Pressombudsmannen Ola Sigvardsson skrev en debattartikel i Medievärlden där han ifrågasatte en bildpublicering som gjordes av bland andra TV3:s Efterlyst, Aftonbladet, Expressen och Dagens Nyheter.

Han ifrågasatte bildpubliceringen av en efterlyst brottsling.
Ola Sigvardsson startade med artikeln en viktig diskussion om pressetik. Jag håller själv inte med Ola Sigvardsson om hans slutsatser och skrev en kolumn om det i söndags.
Så långt var det en diskussion om sakfrågan. Ett svar på ett välkommet initiativ av Pressombudsmannen att diskutera svåra utgivarfrågor kring aktuella fall.

Mörkerkrafter som vill allt annat än öppen debatt och diskussion försöker nu stjäla frågan.
Som ett resultat av Ola Sigvardssons artikel blev han i helgen utsatt för ett hot. En högerextrem, nationalistisk grupp har tagit på sig hotet.

De hade sprejat tågspår på gatan utanför hans bostad, lagt en bild på den misstänkte och stänkt ned platsen med djurblod, eller liknande röd vätska.

Med detta hot försöker de sprida en konspirationsteori som säger att media inte publicerar bilder på brottslingar om de har utländsk bakgrund. Konspirationen är en byggsten i den hatiska världsbild som nationalistiska krafter försöker måla upp kring det uppenbara faktum att Sverige är ett mångkulturellt samhälle.
Kring detta hot mot Pressombudsmannen är det viktigt att konstatera hur dessa hatares tryne ser ut i verkligheten.
Under tomma paroller om att de minsann törs säga politiskt inkorrekta sanningar försöker de i verkligheten skrämma det fria ordet till tystnad.

Flera sajter byggs upp utanför pressetiken kring sådana paroller. Sajter som varken förmår tänka eller känna kring medmänniskor som på det ena eller andra sättet kan definieras ut från begreppet etnisk svensk.

Publikationerna drivs inte av öppna ansvariga utgivare, utan av anonyma, oansvariga utgivare. De drivs inte heller av något uppenbart allmänintresse, utan av ett uppenbart politiskt intresse av att medvetet och konsekvent förringa människovärdet för invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet.

Det är en väg som leder in i ett mörker som borde vara väl känt och fruktat av varje människa som lever i Europa.
Kring det skulle vi kunna ha en viktig debatt med dessa spridare av hatisk propaganda. Men de vågar inte stå för sina åsikter. Vågar inte ta ansvar för sina ord. Vågar inte ansluta sig till det pressetiska system som Ola Sigvardsson företräder.

De väljer istället den lättare och fegare vägen att anonymt stänka djurblod utanför hans hem.
Beteendet är lika oacceptabelt som ynkryggigt.

RÄTTELSE:
Spåren, blodfläckarna och bilden utanför Pressombudsmannens bostad var resultatet av en öppen demonstration av en högerextrem organisation.  Rätt ska vara rätt. Jag visste inte detta när jag kommenterade hotet mot Pressombudsmannen. Kritiken mot denna organisations anonymitet faller därför.
Polisen utreder dock händelsen som olaga hot.
Och kritiken mot anonyma hatsajter som förringar människovärdet hos vissa grupper och sprider samma konspirationsteorier om medias ”vitpixling” kvarstår.

En bild av utvecklingen på mediemarknaden just nu:
För ett år sedan firade vi förundrat att Aftonbladet hade över en miljon läsare i mobilen – per vecka.
Under söndagsdygnet kunde vi konstatera att vi sprängde en ny drömgräns:
1.002.095 besökare – på ett dygn!

Vi når rekordet under ett dygn som egentligen inte innehåller några enskilt stora nyheter. Det säger en hel del om hur läsarvanor nu förändras i blixtsnabb takt.
Rekordet gör Aftonbladet till den helt överlägsna marknadsledaren vad gäller nyheter i mobila plattformar.
Läsandet av nyheter i mobilen ökar framförallt under ledig tid. Morgon, kvällar och helger. Det gör att Aftonbladets totala räckvidd ökar. Vår fortsatt största utgåva är aftonbladet.se i laptops och datorer. Den når över två miljoner per dag, men läses i huvudsak på dagtid.

Papperstidningen läses av ungefär en miljon människor per dag och har nu ungefär samma räckvidd som mobilen. Tiden på dygnet för papperstidningsläsning är i huvudsak eftermiddag och tidig kväll, men bli också mer och mer beroende på situation där papperstidningen passar flera av våra målgrupper bättre än våra online utgåvor.

Denna höst jobbar vårt utvecklignsteam intensivt med en ny mobilsajt. Ett arbete som sker i nära samråd med läsare och kommersiella partners. Vi återkommer när vi har något att berätta om den.

SÖNDAG 23 september 2012.

En bild som vi publicerade i veckan utmanar pressetiken.
Jag tror alla som tagit del av historien om hur Johnny, 38, rånades blev djupt berörda. Själv har jag en barndomskompis som dog i Johnnys situation. Han hade full ramlat ner på tunnelbanespåret och tåget kom. Om någon kunnat hjälpa, men istället valt att plocka hans plånbok… Det krävs en extra ansträngning för att se människovärdet hos en sådan medmänniska.

Nu fanns övervakningsbilder som ostridigt visade denna moraliskt uppluckrade medmänniskas ansikte. Han var på fri fot. Polisen behövde hjälp med att få tips för att kunna gripa honom. Anhöriga till den svårt skadade Johnny vädjade om hjälp för att för sin egen sinnesro kunna få en förklaring.
Gjorde jag rätt som publicerade bilden?

Pressombudsmannen Ola Sigvardsson kommenterade frågan i veckan i ett inlägg i Medievärlden. Hans svar är inget entydigt ja eller nej. Men han tycker att Aftonbladet passerade en gräns med publiceringen och han uppskattar de medier som hade ”is i magen” och avstod.

Ibland skulle jag önska att denna ständiga uppmuntran till publicister att inte berätta saker ifrågasattes.
Allmänhetens intresse av denna historia kan beskrivas på flera sätt, men ett av dem sammanfaller enligt mig med samhällets intresse av att kunna lagföra denna man.
Varför ska vi inte hjälpa polisen med det? Vad säger det egentligen om journalistikens roll att det i Sverige är en hyllad publicistisk hållning att hävda att vem som gjort vad är ointressant?
Blir inte sådan journalistik i ett sådant här fall en form av meningslöst, autentiskt underhållningsvåld?
En historia som erbjuder dig att till morgonkaffet passivt konstatera att det finns människor som fullständigt saknar moral. Det visste vi ju redan på ett generellt plan. Och det är ju detta generella plan vissa typer av publikationer gjort till en dygd att befinna sig på.

Kort sagt vore det uppfriskande om Ola Sigvardsson och de utgivare han hyllar fick svara på frågan:
Vad var poängen med att berätta denna historia anonymt?

Men okej, låt oss komplicera frågeställningen ett steg till.  Det finns utan tvekan fall där en ansvarig utgivare bör avstå från att publicera namn och bild, även om bevisläget är glasklart.
Min poäng är att ett sådant avstående sällan har med allmänintresset att göra. När jag avstår från att publicera handlar det ofta om hänsyn till anhöriga, ofta barn.
Diskussionen vi hade kring detta fall på redaktionen var om känslosvallet kring denna mans omoral utlöser en lynchjustis. Och visst, jag ägnade någon sömnlös timme efter mitt beslut och funderade på vad mitt ansvar skulle vara om någon idiot löpte amok och slog ihjäl mannen. Vad skulle mitt ansvar vara då? Jag somnade utan klart svar på frågan.

Ola Sigvardsson skriver att han uppskattar de medier som avstod från att publicera bilden på mannen för att han inte längtar efter ”onlinejakter på misstänkta brottslingar”.
Jag vet inte varför onlinejakter skulle vara värre än jakter i den verklighet som går att andas. Men resultatet av bildpubliceringen var att rånaren kunde gripas. Enligt polisen var tips de fått efter publiceringen av bilden avgörande.
Aftonbladet har efter gripandet inte upprepat publiceringen av bilden på den gripnes ansikte.

SÖNDAG 16 september 2012.

”Ett inställt reportage är också ett reportage”.
Så skrev Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg och vår frilansmedarbetare Leo Lagercrantz i en euforisk artikel efter beskedet om att journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson släppts fria i veckan.
Det var en på pricken beskrivning av resultatet av de båda svenskarnas fångenskap i Etiopien. De frågor de åkte dit för att granska har kommit upp på bordet.

• Misstankarna om Lundins Petroleums inblandning i folkrättsbrott.
• Utrikesminister Carl Bildts engagemang i Lundin Petroleum och hur samarbetet mellan det kontroversiella oljebolaget och svenska myndigheter egentligen sett ut.

Leo Lagercrantz och Jens Christian Brandt kom i våras till mig med en idé om att ta vid där Schibbye och Perssons inställda reportage slutat.
Som första svenska journalister grävde de ner sig i ett 50-tal rapporter från internationella människorättsorganisationer och reste tillsammans med Aftonbladets fotograf Magnus Wennman till Sudan för att själva höra vittnen om Lundin Petroleums framfart.

Deras reportageserie gav effekt. Lundin Petroleum kallade till krismöte. Folksam och AMF sålde hela sina innehav i oljebolaget före sommaren som en direkt reaktion på ledningens uteblivna svar på uppgifterna om folkrättsbrott i reportagen.
Det är sannolikt det största genomslag och effekt ett inställt reportage någonsin resulterat i.

En uppriktig tanke bör tänkas kring vad som hänt om de istället lyckats. Om Johan Persson och Martin Schibbye lyckats ta sig in i Ogadenprovinsen och kommit ut helskinnade för att skriva sitt reportage. Vad hade hänt då?

För att besvara frågan ärligt bör vi beakta ett par omständigheter. Aftonbladet såväl som Expressen har de senaste åren ökat fokus på utrikesjournalistik. Mycket av det gör vi bra, i huvudsak inriktat på action eller skildringar ur den vanliga människans perspektiv på stora skeenden. Morgontidningarna ägnar sig traditionellt åt analys och kommentar av världsmedias nyhetsflöde. Kvalificerad journalistik, utan tvekan.
Men ingen av oss som ännu kallas drakar kan med bästa vilja i världen påstå att vår utrikesjournalistik springer ur ett personligt patos som får oss att ägna månader med knappa resurser för att envetet borra i orättvisor och oegentligheter i den rådande världsordningen.

Det är en journalistik som blir allt svårare att finansiera och dessutom anses en smula suspekt eftersom den ofta tar ställning. Det är en journalistik som varken säljer lösnummer eller erbjuder stabila annonsmiljöer i den urbana medelklassens morgontidningar.

Om Persson och Schibbye kommit ut ur Ogaden hade reportaget sannolikt publicerats i tidskriften Filter. Det är en fantastiskt bra tidskrift, men de har inte ekonomiska muskler till resor, krigsförsäkringar, dyra transporter, tolkar, fordon och säkerhetsarrangemang. Därför åkte Johan och Martin inte till Etiopien med ett uppdrag, utan med en förhoppning att bli publicerade. Och de begav sig in i ett av världens farligaste områden ”barfota”.

Det där patoset provocerar och berör. Det påminner om något journalistiken vill vara, men på grund av ekonomiska realiteter sällan är. Drömmen om journalistik driven av patos och idé istället för ängslig undran om vem som ska betala, är i dag så påtaglig att de skickligaste historieberättarna numer kan göra framgångsrik betal-tv fiktion av den, som i HBO-serien Newsroom.

Det är tankar en publicist ärligen bör tänka i detta drama, om inte annat som kontrast till frågan om Carl Bildt är en hjälte eller skurk i denna historia.
För om det inställda reportaget blivit ett reportage i Filter hade det i bästa fall plockats upp av någon utav drakarna som gett det genomslag. I värsta fall hade det stannat vid en bra text, läst av få redan insatta och stannat där.

Nu blev reportaget inställt under så dramatiska former att historien Johan Persson och Martin Schibby ville ha ut sannolikt kom ut starkare än om de lyckats som de tänkt.
Möjligen en tröst för traumatiska upplevelser och 14 stulna månader av sina liv. De kan i vart fall konstatera att tiden i fängelse inte var förgäves.

I dag lanserar vi nya Aftonbladet.se. Målet är att göra sajten ännu bättre för dig som läsare. Vi har städat upp designen, gjort artiklarna mer läsvänliga och sidorna mer snabbladdade. Samtidigt har vi infört färre men smartare annonsformat och dessutom gjort hela plattformen mobilanpassad. I dag kan du se förändringarna.

Förhoppningsvis märker du inte av några driftstörningar idag när vi byter till den nya sajten. Men det är ändå bra om du har överseende med att allt kanske inte funkar helt perfekt direkt. I denna första lanseringsvåg kommer vi flytta över Nyheter, Sport och Nöje till den nya plattformen. Våra Feature-sajter som Sofis mode, Wendela och Resa kommer ligga kvar på den gamla plattformen ett tag till. Aftonbladet TV jobbar vi just nu med att ge ett nytt utseende som vi räknar med att få klart till årsskiftet.

Byggandet av den nya sajten har tagit omkring ett år och vi har hela tiden gjort förändringarna utifrån dina synpunkter. Vi har haft en helt öppen arbetsprocess i projektet med blogg, Facebooksida, intervjuer, fokusgrupper, enkäter, läsarfrågor och en helt öppen beta-sajt. Dina synpunkter som läsare har varit helt vägledande för oss vid olika beslut. Och på den vägen vill vi fortsätta. Därför kommer vi idag ett ha en maratonchatt i 24 timmar med er läsare. Där har du chansen att få svar på alla dina frågor av projektgruppen bakom den nya sajten. Dessutom får du möjlighet att chatta direkt med flera av Aftonbladets mest profilerade medarbetare. Om du hellre vill uttrycka dina åsikter direkt, både ris och ros, kan du göra det här.

Varmt välkommen till nya Aftonbladet.se!

SÖNDAG 9 September 2012.

Ni kanske tror att Michelle Obamas nagellack inte har ett dugg att göra med politik?
I så fall är ni blåbär inom politisk kommunikation, kära läsare.
Hon håller ett lysande tal. Personligt om sin kämpande man, feministiskt flammande om sjukvårdsreformen, lagen mot lönediskriminering och rätten till abort.
Men framförallt gör hon några mycket exakta och dramatiska handrörelser som exponerar hennes nagellack. Det är blågrått och modevärlden går bananas.

Wall Street Journal skrider till verket för att besvara frågan som nu kokar i sociala medier: Vad det är det för nagellack Michelle Obama har på sig?
Vita Huset bekräftar till Wall Street Journal att det är ”Artistic Nail Design Soak Off Colour Gloss in ’Vogue’”.
De inflytelserika modebloggarna går efter detta besked i komplett spinn över hur den blågrå nyans hon valt består av ”lika delar Katy Perry som high school goth” och hur osannolikt djärvt det är av en kvinna över 30 att välja en sådan produkt.

En konservativ CNN-kommentator, Erick Erickson, kan inte behärska sig. Han blir så till sig i trasorna av Michelle Obamas sprakande framträdande att han helt enkelt twittrar en kommentar om hur demokraternas konvent liknar ”Vagina Monologues”. Hans tweet blir omedelbart en story på Huffington Post och bilden av republikanen som gubbsjuk gubbe från förr i kontrast mot modern progressiv demokratkvinna är effektivt spridd över världen.
Om den är sann? Please… Vi pratar politisk kommunikation nu.

Politisk kommunikation är medveten kommunikation om politik. Det är ordet ”medveten” som laddar utbytet av symboler, meddelanden och budskap.
De amerikanska partikonventen är världsmästerskap i politisk kommunikation. Det går att säga så eftersom de är startskotten till finalen i kampen om världens mäktigaste ämbete.
Du kan utgå ifrån att bokstavligen allt du ser och hör är medvetet och mer eller mindre lyckad politisk kommunikation. Inte sällan med en för oss svenskar okänd, men i USA given dramaturgisk ram.

Det är till exempel helt medvetet att utrikesministern Hillary Clinton inte är på plats fast hennes man talar. Utrikesministern ska i utövandet av sitt ämbete stå ovanför partiernas käbbel. Därför är det ingen slump när Vita huset via nyhetsbyrån Bloomberg släpper en bild till pressen där Hillary Clinton sitter i Östtimor och tittar på en videoskärm när hennes man talar. Att hon på denna bild lagt sin högra hand på sitt hjärta är självklart medveten politisk kommunikation.

Det är noggrant regisserade detaljer för att servera de över 15 000 journalisterna från hela världen som bevakade demokraternas partikonvent uppslag och vinklar som stödjer Barack Obamas huvudbudskap.

Ett djärvt nagellack som symbol för modernitet och progressivitet jämfört med bakåtsträvande, en hand på hjärtat som symbol för gemenskap i kontrast mot var man för sig själv.
I svensk journalistik är symboler som uttryck för politik inte ett så vanligt ämne. I amerikanska medier har det denna vecka varit givet med analyser om Michelle Obamas nagellack, bilden på Hillary Clinton och det faktum att Barack Obama valde bort inramningen med grekiska kolonner på scenen denna gång.

SÖNDAG 2 september 2012.

Att bli äldre innebär inte sällan upprepade förnimmelser av att allt går igen. Men det finns undantag. Denna nyhetsvecka talar mycket starkt för att vi faktiskt, och ganska plötsligt, slungats minst 20 år tillbaka i tiden. Jag har sju bevis.

Bevis 1: TV-tablån.
Dallas, Fångarna på fortet och Robinson. Så inleds denna höst i kommersiell tv. Man kan säga mycket om kapitalets krafter i medier. Men till och med Marx menade att kapitalismen hade förmåga till kreativ förstörelse för att bygga nytt. Denna start är varken kreativ eller förstörande, den är trött och rädd. Och ett starkt bevis för att vi vandrar runt i typ 1992.

Bevis 2: Kvittoskandaler.
Den mer politiska nyhetsfåran domineras åter av kvittoskandaler som avslöjar ovarsamhet med skattepengar. Vi har till och med haft en motsvarighet till klipp och klistra a la Marjasin 1996 på Näringsdepartementet.

Bevis 3: Stenkastning mot flyktingar.
Det kastas sten mot flyktingar igen. Debatten är som ett eko från det mörker på 90-talet som bara fick ljus från brinnande flyktingförläggningar. Kommunalgubbar kallar åter dåden för pojkstreck. ”Eliten” anklagas åter för att tiga om de verkliga problemen med invandring.

Bevis 4: Knasiga spår i Palmemordet.
Nyhetsveckan bjöd också på en riktig 90-talsgoding: Nya, komplett förvirrade spår i Palmemordet. Det konstiga är inte att Eva Rausing i sina drogdimmor dillat om att Hans Rausing mördat Palme. Det konstiga var att Palmegruppen inte med några enkla ord tydligt avfärdade de gamla uppgifterna som nonsens, utan istället vill höra efterlevande.

Bevis 5: Osannolikt bra svensk klubbfotboll.
AIK spelade plötsligt internationell toppfotboll i Moskva. Europa ligger nu bäddat för ett nytt mirakel som en gång i tiden IFK Göteborg i Uefa. Det var visserligen 1980-tal. Och det är en bit kvar dit för AIK. Men ändå…

Bevis 6: Clint Eastwood.
Det är lite oklart vad som hände. Men han klev rakt ut ur historien på republikanernas konvent i Tampa Bay, Florida. Att han sedan talade är mycket sagt, men ett klart bevis för att tiden inte är vad den synes vara blev hans framträdande ändå.

Bevis 7: Krackelerande borgerlig regering.
Liksom på 90-talet kämpar en borgerlig regering för att hålla ihop, nu som då trots högervåg i samhället. Nu som då debatterar Socialdemokraterna med sig själva om vinst i välfärden.

Sammantaget råder ingen tvekan. Nu är då. Vi har säkert blivit äldre, men inte gamla. Det är bara tiden som vägrar gå framåt.

SÖNDAG 26 augusti 2012. 

Anders Behring Breiviks våld var en konsekvens av hans politik.
Därför tog vi, och flera andra medier, tidigt beslutet att konsekvent benämna honom som terrorist. I fredags stod det också klart att detta är rättstaten Norges syn på Anders Behring Brevik.
Det var en viktig dom och, enligt mig, den enda rimliga.

På ett känslomässigt plan bär domen emot av den enkla anledningen att det var så här Breivik ville ha det själv. Han ville inte bli förklarad psyksjuk och otillräknelig. Hämndbegäret i oss vill kunna svara honom:
–      Du är visst sjuk din djävul.
Men det vore att titta bort från verkligheten. Ett försök att definiera ut Breivik från vad det innebär att fullt ut vara människa, förmögen till ansvar för sina handlingar.
En bekväm lösning, men farlig på sikt. Jag tror det är viktigare att inse att det finns människor som Breivik i Oslo. Och människor som Taimour Abdulwahab i Stockholm, och som Mohamed Merah i Toulouse och som Ulrike Meinhof i Berlin.
Människor av olika skäl så uppfyllda av hat, uppeldade av politisk övertygelse att de är redo att göra våldsamma ord till handling.

Det är förvisso en vanföreställning att muslimer försöker ta över världen genom att föda många barn. Men tanken är inte en psykisk sjukdom. I så fall skulle vi behöva sjukdomsförklara ett ansenligt antal parlamentsledamöter i stora delar av Europa. Och hur skulle vi diagnostisera deras väljare?
Att sjukdomsförklara politik är att välja en enkel, ansvarslös väg. Om det finns något att lära av Breiviks terrorism är det att ord är viktiga. Förr eller senare tenderar ord att leda till handling.

Det betyder självklart inte att vi inte kan debattera det mångkulturella samhället. Men det betyder att vi har ett ansvar för hur vi gör det. Vilka ord vi använder och vad syftet är.
Vi lever åter i tider där politiska krafter mycket aktivt använder ord för att förringa människovärdet för vissa grupper.
Breiviks terrorism var brutalast tänkbara uppvaknande till insikten om hur nära det kan vara mellan sådana ord och handling.
Norges svar var det mest imponerande ett samhälle kan ge:
Terrorism behöver bekämpas med mer demokrati, mer öppenhet och mer kärlek. Inte mindre. Och inte med svajiga sjukdomsdiagnoser.

I dag fyller skandinaviens största dagstidnings mest lästa utgåva 18 år. aftonbladet.se är i dag hela Sveriges nyhetskälla med över två miljoner dagliga läsare.
Sett över en vecka är nästan sex miljoner unika besökare inne på Aftonbladet.
Det är unikt. Nästan ingen annan dagstidning i världen har en sådan räckvidd i sitt land. Det är resultatet av ett mångårigt fokus på att utveckla Aftonbladet för framtiden. Och framtiden för nyheter är online. Det insåg Aftonbladet mitt i IT-kraschen vid millennieskiftet och började med full kraft att utveckla aftonbladet.se när alla andra dagstidningar backade ner online och tänkte att papper är den ultimata distributionsformen för nyheter.
Det var att blanda ihop önsketänkande om en gammal stabil affärsmodell med utvecklingen av läsarnas vanor i verkligheten.

För att fira vår 18-åring gör vi idag en extra tidning – på papper! Det är en stilfull bugning från ursprunget till morgondagens dagstidning där vi berättar hela den spännande historien om aftonbladet.se.
Det har varit en otrolig resa hit. Från de första stegen med en server i samarbete med Journalisthögskolan 1994, till genombrottet som hela Sveriges nyhetskälla den dramatiska dagen 11 september 2001, till den senaste tidens utveckling med realtidsbevakning, live-tv sändningar och nya programformat byggda på Aftonbladets profiler.

En otrolig resa och vi är långt ifrån i mål. Vårt mål är att vara först av alla dagstidningar till framtiden.
En framtid där papperstidningen finns kvar, utvecklad till det papperstidningar är bra på. En framtid där online är navet och den bärande verksamheten för Aftonbladet.
Vi är en god bit på väg där också. Aftonbladet kommer i år att vara den första dagstidningen i världen som har högre annonsintäkter online än i print. I vart fall av dagstidningar födda på 1800-talet eller 1900-talet.

Men mycket utvecklingsarbete återstår. Då och då behöver man dock stanna upp ett tag och reflektera lite över vad som hänt.
Dagen då man blir myndig är en utmärkt sådan dag. Vi tidningsmänniskor älskar att prata om en tidnings själ. För en sådan finns i varje tidning. Kanske är det därför som vägen fram till 18 årsdagen för en nyhetssajt har uppenbara likheter med en människas.
Först en gullig, ostyrig unge, sedan en orolig tonåring i jakt på sin identitet, en liten tid en kostnadskrävande odräglig ynglig, tills du står där myndig.
18 år, odödlig, naiv och urstark. Redo att dra vad som behöver dras in i framtiden.

Inom ett par veckor kommer aftonbladet.se att få en ny klänning, eller kostym. Det är en redesign som varit ett omfattande arbete. Det har skett öppet med betasajter över olika delar av landet och i dialog med många, många av er läsare.
Ni kommer att känna igen sajten. Vi har inte fallit för någon guru med minimalistiska stilideal. Aftonbladet är temperament och snabbhet, oavsett utgåva och distribution.
Men ett lite vuxnare utseende kommer ni att se. Fokuset på nyheter kommer att stärkas, liksom läsarnas närvaro.

TV kommer att få en tydligare plats. (Det är bara en start. Under hösten jobbar vi intensivt med helt ny funktion och uttryck för Aftonbladet TV.)

Men det allra mesta vi gjort syns faktiskt inte. Det ligger i själva den tekniska strukturen. Här har vi lagt stor kraft på att förbättra vårt innehålls flöden till mobila plattformar. För om det finns ett hemligt coca-cola recept i Aftonbladets framgångar så är det förmågan att bygga och förädla trafik online.
Det gjorde att vi startade Tillväxtmedier inom Aftonbladet. En plats dit skickliga, unga entreprenörer kunde komma. De hade det vi saknade då; lysande idéer om tjänster på nätet. Vi hade det de saknade då; trafik och en mötesplats. Så köptes till exempel Blocket till Aftonbladet och senare en hel rad framgångsrika onlinetjänster.
I dag är tillväxtmedier en bärande del i Schibsteds koncern. Blocket har vuxit upp, flyttat hemifrån och etablerat sig i 35 länder.

Sveriges äldsta dagstidning är fortfarande besatt av att komma först till framtiden. Omvärlden är mer utmanande och utvecklingstakten i dag är högre än någonsin i Aftonbladets 182-åriga historia. En av aftonbladet.se:s grundade, Bosse Hedin, säger i ett reportage om starten  i dag:

”Nyckeln till framgången var att vi var kvällstidningsmänniskor, inte tekniker. Och vi var besatta av att göra kvällstidning på nätet.”

Så är det fortfarande, med den skillnaden att våra skickliga IT-utvecklare i dag också är kvällstidningsmänniskor. Alltså en person som är redo att köra 24 timmar i sträck för att leverera Sveriges mest engagerande nyhetskälla och mötesplats.