Mordet på Engla tillhör det vedervärdigaste i svensk kriminalhistoria. Vad hennes mamma Carina Höglund gått igenom är bortom fattbarhet.
Av alla smärtor hon burit är en mycket speciell.
Om polisen gjort ett bättre jobb vid utredningen av mordet på Pernilla Hellgren den 4 juni år 2000 hade mördaren Anders Eklund suttit i fängelse den där dagen då han istället mötte Engla.

En utredning av professor Leif GW Persson vid rikspolisstyrelsen och vice överåklagaren Mikael Björk kritiserade polisens arbete mycket hårt. Bristande kompetens gjorde att de aldrig följde upp spåret som pekade mot Anders Eklund.
Istället gick han fri och mötte Engla den 5 april 2008 på en skogsväg i Stjärnsund.

Med stöd i utredningen sökte Carina Höglund upprättelse och stämde staten. Hon förlorade.
Om rimligheten i det kan vi ha olika uppfattningar.

Men en sak är komplett orimligt i denna sorgliga process:
Att en så hårt prövad människa som Carina Höglund ska stå i skuld till staten för att hon sökt klarhet i polisens ansvar för hennes dotters död.

Det är förvisso en viktig princip att den som förlorar en stämningsprocess ska stå för kostnaderna. Men den är omänsklig i detta fall.
Vi behöver inte acceptera följderna denna gång, även om vi kan ha förståelse för principen.
Därför stödjer Aftonbladet insamlingen till Englas mamma i samarbete med den erkänt seriösa insamlingssajten Funded by me.
Gör det du också!
Aftonbladet sätter i dag in 10 000 kronor till insamlingen.

Aftonbladet publicerade i helgen en lista över de tio personer i varje län som har högst obetalda skulder registrerade hos kronofogden.
Källan till listan är nyhetsbyrån Sirén som begärt ut en lista från kronofogden över de mest skuldsatta personerna i landet. Listan visar ett ökande samhällsproblem som totalt handlar om svindlande 67 miljarder i obetalda skulder registrerade hos kronofogden.
Vi publicerade en artikel om detta ökande problem där kronofogden förklarade att det i huvudsak handlar om obetalda skatteskulder, obetalda skadestånd, bolagskonkurser och skulder i samband med krascher på fastighetsmarknaden på 1990-talet.

Vi har län för län gått igenom de som har mellan 4 och 900 miljoner i obetalda skulder hos kronofogden och publicerat de tio med störst skulder i varje län. Överst på listan ligger porrindustrimannen Berth Milton som vi granskat särskilt. Det mesta är obetalda skatteskulder.
Detta är vad vi publicerat.
Tidningen Dagens Industri gjorde nyhetsartikel på samma material.

En olyckligt vald rubrik i Aftonbladet gav ett felaktigt intryck av publiceringen. Rubriken löd ”De har mest skulder – där du bor”.
Vissa debattörer i sociala medier, som inte förefaller ha läst artiklarna, tolkade det som att Aftonbladet nu gått igenom alla svenskar med någon typ av skuld. Så är det självklart inte. En sådan lista skulle kränka enskildas integritet på ett sätt som inte går att motivera med allmänintresset.

Denna lista speglar personer som gjort avancerade affärer av en magnitud som skapat miljonskulder hos kronofogden.
Vi drog gränsen vid 4 miljoner i skulder för de vi publicerade. I nio fall i två olika län understeg skulderna 4 miljoner, men låg över två miljoner. De fallen har redaktionen särskilt gått igenom för att kunna konstatera att samtliga handlar om bolag som lagt ner sina verksamheter efter obetalda skulder, i de flesta fall på grund av utebliven skatt. I andra fall rör det sig om obetalda skadestånd, skulder till brottsofferfonden och i ett fall utebliven betalning av skulder från ett bolag till 14 enskilda personer.

I ett fall vi upptäckte var omständigheterna något oklara då skulderna inte uppstått från affärer gjorda via bolag. Vi valde att inte publicera den personen, trots att skulderna uppgick till över fyra miljoner.

Denna typ av uppgifter är offentliga för att det är viktigt att känna till personers handel och vandel före man ger sig in i en affärsrelation. Däri ligger allmänintresset i dessa namn.

Internetdebattören Joakim Jardenberg ifrågasatte publiceringen och hävdade att Aftonbladet med denna publicering passerat en anständighetens gräns. Det startade en kritik i sociala medier som jag i stora stycken vill påstå var mindre genomtänkt.

Det är ingen privatsak att bedriva affärer i bolag på ett sätt som gör att det uppstår miljonskulder hos kronofogden.

För att förvissa oss om att vi inte var ute i ogjort väder tog vi ner publiceringen i natt efter kritiken. Vi gick igenom materialet på nytt och upptäckte då ett namn som kunde ifrågasättas utifrån att skulderna inte uppstått via affärsverksamhet i bolag. Skulderna uppgick förvisso till fyra miljoner, men för säkerhets skull tog vi ändå bort det namnet, bytte till en mer korrekt rubrik och återpublicerade materialet i förmiddags.

Också det kritiserades av Jardenberg. Han har rätt i att vi borde skrivit en not om saken. Men också på en 24/7 redaktion som Aftonbladet kan saker falera nattetid mellan söndag och måndag. I det fall det skapat förvirring ber jag utan förbehåll om ursäkt.

Jag välkomnar granskningar av våra publiceringar av det här slaget. Det stärker kvalitén på journalistiken. Det vore dock önskvärt om den kunde föras utan den slentrianmässiga och oreflekterade kvällstidningskritik som var fallet hos ett antal som deltog i diskussionen denna gång. Det gäller dock inte Jardenberg som hållit sin kritik och sina frågor till sak.

På sajten Medievärlden skrevs en artikel utifrån kritiken i sociala medier som ger intrycket av att reportern gått mer på vad som förevarit i sociala medier än en egen granskning av vad Aftonbladet faktiskt publicerat.
Pressombudsmannen Ola Sigvardsson uttalar sig om publiceringen och säger att den är ”anmärkningsvärd” utan att precisera närmre vad som är anmärkningsvärt. Han säger dock i samma artikel att listor av den här typen kan vara befogade att publicera om det handlar om personer som systematiskt och medvetet undanhållit ”till exempel skatt”. Det är vad det handlar om, och betydande belopp, för de personer vi publicerat.

Lärdomen för oss på Aftonbladet av denna kritik är att vi tydligare borde ha låtit sammanhanget framgå av artiklarna vi publicerade i samband med listan.

SÖNDAG 24 mars 2013. 

Är Tobias Billström rasist?
Jag känner igen en obekväm känsla inför frågan. Den kan infinna sig sent en kväll med släkt och sprit på en brygga eller i vänners lag på en middag.
Ett plötsligt uttalande som inte kan förnekas. Det kan vara förfluget eller komma upp ur spritångor. Men det som sades var faktiskt rätt upp och ner rasistiskt.
Ofta är sådana ord ackompanjerade av förmenande fraser om att så här tycker vi ju alla egentligen.

Det gör vi faktiskt inte alls alla, inte ens de flesta. Ibland orkar jag ta strid utifrån den där känslan, ibland inte. Viljan att tycka om personerna av andra skäl är starkare än att ställa till bråk.
Fredrik Reinfeldts hantering av migrationsminister Tobias Billström förefaller ha styrts av en vilja att förtränga den där obekväma känslan.
Tobias Billström definierade blondhet och blåögdhet som det goda och det främmande som det onda. Det är ostridigt rasistiskt.

Han menade kanske att visa på att det finns en skuggvärld där människor utan papper utnyttjas hänsynslöst. Så är det. Men det var inte det han sa.

Det är en väsentlig skillnad på att säga något som minister i en planerad intervju med Dagens Nyheter och att säga något i ett slutet rum.
De obekväma känslorna inför det som sägs, oavsett sammanhang, kan påminna om varandra. De flesta väljare har till skillnad mot Fredrik Reindeldt ingen personlig vilja att tycka om Tobias Billström. Men väldigt många, oavsett politisk hemvist, delar en vilja att inte acceptera rasism i en svensk regering.

Reinfeldt har hittills hållit en spikrak linje i frågan om alla människors lika värde i ett mångkulturellt samhälle. Hans engagemang har både synts och märkts.
Det har varit viktigt för att inte frågor om rasism och alla människors lika värde ska definieras utifrån en höger- vänsterskala. Det har också varit viktigt som tydlig gränsdragning mot de intoleranta politiska strömmar som syns i hela Europa och här hemma lyfter Sverigedemokraterna.
Nu ställs svåra och relevanta frågor kring hanteringen av Billström.

Är detta ett taktiserande av moderaterna för att känna av den främlingsfientliga opinionen?
Håller gränserna på att flyttas för vad ledande politiker kan säga om människors lika värde, mångkultur och human flyktingpolitik?

Den närmsta tiden lär utvisa det. Den andra frågan Billströmaffären ställer lär inte besvaras så lätt:
Är det möjligt att säga något rasistiskt, men inte vara rasist?
Ni vet ”jag är inte rasist va, men…”
De flesta människor har nog ett mörker att bearbeta någonstans där. Den som ges uppdraget att företräda Sverige som minister gör klokt i att göra det jobbet noga.

Mot denna dysterhet finns tecken på en längtan till engagemang från den tysta majoritet som bara syns i olika undersökningar. Jag syftar till exempel på Uppsala Universitet som mäter svenska folkets inställning till mångkultur. Där visas att toleransens ökar och att andelen svenskar med extremt negativ attityd till mångfald har minskat. Svenskar har generellt en stabilt tolerant attityd till mångfald.

Det syns tydliga spår nu av ett nymornat engagemang som kanske kan visa oss ur denna långa vinter som inleddes med avslöjandet av järnrörspolitiker i Sveriges riksdag och ännu håller sitt kalla grepp med debatten om Reva-projektet, som är på väg att göra ett rasistiskt synsätt till arbetsredskap för staten.

För några veckor sedan samlades tusentals människor i Kungsträdgården för att demonstrera mot Reva. Det intressanta var att människor från hela den politiska vänster- högerskalan uttryckte sig, blott Sverigedemokrater undantaget.
I förra veckan skrev författaren Jonas Hassen Khemiri en fantastisk text i Dagens Nyheter. Fantastiska texter har han skrivit förut, det speciella denna gång var genomslaget och hur det spreds. Texten var ett öppet brev till justitieminister Beatrice Ask och delades i sociala medier över 200 000 gånger.
Det påminner om genomslaget för Aftonbladets manifestation för mångfalden i kampanjen ”Vi gillar olika” efter valet. Över en halv miljon människor uttryckte sitt stöd för kampanjen på facebook.
Det finns något här som kan bli en lång het sommar.

SÖNDAG 17 mars 2013.

Aftonbladet publicerade i veckan uppgifter om Carl Bildts kontakter med USA under regeringsbildningen 1976.
Carl Bildt svarade med att kräva en förklaring av Aftonbladet samt att understryka att ”sätta dit Carl Bildt inte är något för nybörjare”.
Det var lite otippat. Kanske inte att han pratar om sig själv i tredje person, men att han behöver en förklaring av journalistik hade jag inte kunnat ana. Utrikesministern själv är ju trots allt ingen nybörjare. Men för all del, Carl, här är förklaringen:
Journalistik fungerar på det sättet att vi gräver fram uppgifter och publicerar dem om vi finner dem sanna och relevanta.

Det är inte så att vi publicerar uppgifter för att sätta dit någon. Om uppgifterna är komprometterande för en makthavare kan en ovan läsare av journalistik möjligen få det intrycket, men så är det alltså inte.

Istället är framtagandet och publicerandet av dessa uppgifter en del av något som kallas kritisk granskning. Det har kommit att bli en vital del i västerländska demokratier.
Det är inte ovanligt att de som blir föremål för denna kritiska granskning hyllar principen, men säger att just denna granskning saknar relevans, eller påstår att det är ett drev som drivs utifrån det ena eller andra intresset.
Så ser den övergripande förklaringen ut. Om du har frågor på den är du välkommen att ringa mig.

Kanske ska du också ta ett samtal med din politikerkollega Håkan Juholt. Även om ni inte delar politik förefaller ni ha likartad syn på Aftonbladet. Vår granskning av hans bostadsersättning och senare hans förmåga att säga en sak och mena en annan, hävdade han var så tokig att den skulle ta plats i presshistorien och att forskare måste reda ut Aftonbladets agerande.
Du var själv inne på samma linje när du kallade detta en ”jätteanka” som skulle gå till ”den lilla presshistorien”. Håkan Juholt verkade sikta på den stora presshistorien, men det kan ju bara vara fråga om en gradskillnad.

Nu till förklaringen av just denna sak. Aftonbladet fick tillgång till amerikanska diplomatrapporter som visade att du fört samtal med USA:s sändebud Ronald E Woods den 1 oktober 1976. Enligt dokumenten har informationen vidarebefordrats till amerikanska ambassaden som i sin tur förmedlat dem till CIA.

Innehållet i rapporterna rör regeringsförhandlingarna och kärnkraftsfrågan. Källan till dessa rapporter är Wikileaks, i dag en urspårad organisation. Kan denna organisation ha ett syfte som är att smutskasta Sveriges utrikesminister? Kanske. Därför var det viktigt för Aftonbladet att säkra sanningshalten i dokumenten. Det är dock ingen ovanlig situation att källor har ett syfte med att läcka uppgifter. Det behöver i sig inte betyda att de inte är sanna och relevanta.

I detta fall spårade Aftonbladets reporter upp Ronald E Woods och intervjuade honom. Han bekräftade samtalen med Carl Bildt och att han sänt innehållet i dem vidare.

Vi kan således på goda grunder anta att grunduppgifterna är sanna. Samtalet har ägt rum, uppgifterna från dem sändes vidare till amerikansk underrättelsetjänst.
Är detta relevant? Mot relevansen talar att det är mycket länge sedan och att det är svårt att bedöma allvaret i uppgifterna, för relevansen talar att det rör ett agerande av Sveriges nuvarande utrikesminister och att samtalen rör uppgifter i hemliga svenska regeringsförhandlingar.

Avgörande för min bedömning som utgivare av relevansen var att dåvarande partiledarna Torbjörn Fälldin (c) och Per Ahlmark (fp) i nya intervjuer med vår reporter bekräftar att förhandlingarna var slutna och att ingen hade godkänt något informationsutbyte med USA via Carl Bildt.

Det hela kokar alltså ner till en fråga om var Carl Bildts lojalitet låg just dessa dagar.
Kring detta finns relevanta frågor att ställa till utrikesministern.

Dessa frågor har du Carl, besvarat med förakt och arrogans gentemot mina medarbetare. På ett manér som kommit att bli typiskt för dig, avfärdar du vår publicering med förvisso underhållande, men högfärdig retorik om en smutskastningskampanj, märker ord och hänger upp dig på teknikaliteter för att undvika själva sakfrågan.
Det är en tråkig stil som jag gärna skulle få en förklaring på.

Om du har frågor på denna del hälsar jag dig härmed välkommen till vår nya tv-studio på Aftonbladet.
Där kan vi diskutera saken ytterligare och låta publiken ta del av diskussionen.

PS.
Jag är ingen nybörjare.

SÖNDAG 10 mars 2013.

Med dessa tankar gick jag i fredagskväll hem efter att ha sett Aftonbladetprofilen Alex Schulmans show ”Älska mig” på teater Maxim i Stockholm:
Av olika skäl har det kommit att bli så att jag är god vän med människor som försörjer sig på skapande verksamhet som utgår ifrån dem själva.
Alltså inte journalister, utan artistisk verksamhet. Såsom författarskap, kreatörer av olika slag, komiker, regissörer och sådana.
De har alla en uppenbar sak gemensamt. De skapar för att fylla ett hål i sitt bröst. Bekräftelse för vad de själva skapat lindrar den kalla vinden genom detta hål. Men det kan aldrig fyllas. Det spelar ingen roll om de blivit ohemult rika på sin verksamhet eller precis fått ett litet genombrott. Hålet kräver ständigt samma påfyllning.

Det saknas inte teorier kring hur detta hål uppstår. Självupptagna, eller på annat sätt frånvarande, föräldrar är sannolikt den vanligaste. Men det finns andra förklaringar och undantag från allt. Vi kan här nöja oss med att konstatera att resan dessa skapande människor genomför kräver ett visst bagage. Och att människor utan detta bagage sällan skapar något utifrån sig själva som berör andra.

Jag är inte direkt ensam om den observationen och tänkte därför ägna mig åt en något mindre vanlig fråga:
Varför står dessa skapande människor i så hög grad inte ut med varandra?

I en god värld skulle det ju vara tvärtom. De som delar detta hål i bröstet skulle förstå varandra och som inga andra förmå stödja varandra.
Jag har flera gånger på nära håll sett rädslan i stunden före det som skapats ska möta sin publik. Den är svårartat ångestframkallande att bara se från sidan. Det handlar inte längre om frågan om det som skapats duger. Frågan artisten i denna stund ställer sig i djupet av sitt hål är:
Duger jag?

Jag tänker att de som varit där skulle förenas i någon slags gemenskap, oavsett vilket svar de fått av publiken. De delar ju en unik erfarenhet av att ha försökt fylla sina hål och har därför gett sig av till en av de ensammaste platserna på jorden där du står ensam med det du skapat och ska bedömas. Lägg därtill att detta sker i en omvärld som består av människor som inte sällan anser att det mesta som sticker ut bör beskäras. Världen är full av klipp-dig-och-skaffa-dig-ett-jobb-gubbar.

Tanken om att den gemensamma erfarenheten av utsatthet borde kunna bygga en gemenskap kan i vart fall inte lättvindligt avfärdas som befängd.
Men i verkligheten förefaller det i huvudsak förhålla sig precis tvärtom. Baktalandet och elakheterna de skapande människorna emellan känner få gränser.

Det som med jämna mellanrum flyter upp till ytan via så kallade kulturbråk eller författarfejder, är en västanfläkt jämfört med vad som vore möjligt att rapportera från verkligheten mellan skålen och väggen.

Det finns en sorglig oginhet skapande människor emellan. Kring detta fenomen finns inte lika många teorier som kring hålet i bröstet. Min egna teori är att oginheten uppstår i ett antagande om att det bara kan finnas en viss mängd bekräftelse här på jorden. Om väldigt mycket bekräftelse går till dig blir det mindre över till mig och mitt hål.
Min teori stärks av att avskyn tenderar att öka ju mer lika varandra personerna är. Ömsesidig framgång kan överbrygga en del, men aldrig allt.

Alex Schulman har gjort en underhållande föreställning om sitt hål i bröstet. Den handlar om hur han tror att hans far en sommardag i barndomen slet upp hålet i bröstet och hur han försökt fylla det sedan dess. Han öppnar med rolig betraktelse av sin maniska jakt på bekräftelse, han jämför sitt hål med andras. Och så landar han i en hudlös reflektion om hur detta hål hindrar hans vuxenhet att inträda fast den borde, inte minst om han ska undvika att riva upp samma hål i sin dotter.

Om den var bra?

Dagens Nyheter hyllade föreställningen, SvD förhöll sig tvekande och Aftonbladet tyckte att den saknade djup.
Mig ska ni inte fråga. Mitt svar kommer att vara ointressant eftersom jag är god vän med Alex Schulman och saknar hål i bröstet.

SÖNDAG 3 mars 2013.

LES DEUX ALPES. Sportlov i Frankrike. De svenska nyheterna på distans via mobiltelefonen. Det är ett intressant experiment för en gravt nyhetsberoende person.
Vad är det egentligen jag är beroende av?
Att veta saker förstås, men annars är behovet av nyheter inte sådär alldeles lätt att beskriva. De allra flesta nyheter har ytterst marginell påverkan på våra liv.
Det jag minns av nyhetsveckan i mobilen är en svensk Oscar, Carl Bildt var i Australien, Camilla Henemark fick via ett öppet brev sparken ur Army of Lovers, mer hästkött upptäcktes i svenska institutioner som Ikeas köttbullar och Dafgårds frysta lasagne. Zlatan gjorde två mål mot Marseille.
Inget i den här informationen påverkar egentligen mitt liv, mer än kanske hästköttet på marginalen.
Visst ja, det hände ju en grej till i veckan som rönte visst medieutrymme. Ett partiledarmöte i Maramö. Det kanske har raljerats nog om det. Men via mobiltelefonen från en alptopp framstår de nyhetsbärande delarna av mötet som enkla att sammanfatta.

De grillade korv, tillsatte några arbetsgrupper och enades om ett nytt möte i juni nästa år. Det var väl en nyhet, men kanske inte en typ av information det är svårt att leva utan.

Mest intressant var Lena Mellins analyserande text som satte in mötet i det politiska spelets dramaturgi. Efter det var jag nog redo att gå vidare i livet och avskriva Maramö som en mindre betydelsefull händelse. Men också sådana ska självklart bevakas av journalister. Den som på förhand dömer ut händelser som betydelselösa bör ägna sig åt något annat än nyhetsjournalistik.
Men om jag i semesterdiset förstod twitterflödet rätt så planerades ett tv-program för att debattera rimligheten i mängden journalister på plats i Maramö. Jag vet i skrivande stund inte om tv-programmet faktiskt blev av och känner inget akut behov av att ta reda på det. Men det är ett tecken i tiden att ett sådant program alls planeras.
Det är i dag så illa ställt med självförtroendet för journalistiken att nyhetsvärdet av ett möte mellan partiledarna för regeringspartierna diskuteras av journalister, eller kanske snarare före detta journalister.

Nervösa debatter av det där slaget kommer sig av att journalistiken i dag är utsatt för enorma förändringskrafter. En process som tidigare i huvudsak var sluten och tog sig uttryck i envägskommunikation är i dag uppbruten. Digitaliseringen av medier gör journalistiken genomskinlig, främst genom länkningar men också via läsarnas kommentarer, ifrågasättande och krav på källhänvisning, bokstavligen i realtid vid publiceringen.
Visst kan rundgången i nyhetsjournalistiken bli plågsamt uppenbar i denna nya transparenta värld. Alla vill befinna sig i det sociala centrum där händelsen diskuteras och kläs i åsikter.

Men jag tror det är en övergångsfas. Inte de sociala centrum som nyhetskällor skapar, de kommer att utvecklas och bestå. Men intrycket av att det är för få källor och för många journalister i vissa storys kommer att gå över.

Just nu befinner sig medier och journalister i ett lärande av hur alla de fantastiska möjligheter digitaliseringen erbjuder bäst ska användas. Ingen har knäckt hela koden ännu. Det överlevereras eller underlevereras nästan dagligen.
Det är inte så konstigt. Se på dig själv, du konsumerar nyheter på ett helt annat sätt i dag än för bara några år sedan. Och varken du eller jag vet ännu exakt hur vi vill ha våra nyheter i denna sköna nya värld. Men behovet lär kvarstå, hur vi än gillar eller ogillar att förklara det.
Själv är jag rätt säker på att redaktioner allt tydligare kommer att delas upp i långsamt och snabbt. Långsamt för att sätta agenda och driva en publicistisk linje, snabbt för actionrapportering och händelsenyheter. Nyckelpersoner blir den nya tidens redaktörer som kommer att bli allt skickligare på att planera och använda de nya kanalerna vid publicering.
Vi går mot bättre tider. Tro mig.

SÖNDAG 24 februari 2013. 

Får den fria konsten framställa Sveriges drottning på knä när hon försöker skura bort ett hakkors på golvet?
Och om så görs – får den fria pressen publicera en sådan bild?
Nej, tycker hovet. Här går gränsen för tryckfriheten inom ramarna för god publicistisk sed.

Därför har professorn och riksmarskalken Svante Lindqvist å Sveriges Drottnings vägnar anmält tidskriften Tiden, Aftonbladet, Expressen och Sydsvenska Dagbladet till Pressens Opinionsnämd, PO.

Som anmälda ansvariga utgivare står vi härmed inför en enkel, men opinionsmässigt hopplös argumentation.
Enkel för att argumentet för publiceringen av bilden är tämligen självklart. Hopplös för att så många av er värnar drottningen mer än pressens frihet.

Det enkla först:
När en av Sveriges mest uppmärksammade konstnärer, Elisabeth Ohlson Wallin, gör en satirisk bild där en rad mer eller mindre sensationella nyheter sammanfattas för att ställa ut i offentligheten, då uppstår ett nyhetsvärde.
Återstår att väga om detta nyhetsvärde, eller allmänintresse, är så starkt att det motiverar den kränkning bilden innebär för i första hand Camilla Henemark och i andra hand drottning Silvia.

Camilla Henemark är mer utsatt än drottningen av flera skäl. Dels är det genom intervjuer känt att hennes livssituation är skör. Efter ett liv i offentligheten som artist är hon i dag ekonomiskt utblottad, lever i perioder som hemlös och brottas med psykisk ohälsa.
Camilla Henemark var populär i sin ungdom, men kan inte i dag sägas ha folkets kärlek som stöd när denna bild av henne når offentligheten. Hon avbildas dessutom naken, täckt av pizzabitar.
För en publicering talar att Camilla Henemark sökt offentlighet i frågor som bilden berör. Hon har också själv ideologiskt gett uttryck för vikten av satir i samhällsdebatten och har själv skapat konst som i sitt uttryck ligger ganska nära den aktuella bilden.

Drottningens livssituation är av uppenbara skäl Camilla Henemarks raka motsats. Hon avbildas dessutom i en parant dräkt, om än iförd skurhandskar och ståendes på knä skrubbandes hakkors.
Det är konstnärens kommentar av en granskning och diskussion av hennes fars förflutna som medlem i nazistpartiet under andra världskriget. En granskning som drottningen av lätt insedda skäl haft svårt att hantera känslomässigt, trots att ingen någon enda gång anklagat drottningen för att hysa nazistsympatier. Men drottningens familjehistoria är naturligtvis relevant i ett personfixerat statsskick där uppdraget som statschef går i arv.

Alla är lika inför lagen, men alla är inte lika inför de pressetiska reglerna. Enligt reglerna för god publicistisk sed får offentliga personer tåla mer närgången publicitet än andra.

Sveriges drottning är själva definitionen av en offentlig person. Detta låg till grund för mitt beslut att publicera bilden. Så varför är min argumentation hopplös, om än pressetiskt korrekt? Av detta enkla skäl:
Folket kommer att vara på drottningens sida mot den elaka pressen och den skruvade konstnären.
Det finns något hjärtvärmande och bra i det. Hjärtvärmande för att människor känner med den person som är utsatt för satiren. Bra för att den fria pressen bevisar sitt existensberättigande bättre i motvind, än i förtroendemätningars journalistiskt förlamande medvind.

Riksmarskalken försöker i PO-anmälan hävda att ”drottningen har en klart svagare ställning gentemot medierna än gemene man.”
Detta är kvalificerat nonsens. Drottningen når ut i vilket media som helst med vilket budskap som helst exakt när hon vill. Men det skulle göra henne mindre drottninglik.

Vad riksmarskalken egentligen gör är att uppmana Pressopinionsnämnden att stödja monarkins behov av att hålla drottningen upphöjd.

Det finns ett bättre sätt än PO-anmälningar för att åstadkomma det. Det är att helt enkelt förbigå satir med den tystnad som upphöjdheten kräver.
”Noblesse oblige”, skrev en gång Balzac och syftade på de privilegierades ansvar gentemot högre värden än egenintresset.
Upphöjdhet förpliktigar. Drottningen av Sverige har en förpliktelse i att låta det fria ordet vara fritt.

Fantastisk dag här på redaktionen!
I dag sände vi live för första gången från vår nya live-tv studio.
Vi har byggt den mitt på vår centralredaktion. Dels för att det är praktiskt, vi kan nu på några sekunders varsel tända upp studion och gå in och köra live. Våra team ute på plats kan sända direkt från en enkel ryggsäck med ny tv-teknik.

Men det har också en symbolisk betydelse med studion mitt på centralredaktionen. Den markerar en ny era för kvällstidningsjournalistiken online.

Live-rapportering och rörliga bilder har de senaste åren blivit ett allt viktigare inslag i vår nyhetsrapportering. Med vår nya tv-satsning tar vi det ett steg till.
Det är på många sätt en naturlig utveckling för oss. Kvällstidning har egentligen alltid velat vara tv. Vår journalistik fokuserar på människorna bakom rubrikerna, har lätt för att ta in känslomässiga aspekter på nyheter och har alltid varit bildburen.
Exakt de delarna är tv ännu bättre på att förmedla. Däremot vore det ett stort misstag att tro att tv ska ersätta våra andra journalistiska uttryckssätt.

Det är kombinationen med text, stillbild, bildspel, liverapportering och chattar med läsarna som gör Aftonbladet till en unik och engagerande nyhetskälla för 2,9 miljoner människor varje dag.

Det är ingen slump att de tv-kanaler internationellt som lyckats transformera sin nyhetsjournalistik online satsat mycket på att komplettera sig med text.
Inom kort kommer vi att få konkurrens på det här området på klassiskt manér.
Expressen ligger i startgroparna för en tv-lansering och kanske kommer den svenska klassikern Aftonbladet v.s Expressen att gå en ny vår till mötes. Denna gång som tv aktörer. I så fall en välkommen utveckling. Kvällstidningarna som kategori håller med hög innovationstakt medieutvecklingen vital och vi har alltid utvecklats bäst i konkurrens.

På tal om tv-kanaler hade vi i dag finbesök för att inviga vår nya studio. Förre TV4-chefen Janne Scherman och SVT:s programdirektör för interaktiv tv, Lena Glaser gästade oss.
De såg med nyfikenhet på våra första stapplande steg och det blev ett spännande samtal om hur tv-landskapet förändras i och med digitaliseringen. Lena Glaser hade en ledande roll i skapande av SVT Play och pratade om vad som händer med tv-landskapet när det inte bara styrs av en tablå.
Janne Scherman tror att satsningar som Aftonbladet TV sätter press på traditionella tv aktörer att utveckla sig.
Rådet till oss var att hålla fast i energin, entusiasmen och snabbheten vi har när vi inte behöver förhålla oss till en tv-tablå.

Dessutom gjorde Scherman en klassisk kupp och lanserade tillsammans med sin korvmakarkompis Kerim sin lammkorv ”Scherminator”.
De båda är engagerade i korvakademien som är en sammanslutning för att höja korvens anseende i samhället. Således ett helt logiskt inslag vid lanseringen av en ny tv-satsning.

Efter dagens live-premiär från nya studion väntar nu en lansering av en helt ny tv-plattform på Aftonbladet.
Den kommer att höja den tekniska bildkvaliteten avsevärt och dessutom göra det lätt att hitta våra tv-program.
I dag har Aftonbladet inte mindre än 17 egna programserier rullande. Men ska vi vara ärliga har de varit svåra att hitta. Det kommer det bli ändring på.
Programformaten är ännu ganska enkla och bygger på aktualiteter och våra profiler. Vårt nästa steg är att utveckla också mer spännande programformat.
Men, vi tar ett steg i taget. Vi börjar här. Live och direkt. När det händer, där det händer.
Vi är äntligen igång!

SÖNDAG 17 februari 2013.

Jag tar denna söndag tillfället i akt och hälsar Peter Wolodarski välkommen till de ansvariga utgivarnas skara.
Peter Wolodarski är en mycket skicklig skribent och debattör, i dag verksam som politisk redaktör på Dagens Nyheter men tillträder de närmsta veckorna som chefredaktör och ansvarig utgivare för DN.
Det kan ju tyckas vara över hövan artigt, eller bara irrelevant, att ägna en kolumn i Aftonbladet åt detta. De flesta människors liv tenderar ju att fortsätta ungefär som vanligt, oavsett vem som är ansvarig utgivare för DN. Men jag har naturligtvis ett syfte.

Jag har en fråga till Peter Wolodarski som ansvarig utgivare för Dagens Nyheter:
Hur ser du på Dagens Nyheter och dess roll för pressetiken i Sverige?

Frågan är akut och viktig. Dagens Nyheter har aktivt lämnat den pressetiska gemenskapen och ligger sedan årsskiftet och driver utan kapten och utan ankare i det svenska pressetiska systemet.
DN förhåller sig just nu som oansvariga utgivare till det pressetiska systemet. De struntar i det. Det anstår faktiskt inte.
Det pressetiska systemet i sig är storsint. Om du känner dig orätt behandlad av DN så kommer du att kunna anmäla tidningen till Pressombudsmannen, PO, och de kommer att prövas eftersom de är ”en periodisk skrift”, trots att de inte ingår i systemet och inte bryr sig om det.

Det duger dock inte som svar på min fråga. DN är en alltför viktig röst i den svenska presskören för att förhålla sig som ett lallande kolli till PO och Pressens Opinionsnämnd. Pressetiken handlar om självsanering och bygger på ett aktivt engagemang och finansiering från parterna.

Bakgrunden till DN:s avhopp från det pressetiska systemet är magnifikt konstig och förklaringen kokar ner till en person: Gunilla Herlitz.
Hon är i dag Peter Wolodarskis chef i egenskap av vd för DN och affärsområdeschef för Bonniers samtliga dagstidningar.
Gunilla Herlitz tog Dagens Nyheter ur branschorganisationen Tidningsutgivarna, TU. Hon var arg för att avgifterna var för höga och för att organisationen företrädde tryck- och distributionsbolag. Det kan man ju vara, men nu kommer det konstiga:

Inget av detta var längre gällande när Herlitz tog sin Mats ur skolan. Avgifterna är sänkta med 40 procent och TU företräder inte längre tryck- och distributionsbolag.

Nu kommer det magnifikt konstiga:
Den enda effekten, bortsett från en i sammanhanget försumbar ekonomisk besparing för DN, var att de lämnade den pressetiska gemenskapen när de lämnade TU.

Det pressetiska systemet organiseras via pressens samarbetsnämnd. Den består av TU, Svenska Journalistförbundet, Sveriges Tidskrifter och Publicistklubben. Tidningarna ansluts via TU. Det kallas för ett korporativistiskt system och betyder att det bärs upp, ägs och drivs av organisationer som i sin tur representerar sina medlemmar.
Det är en viktig princip för trovärdigheten i systemet. Om en tidning skulle kunna direktansluta sig till systemet så blir den enskildes påverkan för direkt gentemot Pressens opinionsnämnd. Om ett beslut går emot kan tidningen helt enkelt dra tillbaka sin medlemsavgift och lämna systemet.
Det vore ungefär samma ordning som om den åtalade i ett förtalsmål ägde juryn.

När Gunilla Herlitz ändå var i gång med DN tog hon också tidningarna Dagens Industri och Sydsvenska Dagbladet ur TU och den pressetiska gemenskapen. Hon är styrelseordförande för båda de tidningarna och chefredaktörerna för dem, Daniel Sandström och Peter Fellman, är två välformulerade publicister som har en sak gemensamt i denna fråga:
De har inte sagt pip om saken. I vart fall inget pip som hörts.
Daniel Sandström har sedan dess lämnat sin post, men det är inte känt huruvida Herlitz nonchalans gentemot utgivarskapet och pressetiken hade med saken att göra.

Så här långt är saken möjligen ett underhållande sandlådebråk inifrån mediernas värld.
Men jag påstod också att min fråga till Wolodarski var akut och viktig. Det här är bakgrunden:
En rad tunga juridiska instanser vill nu att lagen ska straffbelägga yttranden om privata angelägenheter i medier. Det kan vid en hastig anblick tyckas vettigt. Men problemet är att den makthavare som utsätts för kritisk granskning så gott som undantagslöst anser att medierna också kränker den privata sfären på det ena eller andra sättet.

Detta är en hastig förändring i utgivarlandskapet. Den parlamentariska Yttrandefrihetskommittén kom fram till att det inte behövs någon lag om kränkningar av privatliv för pressen eftersom det så extremt sällan förekommer i grundlagsskyddade medier med ansvariga utgivare och dessutom fungerar självsaneringen inom pressetiken.
Den slutsatsen underkänns nu kraftigt av tunga remissinstanser som Domstolsverket, Advokatsamfundet, Svea Hovrätt, Justitieombudsmannen och Datainspektionen.

De underkänner det pressetiska systemet som otillräckligt och en remissinstans pekar i och med DN, DI och Sydsvenskans utträde på att det dessutom vittrar sönder inifrån.

Justitiekanslerns svar är särskilt intressant.
JK anser inte att kränkningar av personlig integritet är ett problem i grundlagsskyddade medier i dag, men menar att den tekniska utvecklingen kan driva på ”spridningen av integritetskränkande material i de grundlagsskyddade medierna”.
Exakt här behövs du och Dagens Nyheter, Peter Wolodarski.
För att visa att DN inte är som Flashback eller Avpixlat gentemot pressetiken, för att visa skillnaden mellan ansvariga utgivare och oansvariga utgivare, skillnaden mellan grundlagsskyddade medier som värnar pressetik och deltar i självsanering för att skilja ut sig från medier och sajter med servrar utomlands som hotar och hatar.

Mot denna bakgrund bildades för ett år sedan Utgivarna. En organisation där samtliga stora medieorganisationer är förenade för att stärka det självsanerande, medieetiska systemet gentemot korttänkta, klåfingriga lagstiftare och värna den svenska modellen med en ansvarig utgivare i ett snabbt föränderligt medielandskap.

I styrelsen, under ledning av ordförande Ove Joanson, sitter bland andra SVT-chefen Eva Hamilton, SR-chefen Cilla Benkö, Stampen-chefen Tomas Brunegård, Expressens chefredaktör Thomas Mattsson, Kerstin Neld, vd för Sveriges tidskrifter, Jan Scherman och Göran Ellung, TV4/Nyhetsbolaget, UR-chefen Erik Fichtelius, Eskilstuna kurirens chefredaktör PeO Wärring samt jag själv.

En central fråga för Utgivarna är att försöka få ihop Granskningsnämnden och Pressens Opinionsnämnd i en ny Medieetisk nämnd för att stärka medietiken och ansvarig utgivares roll i ett allt snabbare konvergerande medielandskap.
I dessa diskussioner deltar överhuvudtaget inte Dagens Nyheter, Dagens Industri och Sydsvenska Dagbladet.
Det är djupt olyckligt.

Före detta sekreteraren i Yttrandefrihetskommittén, Nils Funcke, konstaterar i en debattartikel på Sveriges Radios debattsajt Medieormen, att regeringen visat en enastående envishet när det gäller att driva igenom ett förbud mot kränkande fotografering. Han ser en klar risk för att regeringen med stöd av de tunga juridiska instanserna använder samma energi för att införa en ny straffbestämmelse in i yttrandefrihetsgrundlagarna och skriver:

”Frågan är om medierna har motsvarande energi och förmåga att stärka och utvidga den självsanerande verksamheten.”

Gunilla Herlitz föreföll som ansvarig utgivare varken haft förmågan eller energin att omfatta denna frågeställning. En i sig anmärkningsvärd omständighet för en så tung makthavare i familjeföretaget Bonnier, den svenska adeln inom svensk publicistik.

Jag hoppas nu på en Wolodarskieffekt i frågan, både vad avser energi och förmåga.

Aftonbladets resultat för helåret 2012 är 312 miljoner kronor i vinst (Ebitda).

Det är det bästa resultatet av alla svenska dagstidningar och ett av Aftonbladets tre bästa resultat någonsin.
Aftonbladets totalräckvidd i december månad 2012 uppgår till 2 858 000 läsare per dag.
Det är fler läsare än någonsin i historien.

Aftonbladet är i dag Sveriges mest lästa och mest vinstgivande dagstidning. Men det är inte det som gör Aftonbladets resultat för helåret 2012 historiskt.
De enskilt viktigaste siffrorna i Aftonbladets helårsrapport är istället dessa:
• Fördelningen av annonsintäkterna är 56 procent online och 44 procent print.
• 75 Msek i annonsintäkter för Aftonbladet mobil. Det är en tredubbling jämfört med 2011.

Som första tidning i Sverige, och sannolikt i världen, kan vi visa högre annonsintäkter online jämfört med print.

Det är historiskt och det är vad som gör Aftonbladet till marknadsledaren på den svenska tidningsmarknaden och den tidning som leder utvecklingen genom strukturomvandlingen från analogt till digitalt.

Men också Aftonbladet har stora utmaningar framåt i ett blixtsnabbt föränderligt medielandskap.
År 2012 var året då hela tidningsbranschen slutligen tog in verkligheten. Digitaliseringen och läsarnas förändrade vanor har varit uppenbara i över tio års tid, men nyhetsbranschen har som helhet befunnit sig i en förnekelsefas. De många sparprogram som lades på svenska dagstidningar 2012 var tråkiga och tydliga tecken på att branschen nu är igenom förnekelsen av strukturomvandlingen.
Förhoppningsvis ersätts de beskeden mot lanseringar av en lång rad initiativ inom online journalistik 2013. Ingen i någon bransch har någonsin lyckats bromsa sig igenom ett epokskifte. Digitaliseringen av medier är på det viset lik andra omvälvande förändringar. Mod och nytänkande belönas, till skillnad mot nostalgi och försvar av rådande ordning.

Aftonbladets uttalade mål är att inom de närmsta åren bli ett onlinebolag som också ger ut en papperstidning, så länge den är efterfrågad och bidrar ekonomiskt.

Den stora kulturförändringen är att inse att pappersutgåvan inte längre är en volymprodukt, även om räckvidden ännu är imponerande. Att optimera produktion, tryck och distribution av papperstidningen, istället för att maximera upplagans volym, har varit mycket lyckosamt för Aftonbladet. Det gör att vår printaffär står mycket stark, trots intäktstapp på upplagan med åtta procent.

Vår strategi framåt vilar på en analys som säger att en dagstidning måste igenom tre brytpunkter för att överleva strukturomvandlingen.

Den första brytpunkten handlar om att få fler läsare online jämfört med print. För att nå dit krävs utveckling av journalistiken så att läsarna följer med ut i de nya digitala utgåvorna. Före denna brytpunkt är nådd är den nödvändiga kulturella förflyttningen till online svår att göra.
De flesta inser att onlineutveckling är viktig, men agerar ändå i huvudsak i akt och mening för att skydda innehållet i papperstidningens långsamma och dyra distributionsform så länge som papperstidningen har fler läsare. Det riskerar att skada varumärkets trovärdighet som nyhetsförmedlare online.
Aftonbladet fick fler läsare online jämfört med print redan 2004 och är till denna dag den enda dagstidning i Sverige som nått denna första brytpunkt.

Vår erfarenhet är att det är bättre att ta sig igenom brytpunkt ett med en strategi för aktiv läsartillväxt online istället för att vara rädd för ”kannibalisering”. Vår analys har varit att det viktiga är att behålla läsarna i Aftonbladet. Inte i en särskild distributionsform av Aftonbladet.
Fokus på brytpunkt ett hade försvårats om någon dagstidning visat en signifikant ökning i print. Så har inte varit fallet. Printnedgången har de senare åren varit tydlig rakt igenom hela det svenska tidningslandskapet och internationellt. Det, i kombination med stadig läsartillväxt online, har gjort att vi kunnat analysera nedgången som strukturell. Aftonbladet har under resan genom brytpunkt ett förmått att förbli störst av dagstidningarna inom printräckvidd och är idag största nyhetskälla inom såväl print, web, mobilt som web-tv. Två tredjedelar av Aftonbladets 2,8 miljoner dagliga läsare är online.

Brytpunkt två handlar om att få med sig kommersiella partners, annonsörer, genom strukturomvandlingen från analog nyhetskälla till digital. Också våra partners affärer ändras i grunden av digitaliseringen. Om vi ska vara intressanta för dem framåt krävs ett onlinefokus i utvecklingen av annonsprodukter. Dagspressen är som bekant inte ensamma om att vilja hjälpa annonsörer att hitta sina kunder online.
Ett hårt arbete och fokus på annonsutveckling online ledde fram till att Aftonbladet vid årsskiftet kunde konstatera att vi åtta år efter brytpunkt ett nu är igenom brytpunkt två:

Vi har idag högre annonsintäkter online jämfört med print. Ett makalöst jobb av vår säljorganisation.

Att utveckla våra annonsprodukter online kommer fortsatt att vara ett mycket viktigt fokus för oss framåt. Alldeles i synnerhet gäller det våra utgåvor i mobila plattformar.

Parallellt med det sätter vi nu vår kurs mot brytpunkt tre. Vi definierar den som punkten då betalintäkterna online kan bära de fasta kostnaderna för en kraftfull redaktion.
Det finns säkert andra sätt att definiera denna brytpunkt. Men för oss är den publicistiska verksamheten den helt bärande.
Aftonbladets finns för att varje dag försöka vara Sveriges mest engagerande nyhetskälla och mötesplats för alla som gillar att vara uppdaterade.
Det kräver en kreativ och energisk redaktion med självförtroende. En redaktion som ständigt jobbar för scoopet, som brinner för nästa stora story.

När en sådan redaktion tillsammans med våra IT-utvecklare brinner för att ständigt hitta sätt att förnya journalistiken och jobbar ihop för att hitta smartare sätt att producera den finns skäl att känna tillförsikt om framtiden.

Aftonbladet är med 159 000 digitala Plus prenumeranter och en växande affär i tjänster som Viktklubb en god fjärdedel på vägen mot brytpunkt tre.
Vårt mål är att komma dit de närmsta åren för att kunna säga:
Aftonbladet kom först till framtiden!

I linje med detta väntar stora och spännande utmaningar 2013. Ett år fullt av lanseringar och nyheter för Aftonbladets del.
Om vi lyckas hoppas vi bland annat kunna säga att det blev året då kvällstidningen äntligen fick bli tv. Live och i programform.
Tack för att du följer oss!