SÖNDAG 19 maj 2013.

Ibland slår en tankar när man tar del av nyhetsrapproteringen som liksom inte lämnar. Jag ska denna söndag ägna mig åt en tanke om ett gap. Ingen ny tanke, men en omständighet som om vi på riktigt tog in hur det faktiskt förhåller sig möjligen skulle leda till krav på förändring av världsordningen. Tror jag.

Vi är i dag så vana vid tanken att en blus, eller en tröja ska kunna kosta 149 kronor. Den kan förvisso kosta 2 000 kronor också. Men lågpriset anses hos oss som någon slags mänsklig rättighet. Vi vet egentligen hur det är möjligt.
Vi vet att förutsättningen för 149 kronor är att extremt fattiga människor, jobbar extremt långa dagar för mycket liten lön, mycket långt hemifrån med mycket få rättigheter och inte sällan boendes i fabriksanläggningen.

Då och då, men mycket sällan numer, kan vi ta del av känsloladdade reportage där det kallas slavarbete, eller sweatshops. Men det är av någon anledning inte tillräckligt för att vi ska reagera och kräva en ändring av världsordningen. Hemskt tänker vi och shoppar lågpris. Inte sällan med ett slags moraliskt patos om att det är slösaktigt och fult att betala för mycket.
Det kan bli lite upphetsat ett tag kring sådana reportage när någon informationschef från en internationell klädjätte säger att de minsann betalar lagstadgade minimilöner och därtill jobbar aktivt för att villkoren i fabrikerna ska bli bättre.

Vi pratar här om minimilöner på 250 kronor. I månaden.

H&M chefen Karl-Johan Persson meddelade i veckan vid ett möte med Bangladesh premiärminister Sheikh Hasina i Dhaka att H&M kräver att regeringen i Bangladesh höjer minimilönerna. Det skulle slå lika för alla klädföretag.
H&M köpte i fjol uppsydda plagg för cirka 10 miljarder kronor och är Europas största uppköpare av Bangladesh varor.

I en intervju med Financial Times säger Karl-Johan Persson att H&M är redo att betala högre löner, men inte förrän andra stora företag gör detsamma.
Affärslogik – ingen kan ta på sig ett moraliskt ansvar till kostnaden av sämre konkurrenskraft.

Det är alltid en balans mellan ”people, planet and profit” som Persson uttrycker det i intervjun.

Vänta nu med att kasta första stenen. Bangladesh behöver jobben och pengarna. Vi konsumenter säger att vi behöver lågpriset. Det är också en balans.
Fast i publikationer som Financial Times uttrycks det inte så. Här sägs balansen istället handla om att H&M inte kan höja lönerna ensidigt för att textilarbetarnas löner redan ligger över dem inom jordbruksarbetare och nära lärarlönerna. Om H&M skulle agera på egen hand skulle det skapa oro i andra fabriker.

”Oroligheterna är varken bra för H&M eller för Bangladesh” säger Persson.

Karl-Johan Perssons utspel sker mot bakgrund av en fasansfull olycka den 24 april där en fabrik bokstavligen rasade ihop i Bangladesh och krävde 1120 klädarbetares liv.
En nyhet som förvisso rapporterades av de flesta medier, men som inte lämnade några djupare spår i debatten. Vi  kunde bara ana gapet. Gör tankeexperimentet att fabrikskatastrofen inträffat i Borås istället och föreställ dig efterspelet. Nu ser du gapet.

Jag ser det igen fast på ett jobbigare sätt när jag går in i min dotters flickrum. En lycka via konsumtion som bygger på att ett antal mycket fattiga människor på andra sidan jorden lever odrägliga liv för att vår uppfattning om en rimlig tonårsgarderob ska vara möjlig.
Jag kan inte kräva att hon ska se gapet. Det är naturligtvis jag som gett henne uppfattningen om rimligheten vad avser garderoben.
Men det är uppenbart att det krävs en aktiv förträngning av detta gap människor emellan för att affären och vår livsföring ska vara möjlig.

 SÖNDAG 12 maj 2013.

Den vedervärdige mannen i Cleveland är utan tvekan veckans mest omtalade story.
För några år sedan hade en sådan nyhet behövt några dagar för att etablera sig som det stora samtalsämnet. I dag tar det ett par timmar. Skälet är för en gångs skull inte tekniskt.
Det handlar om människor som nyhetsvärderar. I dag värderas en vedervärdig mans handlingar gentemot tre kvinnor på andra sidan jorden omedelbart som en toppnyhet av samtliga svenska medier samtidigt.

Det finns säkert vissa omständigheter som bidrar till det. Att det inte var så länge sedan historien om Joseph Fritzls incestkällare dominerade media kan vara en faktor. Att händelsen i Cleveland dessbättre är extremt sällsynt och spektakulär kan vara en annan.
Men i en svensk kontext vill jag hävda att detta är en typisk historia där kvällstidningarna för några år sedan röjt vägen genom en kraftfull nyhetsbevakning. Tagit de etiska smällarna och gradvis lagt ribban på en nivå för detaljer vi står ut med i ett så vidrigt händelseförlopp. Därefter hade övriga medier gjort entré i en sådan här historia.

Vi kan göra en jämförelse med en av de hemskaste historierna jag har haft att hantera i ansvarig ställning. Det handlar om den fasansfulla historien om pojken Bobby år 2006 och den systematiska dödsmisshandel han blev utsatt för i ett öde hem i Malmbäck i Småland av sin mor och styvfar.
Rapporteringen om Bobby började mycket tydligt i kvällstidningarna och övriga medier följde till slut efter. Min känsla då var att väntan inte hade med en nyhetsvärdering att göra från andra medier. Det handlade snarare om att de ville invänta en tillvänjning vid alla hemskheter i historien hos publiken. Den fick kvällstidningarna stå för, innan de riskade sina varumärken genom att gå in i en så uppslitande historia.
Om det mönstret skulle ha följts i Cleveland skulle morgontidningar och radion kommit först till helgen med genomarbetade, mindre nyhetsdrivna, mer förklarande reportage.
I dag är alla på historien från minut ett. Själv hörde jag den först i Dagens Eko och konstaterade att Aftonbladet och Expressen redan var igång med rapporteringen, såväl Dagens Nyheter som Svenska Dagbladet toppade sina utgåvor med historien direkt.

Vad driver detta? Har den här typen av extrema våldshistorier plötsligt fått en sådan odiskutabel relevans att det är självklart att alla medier värderar dem lika?

Pressetiskt rör vi oss på ett minfält. Vad är relevant att berätta? Hur mycket detaljer krävs för att göra historien begriplig och var går gränsen för när rapporteringen övergår i autentiskt underhållningsvåld?
Den senare frågan verkar ha ungefär lika många svar som läsare. Uppfattningen om hur mycket läsare tycker är relevant att få veta varierar extremt i en sådan här historia. Jag har inte sett någon forskning på området, utan hänvisar till de många olika reaktioner som kommer i min mail.

En del läsare drivs av att förstå ett beteende i den absoluta ytterkanten av vad som kan kallas mänskligt liv. Andra har ett behov av att uttrycka medkänsla med offren, en känsla som till en viss gräns förstärks av att få veta detaljer.
De flesta vill dock veta hur något sådant här är möjligt. De vill förstå sammanhanget. Detaljerna är vad som kopplar, eller kopplar bort, en sådan här händelse till olika sammanhang.
Ett fåtal, men som brukar vara högljudda och välformulerade kritiker av media, vill inte bli berörda alls av sådana här nyheter. Det är en rationell typ av läsare som snabbt avskriver händelserna i Cleveland som ett enskilt elände utfört av en psykiskt sjuk spillra till man. Det finns inga intressanta samhällsanalyser att göra ur händelsen, den är alltför perifer. Rapportera den kort, sakligt och snabbt, med ett minimum av detaljer, så att vi kan gå vidare till väsentligheterna.

De pressetiska bedömningarna i ett fall som Cleveland underlättas väsentligt av att det sker i USA. Publicitetsskadan en svensk tidning kan orsaka de inblandade är nära noll i jämförelse med lokala, amerikanska medier.

Det var skälet till att Aftonbladet till exempel publicerade bilden på den sexåriga flickan Jocelyn, som fötts i fångenskapen. Bilden skickades ursprungligen ut av familjen själva och publicerades för första gången av den lokala tv kanalaen ”19 Action News” i Cleveland, Ohio.
Flera stora amerikanska medier publicerade därefter bilden såsom Huffington Post och USA Today. Dagens Nyheter i Sverige hade bilden på sin förstasida i onsdags.
Efter någon dag blev det känt i USA att familjen inte längre ville att den bilden skulle publiceras. Aftonbladet upphörde då omedelbart med publiceringen av den, även om skadan naturligtvis redan var skedd. Hur stor skadan nu är av att ett svenskt media publicerar en bild som redan är extremt spridd av amerikanska medier.
Om Cleveland historien ägt rum i Kramfors, så hade jag aldrig i ett så tidigt skede publicerat bilden på flickan utan att känna till familjens inställning.
Bilder är ett viktigt moment för begripligheten av sådana här historier.

Vissa detaljer från Bobby historien kan fortfarande förfölja mig och i stilla stunder kan jag undra vad som blir bättre av att jag känner till dem.
Slutsatsen av Bobby och Fritzl var densamma som kommer att bli fallet i Cleveland; detta var möjligt mitt ibland oss, utan att någon förstod vad som pågick, trots att några borde förstått.
Det, och insikten att det finns män som världen skulle vara bättre förutan.

I dag lanserar vi Aftonbladets nya mobilsajt i form av en app.
Det är en nylansering som innebär en rad förbättringar för såväl läsare som annonsörer. Dagens lansering är den första i en rad lanseringar som ska utveckla Aftonbladets snabbast växande utgåva just nu.

De omedelbara förbättringarna av Aftonbladets mobilutgåva är de här:
• Lättare att hitta med en ny tydlig navigering.
• Snabbare laddning och uppdatering.
• Lättare att dela artiklar på Facebook och twitter.
• Bättre överblick med en tydligare presentation.
• Ny, central placering av Aftonbladets tv-material.
• Skarpare bilder.

Trafikökningen i mobilen har överträffat alla prognoser och förväntningar. Det har gjort att Aftonbladet i dag är den överlägset största nyhetskällan i mobilen. Vi är i dag uppe på 2,7 miljoner unika användare per vecka, när trafiken är som högst och tangerar svindlande 60 miljoner sidvisningar per vecka.

Det är en ökning med cirka 50 procent bara det senaste året. De nya beteendena har gjort mobilen till en riktigt intressant annonsplattform för Aftonbladet och våra partners.
Tillväxten av annonsintäkter motsvarar en ökning på 166 procent under det första kvartalet jämfört med samma period i fjol. Det är en ökning av intäkterna med 21 miljoner kronor, enbart under årets tre första månader i mobilen för Aftonbladet.
Den nya plattformen ger oss möjligheter att ytterligare utveckla såväl nyhetsförmedlingen som annonsformaten.

Tekniskt innebär dagens lansering att appen, mobilsajten och webbsajten nu ligger på samma tekniska plattform. En utveckling som medför stora förenklingar för redaktionen och förbättringar för läsarna och våra annonsörer.
Utvecklingen har skett i nära dialog med våra läsare och partners i form av annonsörer och vi har fått in mängder med kloka synpunkter under arbetets gång.

Utvecklingen har letts av Aftonbladets redaktionella mobilchef Lena Widman tillsammans med Aftonbladets mobilchef Johan Åsén.
De presenterade nyheterna för medarbetare och branschpress på Aftonbladets centralredaktion i eftermiddags.
All utveckling är gjord och redo för både iPhone och Android. Designen är gjord av Adoreyou och teknikutvecklingen av ett team som besått av både interna och externa utvecklare.
Tack alla inblandade för ett jobb som verkligen tar Aftonbladet ett steg närmre mot vårt mål:
Att vara först till framtiden.

 SÖNDAG 5 maj 2013.

Vad händer med demokratin när politiskt inflytande blir till salu?
Det behöver i sig inte betyda slutet på världen för att politik påverkas av lobbyister, inte ens om den är betald. Det kan komma fram bra förslag för det.
Det är ungefär som med tipsare till tidningar. De har nästan alltid ett syfte som gynnar dem själva. Uppgifterna de lämnar kan vara av intresse ändå, om de går att verifiera. Det är en avvägning.
Denna avvägning underlättas avsevärt om utgivaren känner till i vems intresse som tipset lämnas. Bra redaktioner lägger stor kraft på att ta reda på det.
Annars riskerar journalisten att bli vad som med branschjargong kallas för en nyttig idiot. Alltså någon som springer någons ärende, utan att förstå att det är vad man gör. Eller ännu värre; man förstår mycket väl men struntar i det eftersom en story, är en story är en story

Problemet med pengar i politiken och lobbyister är att agendan blir dold. Det blir oklart i vems intresse frågor drivs. Riksdagsmän riskerar att förvandlas till nyttiga idioter som skriver motioner, driver frågor utan att förstå varför. Eller ännu värre; de förstår mycket väl, men struntar i det eftersom… tja, någon story får de ju inte, men kanske eftersom de äntligen finner något att säga.

Aftonbladets granskning ”Demokrati till salu” kartlade hur många förtroendevalda som efter sina uppdrag idag jobbar med samma frågor, men som lobbyister.
Reportrarna Richard Aschberg och Erik Wiman och fotografen Ola Axman tog också ett steg längre och använde den kontroversiella metoden som brukar kallas Wallraff. Under falska namn sökte de förre försvarsministern Sten Tolgfors för att de ville ha ny lagstiftning för de som driver flyktingförläggningar.

Att använda dolda kameror i journalistik bör ske med försiktighet och ett glasklart syfte måste kunna anges. I detta fall tycker jag inte det var svårt. Det är utan tvekan intressant hur det pratas mellan skål och vägg när politiskt inflytande ska köpas. Det finns ingen möjlighet att med öppna frågor och svar komma åt den informationen.

Richard Aschberg och Erik Wiman får till en mailkonversation och ett möte med förre detta försvarsministern Sten Tolgfors.
De kommer inte hela vägen till rubriken ”Här säljer Sten Tolgfors en lag”. Men att lyssna av mötet blir ändå intressant. När Richard Aschberg frågar om lagstiftning utesluter Tolgfors inte det, eller deklarerar att det kan de omöjligt lova. Istället svarar han att det är en möjlighet, certifiering en annan och så vidare. Mitt i mötet bryter Aschberg och Wiman och berättar att de är från Aftonbladet.

Sten Tolgfors arbetsgivare Rud Pedersens agerande när det blir uppenbart för dem att de är granskade säger en del om hur PR-byråer och lobbyister förvandlar relationen med medier till ett spel i dag.
Nervositeten hos Rud Pedersen blir så påtaglig att de ringer Aftonbladets nyhetsdesk upprepade gånger för att intyga att de inte försökt att sälja någon lag. Så långt inget konstigt. De vill göra sin inställning klar inför publicering.
Det är nu det blir konstigt:
Rud Pedersen går ut i branschmedia och på sin egen sajt och försöker städsla nyttiga idioter för att svartmåla Aftonbladet. De får ett par andra riksmedia att hänga på. De söker mig som ansvarig utgivare för att fråga om rimligheten i Aftonbladets metoder för vår granskning. De avstår dock från att publicera något när de blir klara över omständigheterna.

Det är ett problem med den här krishanteringen. Aftonbladet har i detta läge inte påstått någonting. Vi har inte publicerat någonting, bara ställt frågor och avslöjat för dem att vi gör en granskning. De dementerar alltså något som aldrig påståtts.

Möjligen med en förhoppning att få med sig de slentriansmässiga kvällstidningskritikerna för att misstänkliggöra en relevant granskning. Det ser ut som ett försök att starta ett drev åt andra hållet före skiten träffar fläkten, helt enkelt.
Jag kan inte bedöma hur lyckosam Rud Pedersens ”krishantering” är. Bara konstatera att det Aftonbladet ett par dagar senare kom att publicera är en relevant granskning som visar att 266 politiker och politiskt tillsatta tjänstemän som slutat sina jobb på regeringskansliet och riksdagen de senaste sex åren i dag återfinns som lobbyister där de tjänar bra pengar på sina forna politiska kontakter.

Själva nervositeten som Rud Pedersen och Sten Tolgfors ger uttryck för i efterhand är kanske granskningens bästa avslöjande.
Det visar på gränslandet som denna verksamhet rör sig i och som i Sverige är helt oreglerad.
Det är ovanligt. I vart fall i västerländska demokratier.
I såväl USA som flera europeiska länder omgärdas kontakter mellan lobbyister och politiker av ett regelverk som syftar till transparens.

Alla kontakter med politiker måste registreras och alla utgifter i samband med det redovisas så att det lätt ska gå att se hur lagstiftningen varit föremål för påverkan.

Transparens är en grund för demokratin och rättsstaten. Det är viktigt att veta vem som är föremål för rättstatens prövning, liksom på vilka grunder prövningen sker. På samma sätt är det viktigt att kunna få reda på vem lagstiftare träffar och vem som finansierar de frågor de driver.
Om PR-branschen vill slippa den här typen av regelbundet återkommande granskningar vore det en mycket bättre idé att verka för att ett sådant regelverk införs.
Nästa gång kanske vi helt enkelt kontaktar någon före detta journalist som i dag är lobbyist och betalar dem för att driva frågan… Det vore en fin ironi och skulle i längden åstadkomma en transparens som skulle gynna både journalistiken och demokratin.

SÖNDAG 28 april 2013. 

SAN FRANCISCO. En nyfunnen bekant, som tagit sin mediabusiness ut över världen från Sverige via Kalifornien, ställer en kväll en enkel fråga som inte lämnar mig:
– Kan du minnas att det någonsin tidigare i historien hänt att i stort sett varje vuxen svensk gjort amerikanska bolags produkter till en omistlig del av sitt vardagsliv?
–      Eh… Coca Cola, kanske Levis, försöker jag. Men en omistlig del av vardagsliv, nej, det kan jag inte minnas.
Vi pratar om the Big four. De stora fyra jättarna som förändrat, och fortsätter att bokstavligen förändra världen. Google, Facebook, Apple och Twitter. Bolaget Amazon, bäst i världen på näthandel, är egentligen med här också, men har ännu inte brytt sig om den svenska marknaden.

Lägger vi ihop de fyra så stämmer nog påståendet. Det är mycket få vuxna svenskar som kan säga att de varken använder Google, Facebook, Apple eller Twitter.

Det är unikt. De ändrar hur du lever ditt liv och hur affärer drivs. Frågan om vad det betyder är så stor att den knappt går att överblicka ännu. Låt mig därför här bara konstatera en sak det märkligt nog inte betyder.
Det betyder inte att svensk ekonomijournalistik regelbundet bevakar de fyra stora från det pulserande område de driver sina verksamheter ifrån.
Det gör Silicon Valley gravt underbevakat, jämfört med kraften som svenska medier lägger på att bevaka exempelvis amerikansk politik och börsen.
Bortsett från frilansaren Miriam Olsson Jefferys utmärkta blogg, som Svenska Dagbladet Näringsliv publicerar, finns här inte en enda svensk korrespondent. Trots att dessa bolag och denna del av Kalifornien bokstavligen kokar av nyheter. Dessutom ofta kontroversiella nyheter om hur de hanterar all data de har om dig eller också mer praktiskt användbara nyheter som direkt påverkar vad du har i fickan varje dag.
Det missas spännande storys härifrån.

Annars har det varit upplyftande att vara här som journalist. Så var inte fallet för bara några år sedan. Bortsett från fantastisk natur, högt utvecklad matkultur, pulserande storstad och entreprenörskap rådde då en ganska odräglig syn på redaktionell verksamhet. Den ansågs vara möjlig att ersätta med algoritmer. En datakod som bättre än en redaktör kan samla och presentera den information du är intresserad av på nätet.

Det tror ingen av de som är framgångsrika längre. Tvärtom ses redaktioner och redaktionell kompetens som en viktig investering för den som vill vara vinnare i framtidens medielandskap.

En kväll med David Nemetz blir det extremt tydligt. Han är en av fyra grundare av Bleacher report som i dag är USA:s tredje största sportsajt och har återuppfunnit en del av sportjournalistiken.
Han berättar hur han växte upp med sin lokaltidning San José Mercury News och med en växande frustration över hur trött nyhetsbevakningen av hans favoritlag var. Han började skriva själv, men framförallt byggde han och tre skolkompisar en teknisk plattform där likasinnade kunde chippa in länkar och egna nyheter.

Till slut var de 5 000 skribenter på plattformen. Det blev oöverskådligt. De började jobba med ett skickligt redaktionellt team som strukturerade sajten och satte upp ett program för de unga entusiastiska som skrev.
De lärde sig analysera data på allt. Vad deras läsare sökte mest, vad de delade mest, vilka skribenter som skrev mest och blev mest delade. De började med redaktionell analys och data som stöd, att stänga ner skribenter från plattformen.
De som inte skrev något som inte delades, eller inte hittade länkar till intressanta nyheter blev av med möjligheten att bidra med innehåll till sajten.
I dag har Bleacher report 160 medarbetare. Nästan samtliga rekryterade av de 5 000 som var med från början. Bortsett från ett teknikteam, en liten sälj- och markandsavdelning är de allra flesta journalister. De når 20 miljoner unika i veckan och är USA:s tredje största sportsajt.
Flera av deras profiler tar i dag plats i de stora sportkanalerna som ESPN som experter. Bleacher report startades 2007 och köptes av Time Warner, via Turner Broadcasting i fjol för 1,5 miljarder kronor.

David Nemetz har ännu inte fyllt 30, är ohemult rik och redan igång med en investering i nästa mediaprojekt. Han vill inte avslöja det ännu, men ni kan vara lugna för att den bygger på samma fundament som kommer att bygga framtidens journalistik. Förmågan att analysera data och bygga journalistik utifrån det.

Och insikten om att redaktören och algoritmen är hjälplösa utan varandra. I framtidens mediehus måste bokstäverna och datan dansa.
De som försöker bygga det ena utan det andra kommer inte vara med oss i framtiden.

 SÖNDAG 21 april 2013.

Journalistik måste vara konkret. Det gäller alldeles i synnerhet i politiskt laddade frågor.
Det är skälet till att det nu skrivs så mycket om röran och maktspelet i socialdemokratiska partiet. Det är en historia vi alla känner igen och många journalister har jobbat många gånger med.
Transparens är i dag ett sådant där värdeord som många organisationer skriver på storblock på konferenser. Socialdemokraterna värnar istället sin långa historia av slutna processer vid personval till sina högsta beslutande organ. Det är ett av problemen partiet har med att vara i takt med samtiden.

Men egentligen är det ju inte det här som bränner i frågan om varför socialdemokraterna sparkade ut Omar Mustafa ur partistyrelsen.
Det är bara så mycket tryggare att skriva om det gamla vanliga skuggspelet, frågan om krishantering och ledarskap än det som egentligen bränner i den här frågan.

Detta är i grunden en fråga om religionens förhållande till politik och politiska partier.
Och mer specifikt en fråga om islams förhållande till socialdemokratin. Och exakt en fråga om hur islamistiskt Islamiska förbundet är.

Minns hur det började:
Omar Mustafa sparkades ut ur socialdemokratiska partistyrelsen för att han som ordförande för Islamiska förbundet bjudit in kända antisemiter och homofober för att tala på muslimska familjedagarna i Stockholm.
Han tog i efterhand inte tillräckligt tydligt avstånd från detta, menade Veronica Palm, ordförande i Stockholms arbetarekommun.
Fast det sa hon inte först. Hon sade först att hon ”inte hade möjlighet att diskutera saken”. Oklart varför.

Istället sade partiledaren Stefan Löfven att Omar Mustafa inte kan vara ”förtroendevald i Socialdemokraterna om man inte fullt ut står för partiets värderingar om människors lika värde och jämställdhet mellan kvinnor och män”.
Det tolkades som att det var oförenligt att både vara ordförande för Islamiska förbundet och medlem av partistyrelsen. Det verkade för ett ögonblick som partiledningen tagit över frågan.
Fast det hade de inte. Det förblev oklart vad Stefan Löfven hade för problem med Islamiska förbundet.
Det där trasslet fortsätter nu och kommer att generera många meter och minuter av journalistik ännu.

Men låt mig försöka hålla fokus på frågan som bränns här.
Det handlar om islamism. Det är ett ord som sammanfattar uppfattningen att religionen islam bör bli politik. Inom denna rörelse finns både demokratiska partier och direkt extremistiska, militanta grupper med en totalitär syn på vad en stat ska vara.

Islamister förhåller sig till islam på samma sätt som kristna fundamentalister förhåller sig till kristendomen. I ytterändan har kristendomen sitt Ku Klux Klan, Islam har sitt Al-Qaeda.
Alla muslimer är inte islamister, alla kristna är inte fundamentalister.

Så till det brännande:
Hade socialdemokraterna med Omar Mustafa fått in en islamist i sin partistyrelse?

För att svara på den frågan krävs en granskning av Islamiska förbundet där han är ordförande.
Förra riksdagsledamoten Nalin Pekgul skrev en viktig text på Dagens Nyheters Debattsida i veckan där hon hävdade att Islamiska förbundet är en ”islamistisk organisation med starka kopplingar till Muslimska brödraskapet”. Hon beskrev Islamiska förbundet som en organisation som förespråkar total underordning av kvinnan och vill skapa ett parallellt samhälle i Sverige där sharialagar råder.
Islamiska förbundet säger själva på sin hemsida att de inte är antisemiter, att de är en öppen och vidsynt organisation som varken är homofobiska eller förespråkar en förlegad kvinnosyn.

I glappet mellan dessa båda beskrivningar av Islamiska förbundet finns en viktig granskning att göra.

Aftonbladets reportrar Oskar Forsberg och Joachim Kerpner inledde en sådan granskning i veckan. De fann, likt tidigare Expo, flera kopplingar mellan Islamiska förbundet och Muslimska brödraskapet. Det är en av världens mest inflytelserika och omstridda islamistiska rörelser.
En av de få ostridiga uppfattningarna om Muslimska brödraskapet är att de anser att ett lands lagar ska härledas ur sharia, lagar som stöder sig på texter ur Koranen.

Såväl det socialdemokratiska partiet som moderaterna har ett jobb att göra här:
Sök fakta, tala klarspråk.
Socialdemokraterna av uppenbara skäl denna vecka, moderaterna på grund av sin riksdagsman Abdirizak Waberi som varit ordförande för Islamiska förbundet och öppet uttalat att han vill leva i ett land som styrs av sharialagar.
Hur stämmer det med socialdemokraternas och moderaternas politik?
Det kan varken vara särskilt känsligt eller svårt att svara på.

Det finns nyhetshändelser som definierar en redaktion. Bomberna i Boston är en sådan.
Det har varit en sådan där nyhetsnatt som de som jobbar med att ge er nyheterna att kommer att minnas länge. För Aftonbladet var det natten då vår liverapportering och tv tog ett stort steg in i framtiden.

Jag har just sett USA:s president tala i direktsändning i Aftonbladet TV. Journalister som tittar, läser eller hör nyheter tar först senare in det fasansfulla som hänt. Först kommer arbetet och ett fokus på att berätta och verifiera uppgifter.
Jag ser hur vår reporter Linda Hjertén helt lugnt axlar rollen som programledare, översätter Obamas tal och fortsätter att uppdatera med de senaste uppgifterna samtidigt som livebilderna rullar ut i Aftonbladet TV från Boston. Hon har tagit över efter Anna Rydén som ledde sändningarna när nyheten bröt fram.

Det är sakligt, blixtsnabbt rapporterat och det är tydliga källhänvisningar. Jag konstaterar att vi tydligt skiljer på bekräftade och obekräftade uppgifter.
Vi får med röster på platsen, först i form av Ulrika Jansson som sprungit loppet och för Aftonbladets tittare kan beskriva vad hon sett och ser. Det är viktiga ögonvittnesskildringar för att öka förståelsen, men som också för terrordåden nära oss i Sverige.
Vår man i USA, Per Bjurman ger hela tiden närvaro och känsla från telefon där han kan berätta hur amerikanska medier rapporterar, samtidigt som han befinner sig i en taxi från New York på väg mot Boston.

En sådan här sändning går inte av sig självt. Livechefen Håkan Wikström leder den tillsammans med bildproducent Mikael Wernholm och redaktör Victor Lindbom.
Reportrarna Martin Nilsson, Sanne Olsson, Erik Wiman, John Granlund och Staffan Dickson levererar blixtsnabba rapporter och kommenterer i studion. Några av dem var på väg hem inatt, men vände tillbaka till redaktionen när flashen kom.

Operativa tv-chefen Jessica Linnman och Nyhetschefen Johan Edgar leder den snabba planeringen, nyhetsjakten. De efterlyser svenskar på plats som kan berätta och följer intensivt uppgifter om dådet i sociala medier, nyhetsbyråer och amerikanska onlinemedier.
Biträdande redaktionschefen Camilla Norström sköter den långa planeringen. Hon skickar reportrarna Carina Bergfeldt, Sanne Olsson och fotografen Andreas Bardell till Boston med första möjlig flyg. Therese Hahne kommer inte som programledare och tar över sändningen från 04.00 på morgonen tillsammans med Johanna Wikström som bildproducent och reporter.
Aftonbladets mångårige världsreporter Wolfgang Hansson är redo i studion från klockan 07.00.

Editionschefen Micke Andersson sitter med en extremt snabb och komplex logistik om allt som ska ut på sajten. TV, bilder, texter, liverapporter, sociala medier.
Bildredaktören Marco Gustafsson sitter och väljer och sorterar i ett forsande bildflöde, textredigeraren Andreas Victorzon ger ton åt överingresser, tätar och synkar alla texter.

Samtidigt sitter nattchefen Mona Hallén och planerar fyra uppslag till pappers tidningen med redigerarna Linus Werner, Mikael Hedmark, Linn Dahlgren, Emelie Sandvad, Sarah Green, Philip Rudolfsson och praktikanten Kristin Persebo.
Micke Samuelsson sitter och ritar löp och förstasida.

Det är bilden av ett professionellt lagarbete i skarpast möjliga nyhetsläge som i natt gjorde Aftonbladet som TV, sajt, mobil och papperstidning.
Det är också bilden av en modern redaktion som blixtsnabbt utvecklar sig och arbetar i alla kanaler och många olika utgåvor.
Och allt efter en kväll där vi också gjort tv-sändningar från s-protesterna, uppsnack av allsvenskan, schlagerkoll, nyhetsblock med analys av vårbudgeten och eftersnack allsvenskan.
Journalistiken fortsätter att utvecklas. Tack för att ni följer oss.

SÖNDAG 14 april 2013. 

”Det var ett misstag.”
Så förklarade sig den 41-årige man som hotade Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg till livet.
Det är ett patetiskt försvar. Hans brev till Anders Lindberg är inget misstag. Det är ett vidrigt och genomtänkt formulerat hot. Syftet är naturligtvis att skrämma till tystnad.

Orsaken till hotet är att Anders Lindberg skrivit en text som ställde en kommunal detaljplan om buller i relation till religionsfriheten. Han argumenterade för att så länge en moské inte bullrar mer än en kristen kyrkas klockor är det svårt att se något annat än att upprördheten beror på islamofobi, snarare än miljöbalkens regler i Botkyrka kommun
Om det kan vi säkert tycka olika. Men det tycker inte 41-åringen att vi kan. Han menar att Anders Lindberg måste dö för att ha skrivit detta.

Han visar i brevet att han tagit reda på var Anders Lindberg bor och slår fast att hemmet nu är en måltavla och deklarerar att hans liv nu kommer att handla om att se till att Anders Lindberg går en ”skräckfylld död till mötes”. Han gör en poäng av att han använder ett system på nätet som gör honom anonym och utger sig för att vara del i något slags nätverk. Han avslutar:
”Du är rättslös ditt svin.”

I det här fallet knäckte en skicklig IT-tekniker på Aftonbladet anonymitetsskyddet och polisen lyckades spåra mannen.
När han rent fysiskt äntrade den öppna rättsstaten Sverige via tingsrätten i Gävle i veckan hade han en kapuschong över huvudet. Plötsligt står han inte för någonting längre. Inte vem han är och inte vad han gjort. Han jobbar som väktare och har problem med spriten såtillvida att lusten att hota och tysta uppstod eftersom han var full.

När saken nu når rättsskipningens ljus kan det tyckas vara lätt att avskriva 41-åringen som en krake och ynkrygg. Men det är faktiskt inte gärningsmannens beskaffenheter, eller brist på desamma, som är problemet här.

Det är känslan av osäkerhet och otrygghet som hot skapar hos de som blir utsatta och deras familjer. Ett fundament ruckas för alltid. Ljuden och skuggorna i hemmet kommer aldrig att bara bli ljud och skuggor igen.
Den som påstår att hot inte påverkar ljuger. Anders Lindberg skrev i en kolumn i torsdags att tanken att lägga av slog honom i ögonblicket när han var tvungen att förklara vakterna utanför huset för sin femåring.
Den som någon gång haft ett sådant samtal med sitt barn har svårt att hålla känslorna i styr inför människor som 41-åringen med kapuschongen.
Ingen kan säga att Anders Lindbergs publicistiska gärning ändrats på något synbarligt sätt efter hotet.

Men jag törs påstå att journalister som utsatts för liknande hot, och det är många, struntat i att skriva, eller ge sig in i debatter på grund av att de inte orkar uppleva osäkerheten och rädslan igen.

Så ser inskränkningen av det fria ordet ut i vardagen som en konsekvens av hot.
Parallellt med detta pågår en diskussion om hur en ”PK-elit” tystar debatten om det mångkulturella samhället genom att göra vissa saker omöjliga att säga. Denna elit, i vilken jag själv oftast räknas in, anses vara så upptagen av vad som är politiskt korrekt (för övrigt en magnifik anklagelse att drabbas av som tabloidredaktör) och ha sådan makt att inga yttringar utanför denna uppfattning tillåts.
Diskussionen är väl känd och vardag på visa hatsajter, men jag hör den också allt oftare journalister emellan.

Jag har svårt att förstå den. Rädslan för islam och andra verkligheter i ett mångkulturellt samhälle diskuteras då och då i de medier jag följer. Också diskussionen om vikten av att skapa jobb i Sverige i relation till invandring ser jag med jämna mellanrum.

Men diskussionen om att ingen vågar ”ta debatten” ökar i styrka. Det verkar som om de som driver den egentligen inte kräver debatt, utan dess motsats; att få säga ”som det är” oemotsagd. I synnerhet om muslimer.

När nyheten om problem med analfabetism bland somalier diskuteras, eller som nyligen romska tiggare i Sverige, är det som om det liksom inte räcker. Det måste sägas något mer.
Vad?
Mannen med kapuschongen i Gävle tingsrätt vet. Han som skrev om ”snyftande, behovsfejkande muslimjävlar” och vårt ”lamslagna och PK-rövknullade lilla skitland vi bor i”.
Jag har inget att säga honom. Jag ser ingen debatt värd att ta gentemot den människosyn han ger uttryck för. Jag ser snarare ett behov av att ta ställning för alla människors lika värde och för det fria ordet.
Den 17 april meddelas dom.

SÖNDAG 7 april 2013.

”Varför är den gode dum? Varför är den kloke ond? Varför är allt en trasa?”

Citatet från den forne Aftonbladetmedarbetaren Carl Jonas Love Almqvist får denna söndag fungera som stämningsackord.
Först en resumé:
I veckan rök tidningarna och radion ihop. Tidningarnas branschorganisation, TU, och Sveriges Radio, SR, anklagar ömsesidigt varandra för att hota mångfalden i framtiden för en typ av journalistik de båda kallar kvalitetsjournalistik.
Denna kvalitet har två problem. Allt färre vill betala för den, ännu färre finner det priset värt att annonsera i anslutning till den.
TU menar att SR hotar mångfalden av denna kvalitet när de med statligt beslutade licensmedel ska göra en nyhetssajt. Hur ska det då gå för de tidningar som nu ska försöka ta betalt för samma typ av kvalitetsjournalistik på en fri digital marknad?

Regeringen måste nu ta sitt ansvar och ställa upp tydliga spelregler för hur snedvridningen på mediemarknaden ska minimeras, menar TU.

SR menar att de alls inte ska konkurrera med sin nya nyhetssajt, ej heller utgöra ett komplement. De är bara ett helt oberoende alternativ i allmänhetens tjänst.
Ungefär så ligger konfliktlinjen.

Så till dagens avsnitt:
Här är det meningen att Aftonbladet ska rasa mot Sveriges Radios nya sajt eftersom en artikel i SR:s personaltidning säger att de nu vill bli ”den självklara nyhetsförmedlaren på webben” och ett alternativ till Aftonbladet, som i dag är den överlägset största digitala nyhetsförmedlaren.

Jag försökte bli arg en stund i onsdags. Det gick inte så bra. Jag blev mest förundrad och försjönk i grubblerier.
Förundrad för att vi alla svenska utgivare just gått samman i en ny organisation kallad Utgivarna i akt och mening att undvika just statlig reglering av journalistiskt innehåll.
Varken TU eller SR menar att det är en bra idé att staten reglerar journalistiskt innehåll. Men av debatten har det varit lätt att få ett annat intryck. Det intrycket borde professionella publicister på båda sidor kunnat undvika att ge.

I grunden drivs denna konflikt av att media konvergerar som en konsekvens av en strukturomvandling där människor byter konsumtionsmönster som en följd av teknisk utveckling.
Det där var ett försök till en journalistisk kvalitetsmening som vill säga att i dag gör tidningar tv, radio gör sajter och tv-bolag producerar massor av text.

Jag är inte rädd för SR:s nya sajt. I tider där kommersiella medier pressas hårt av ekonomiska realiteter har public service en viktig roll att driva utvecklingen av journalistisk kvalitet.

Jag köper dock inte SR:s argument om att de inte konkurrerar. Det är självklart att de gör. Läsare, lyssnare och tittare har bara 24 timmar på dygnet och hanterar max två skärmar samtidigt. De kommer att konsumera de nyhetskällor som de tycker svarar bäst mot deras behov.
Lite mer ödmjukhet vore klädsamt, gärna parat med en förståelse för att public service inte kan agera hur som helst med statligt beslutade miljarder i ryggen utan att det får effekter på mediemarknaden. Att public service till exempel sprider sitt innehåll på Youtube så att amerikanska Google kan tjäna svenska annonspengar på licensfinansierat innehåll är bara dumt.

Men utmaningen för den som blir utsatt för konkurrens är inte att kräva att konkurrenten ska bli sämre. Utmaningen är att göra det bättre, eller göra något annat. Aftonbladet kan inte slå Expressen genom att kräva att de taggar ner. Vi kan inte kräva att Facebook slutar utveckla annonsprodukter. Vi försöker vara bättre eller annorlunda. På samma sätt kommer Aftonbladet att försöka vara bättre på en del saker och annorlunda på annat jämfört med Sveriges Radios nyhetssajt.
En intressant debatt om SR skulle kunna handla om att klargöra public service uppfattning om kvalitet när de nu går online.

När journalistik kommer ut online händer tre saker. Den blir mätbar, delbar och hamnar i dialog. Det ställer en del kvalitetsbegrepp på ända.

Förenklat kan man hittills konstatera att bilder, listor, tydliga åsikter, personliga texter, humor, gulliga katter och skarpa vinklar ökar klickandet och delandet.
Det är inte självklart kvalitet enligt redaktörer på medier som gillar att kalla sig kvalitetsmedier. Den attityden är viktig för mångfalden i medier. Minns den när ni nu kan följa era tittar-, läsar- och lyssnarströmmar och därmed bli varse en av de djupast liggande tabloida insikterna:
Vi människor säger en sak om vilken journalistik vi tycker är viktig, klickar oftare på något annat och delar något tredje.

SÖNDAG 31 mars 2013.

Det är populärt att säga att vi lyssnar på läsarna. Ofta betyder det att vi som företräder medier pratar en smula om saken, går tillbaka hem och gör ganska mycket som förut.
I veckan inträffade ett undantag för egen del. En läsares synpunkter får nu mycket konkreta konsekvenser i Aftonbladet, eller närmare bestämt i Sportbladet.

Det började i en varm radiostudio i centrala Stockholm. Jag deltog i ett samtal som radioprogrammet Medierna i P1 kallat till. Idén var bra. Låt läsarna, lyssnarna, tittarna ställa sina frågor om medier till vad programmet valt att kalla medieeliten. Denna gång utgjordes panelen av Anna Hedenmo från SVT, Robert Aschberg från MTG och jag själv.

En av frågorna lämnade mig inte efter programmet. Det var läsaren Katarina Nilsson som ringde in och var kritisk till att Sportbladet har sådan slagsida mot manliga idrotter. Den frågan i sig är inte ny. Mitt svar handlade om att det ser ut så beroende på att den stora publiken i huvudsak följer manliga idrotter. I synnerhet som Sportbladet i huvudsak fokuserar på fotboll, den största publiksporten av alla.
Vi ser glädjande nog ett ökande intresse för fotboll med kvinnliga spelare. Och samtidigt ett ökat intresse för sport bland kvinnor oavsett kön på utövarna.
Det kommer över tid att märkas också i journalistiken. Rent konkret kommer det att synas kraftfullt i Sportbladet i samband EM i fotboll för damer i sommar.

Så där gick jag på. Katarina var väl inte helt imponerad av mina svar. Hon tyckte att medier har ett ansvar för att driva frågan och intresset för kvinnlig idrott. Vi kom inte så mycket längre just där. Men här fanns en listigt upplagd journalistisk taktik för att ställa mig ännu hårdare i hörnet.

Programledaren Martin Wicklin började ljudligt bläddra i ett printexemplar av Sportbladet samtidigt som han säger att han bara hittar två notiser om kvinnlig idrott. Däremot hittar han sex porriga annonser för telefonsexlinjer i samma tidning.

Ställd.
Jag svarar att vi har en strikt policy för vad som får stå i annonserna, att det inte är någon olaglig verksamhet och jada, jada. Det bär inte riktigt och jag landar i slutsatsen att det är ingen bra grej. Ungefär där stannar diskussionen i programmet. På väg hem och resten av kvällen funderar jag på frågan.

Å ena sidan kan man bli trött på den ständiga viljan att uppfostra och tillrättavisa kvällstidningar. Varför all denna iver att beskära allt till slätstrukenhet? Om vi lyssnade på all kritik från ett fåtal högljudda så skulle vi göra en tidning som berättar så lite som möjligt och vara så välpolerad att ingen blir berörd. Förtroendet skulle antagligen öka, antalet läsare skulle garanterat minska.
Ska inte också en lite unken verklighet kunna synas på litet utrymme längst ner bland sportresultaten?

Annonserna är så hårt hållna att rubrikerna i dem blir av typen ”Fräcka fröken fräken” i kombination med ett telefonnummer. Det är förvisso gubbflåsigt, men så töntigt i sitt uttryck att det snarare väcker ömkan än ilska.

Dessutom tappar vi såklart intäkter om vi tar bort dem. Så tänkte jag å ena sidan.

Men… nej. Faktum kvarstår.
Annonserna ger ett sexistiskt och plumpt intryck. Jag diskuterar saken med några kvinnliga medarbetare som alla är eniga. Detta ger sunkiga signaler och uttrycker inte respekt för läsarna.
Detsamma säger ett antal manliga medarbetare. Sportbladet är ett starkt varumärke och alla sportälskares tidning i Sverige. Våra skribenter och tidningsmakeriet håller en omatchad nivå i svensk press. Gubbar som vill flåsa i luren får helt enkelt hitta sina telefonnummer någon annanstans.
Efter kritik från läsare kombinerat med en för mig jobbig, men relevant journalistisk granskning tog jag således beslutet:

Vi slutar att publicera de här annonserna. Sportbladet ska inte vara bärare av sexism.

Det kommer ta någon vecka före vi kan verkställa beslutet på grund av avtal och påskhelg. Men från och med den åttonde april publicerar vi inte längre dessa annonser.
I en god värld skulle detta betyda att Sportbladet nu säljer bättre, att fler kvinnor känner sig hemma i tidningen och dessutom får nya annonsörer som tycker att miljön nu har blivit skönare.
Men det är inte mitt beslut. Det är ditt.
Glad påsk.