter ord som kunde kopplas till terrorism.

Naiviteten i de demonstrationerna var magnifik. Samma personer gick sannolikt hem samma kväll, slog på sin dator och bokstavligen vräkte iväg information om sig själva och sina beteenden till en rad amerikanska bolag som får FRA att lika radioamatörer.

I detta gap mellan verkligheten och vår förståelse av världen opererar i dag världens mest framgångsrika bolag. Som en vän med mycket god inblick i ett par av dem sa till mig om hur exakt data i dag analyseras från vårt maniska delande av våra liv på nätet:
– Om folk bara visste…
Fast egentligen vet vi väl. Eller?

SÖNDAG 26 maj 2013.

De som bränner bilar säger att det beror på polisen.
De som bor i Husby säger att det beror på utanförskap och arbetslöshet.
Regeringen säger att det finns för få poliser.
Oppositionen säger att det beror på regeringens politik.
Sverigedemokraterna säger att det beror på mångkulturen.
SVT-journalisten Joakim Lamotte säger att det är kvällstidningarnas fel.

När alla nu fått ur sig sin skit och låtit sina egna agendor lysas upp av bilbränderna och upploppen i Stockholm kanske det är dags att försöka tänka nytt.

Den bästa beskrivningen och tänkbar startpunkt för fortsatt journalistik om upploppen i Stockholm tycker jag utgår från ett citat som kulturskribenten Andres Lokko i Svenska Dagbladet använder i en kolumn om upploppen.
Han citerar där en fras ur ett av Martin Luther Kings stora tal.
”Ett upplopp är språket för de som aldrig blivit lyssnade på.”
(”A riot is the language of the unheard.”)

Citatet är ur talet The other America och hölls i Grosse pointe high school i en förort till Detroit den 14 mars 1968, bara tre veckor före King sköts till döds.
Läs det. Jag menar det verkligen. Läs det. Och läs sedan Gellert Tamas 20 år gamla text från Husby som vi återpublicerade i veckan. Googla fram nyhetsrapporteringen från upploppen i Paris och London och du kommer att se ett mönster.
En gnista i form av polisvåld, bilbränder för att locka tillbaka polisen ut och upplopp.
I Stockholm 2013 var det polisens dödsskjutning av en 68-årig man i Husby. I Paris 2005 var det Bouna Traorés och Zyed Bennas flykt från polisen som slutade med döden i en transformatorstation i Clichy-sous-Bois. I London 2011 var det polisens dödsskjutning av Mark Duggan i Tottenham.

Samma mönster. Samma historia. Arbetslöshet, hopplöshet, händelselöshet, gnista och sedan eld och upplopp.

Om någon till äventyrs fortfarande trodde att Sverige inte är ett land som innehåller den typen av sociala spänningar som kan utlösa upplopp så är nog i vart fall den bilden korrigerad efter denna vecka.
Utomlands har många ännu haft bilden av ett Sverige från förr. Det har orsakat en hel del rapportering och debatt i internationell media med undertexten att Sverige nu vaknar upp till verkligheten. Med all respekt för utländska kollegor, men jag tror att de flesta inte behöver upplopp och bränder i städer för att fatta att det inte heller i Sverige är 1900-tal längre.

Jag tror att en intressant fortsättning är att börja med den fråga som Martin Luther King formulerar efter sitt klassiska citat om upplopp:
What is it America has failed to hear?
(Vi kan översätta det här med: Vad är det Sverige har misslyckats med att höra?)

Försök har inte saknats. Ytterstadsborgarrådet Joakim Larsson (m) ska kanske inte jämföras med Martin Luther King, men han framhöll i veckan Järvadialogen inom ramen för bostadsprojektet Järvalyftet där 15 000 boendes i Akalla, Hjulsta, Husby, Kista, Rinkeby och Tensta haft någon form av dialog med de styrande om bostadssituationen.
Kanske finns något att lyssna till där. Om inte är det hög tid att skapa forum för de ohörda att höras. Sociala medier förefaller inte nå igenom i denna fråga. Politiska partier, liksom medier med redaktioner har säkert en del att fundera kring om vad som på riktigt gjorts.

Det är kanske en naturlig reaktion, men den kraft som nu läggs i debatten på att tro sig veta vad de ohörda har att säga kommer inte att ta oss vidare. Jag tror också en massa saker om det. Men vad jag tror om vad de ohörda har att säga är jag nu tämligen övertygad om att du kan sätta upp på din topplista över saker du kan strunta i.

En möjlighet att lyssna ska vara Aftonbladet Debatt i kommande vecka. Vår debattchef Karin Lindblom kommer att öppna avdelningen för alla som anser sig ohörda om orsakerna till upploppen.

Vi försöker så, med lite tilltro. Och minns, du behöver inte kunna se hela trappan för att ta första steget.

Låt mig vara tydlig:
Aftonbladet betalar självklart inte ungdomar för att sätta eld på bilar. Det är en absurd anklagelse som just nu får spridning i sociala medier.
Vi jobbar med bevakningen av upploppen i Stockholm, som med all annan nyhetsrapportering. Vi hanterar tips och uppgifter från en stor mängd olika källor. Vi efterlyser uppgifter hos allmänheten via vår tjänst Tipsa. Det är en bra journalistisk arbetsmetod.
Vi ersätter i detta fall, som i alla andra, upphovsmän till tips och bilder som vi använder. Att ur detta dra slutsatsen att vi uppmanar ungdomar att bränna bilar är i bästa fall okunnigt, i värsta fall avsiktligt lögnaktigt.
Vi är medvetna om komplikationerna och jobbar noga med att verifiera källan. Om vi efter det arbetet misstänker att upphovsmannen till en bild också är gärningsman avstår vi självklart från att publicera.

Det är en viktig del i journalistikens uppdrag att dokumentera och rapportera från händelser som de som nu sker i Stockholm.
Och självklart förekommer det inte att vi uppmanar till brott för att få en bild.

Vi har varit mycket restriktiva med allmänhetens bilder från upploppen. Den absoluta majoriteten av bilder vi publicerat har Aftonbladets egna medarbetare tagit. Vi har lagt stor kraft och resurs på att bevaka händelserna.
Ett mycket litet fåtal bilder av alla vi publicerat kommer från tips från allmänhet efter att vi så noga som möjligt verifierat källan. Detta ur ett bildflöde som uppgår till tusentals bilder varje dygn.
Vi har också publicerat ett par filmsekvenser som inte kommer från professionella fotografer. Den ena visar hur en polisman blir attackerad, den andra är av mer allmän karaktär.
Diskussionen om huruvida den stora mediebevakningen triggar upploppsmakarna är en viktig och svår diskussion. Men den bör föras baserad på fakta, inte på ogrundade anklagelser som nu sker.
Det är inte ovanligt att konspirationer och falska uppgifter sprids i så upphettade nyhetslägen vi dessa dagar upplever i Stockholm.
Det är anmärkningsvärt att en professionell journalist på AP och en på SVT Debatt sprider sådana här uppgifter okritiskt i sociala medier utan att prata med dem de anklagar.