Sedan jag fick uppdraget att verka som publisher för Aftonbladet har jag haft anledning att i grunden tänka igenom vad Aftonbladet är. Det kan tyckas som en väl filosofisk ände att börja i för att leda något så intuitivt, kreativt och energifyllt som en kvällstidning.

Men tiderna är sådana i tidningsbranschen att allt, också det sjävklara, måste ifrågasättas och förnyas för att nå fortsatt framgång. Vissa slutsatser är lätta att landa. Den första är att Aftonbladet är och ska förbli en publicistisk verksamhet. Vad än för nya tjänster och affärer vi hittar på så förblir meningen med denna förening journalistik.

Hur vi än distribuerar oss i en framtid ska Aftonbladet handlar om fräck, viktig, tramsig, opinionsbildande, nyskapande, folkbildande och underhållande journalistik. Aftonbladet ska vara Sveriges mest engagerande nyhetskälla och mötesplats för alla som gillar att vara uppdaterade.

Vi har också beslutat oss för att kämpa för att vara först till den framtid som all världens tidningar i dag kan konstatera kommer att se annorlunda ut om inte alltför länge. Framtiden är inget som drabbar Aftonbladet, det är något vi tar oss an med liv och lust.

Så vad är då Aftonbladet – egentligen?

Jag har tillsammans med Aftonbladets ledning kommit fram till att Aftonbladet är en publikation som du kan ha fyra olika relationer till. Även om vi är kvar i filosofin kan vi konstatera att det är en stor skillnad att beskriva oss så jämfört med att säga att Aftonbladet är en papperstidning med en sajt.

De fyra relationerna möjliga att ha till publikationen Aftonbladet är följande:

• Du kan vara medarbetare med olika uppgifter och kontrakt.

• Du kan vara läsare, eller publik, om du läser eller tittar på något av det vi publicerar öppet på sajten eller på annat sätt sprider för att nå så många som möjligt.

• Du kan vara kund om du köper någon av de produkter vi ger ut. En papperstidning, en prenumeration på Plus eller ett medlemskap i Viktklubb till exempel.

• Du kan vara partner till oss om du annonserar, arbetar med en partnersajt eller andra trafiksamarbeten.

Alla fyra relationer är lika viktiga att vårda och utveckla för att Aftonbladet ska må bra. Dessa fyra relationer är fundamenten för det sätt jag organiserat ledningen på i uppdraget som publisher. Om vi tittar på dem i tur och ordning finns där en del nyordningar.

Medarbetare.

 Tidigare har Aftonbladet haft två ledningsfunktioner här. En administrativ redaktionschef och en HR-chef. Dessa funktioner samordnas till en HR-chef. Här organiseras också information, organisationsutveckling, verksamhetsutveckling, personaladminstration och bemanningsfrågor. I externa informationsfrågor som rör utgivning eller företagsövergripande kommunikation kommer jag att jobba direkt med vår informationschef Fredrik Lindén.

Tidningar säger ofta att de är kunskapsföretag. Få gör något åt det. Jag avser att gå från ord till handling i den frågan och starta en Online akademi på Aftonbladet. Syftet är att höja hela personalens kompetens i onlinemedier via ständig utbildning. Vi kommer här att arbeta med såväl kompetensöverföring internt som med externa partners. Målet är att bli en ständigt lärande organisation. 

Läsare/Publik.

Utgivarfrågorna ligger kvar hos mig. Jag fortsätter som ansvarig utgivare för Aftonbladet. Min ställföreträdande ansvariga utgivare är fortsatt Aftonbladets samhällschef Lena Mellin. Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson rapporterar fortsatt direkt till styrelsens ordförande.

Att fortsätta utveckla det innehåll som i dag drar 2,6 miljoner läsare till Aftonbladet varje dag är redaktionsledningens ansvar. Jag kommer fortsatt att leda och ingå i redaktionsledningen i vissa frågor. Redaktionschefen får ett tydligare övergripande ansvar över avdelningarna och leder redaktionsledningen i vissa frågor.

I övrigt är redaktionen redan i dag organiserad för att arbeta sömlöst över våra olika utgåvor.

En viktig utmaning framåt är att komplettera Aftonbladets räckvidd med målgrupp. Därför bryts Aftonbladets featureredaktion ut i ett eget affärsområde. De kommer att arbeta med såväl våra magasin som utveckling av digitala tjänster och nya koncept. Feature stärks därför  med affärsutvecklare och kreativt sälj.

Inga ytterligare förändringar är aktuella vad gäller redaktionens organisation

Kund.

I denna relation ligger en av våra största utmaningar. I dag är vår största intäkt här från kunder som betalar för papperstidningen. Antalet prenumeranter på Plus har ökat stadigt under hela våren. Vi samordnar nu allt som har med kundrelation och marknadskommunikation att göra i en avdelning. Här ligger såväl printupplaga som digital upplaga och paketering och marknadsföring av alla våra tjänster och erbjudanden.

Partner.

Denna relation är unik i världen för Aftonbladet. Skälet är att Aftonbladets annonsintäkter online kommer att överstiga annonsintäkterna i print i år. Mätt på rullande tolv månader skedde det i april. Det är en önskvärd tipping point för många tidningar. Vår annonsavdelning ska också vara bäst i landet på att hjälpa våra partners till nya annons- och affärslösningar online.

Produkt- och affärsutveckling.

Ett av de viktigaste skälen till att jag tror på publishermodellen är  att produkt- och affärsutveckling i en onlinevärld hamnat så nära varandra att de knappt går att skilja åt. Än mindre vill vi organisera de i skilda världar. Det fanns en tid när produktutveckling bestod av redaktörer som företrädelsvis på restauangservetter nedtecknade sina idéer. Sedan gick man hem och produktutvecklade. Ritade vinjetter, flyttade avdelningar i tidningen och så var det klart. Det är fortfarande ett utmärkt sätt att utveckla print på. Men utvecklingen i våra onineutgåvor är i dag oändligt mer komplex och kräver process och struktur för att bli begriplig och åstadkomma resultat.

Därför lägger jag IT-avdelningen i direkt kontakt med våra viktigaste onlinekanaler; sajtchef, mobilchef och tv-chef  som alla kommer att sitta i en onlineledning och med IT-chefen under ledning av Produkt- och affärsutvecklingschef göra den svåra och viktiga it-prioriteringen.

Här ligger också Medialab som är en hub för entreprenörer att komma med nya idéer till Aftonbladet, men också en hub för våra partners att komma in och tillsammans med Sveriges bästa onlineteam hitta nya lösningar.

Finans.

Också en publisher är hjälplös utan en stark finanschef som håller ordning och reda i siffrorna. Principen för hur vi håller ordning följer nu ett formulär 1 A där vi mäter intäkter i annonsavdelningen (B2B) och betalintäkter från kund i försäljnings- och marknadsavdelning (B2C) och resultat i produkterna. Det enda jag som publisher inte kan delegera vad avser ekonomin är ansvaret för sista raden.

Det betyder att min delegering nu ser ut så här:

Direktrapproterande:

Redaktionschef. Marica Finnsiö.

Chef för produkt- och affärsutveckling. Annika Söderberg.

Försäljnings- & Marknadschef. Kund. Pontus Ogebjer.

Försäljningsdirektör. Annons. Anders Nylander.

Featurechef. Anna Kult.

Finanschef. Jörgen Konradsson.

HR-chef. Magnus Ringman.

Utgivarfrågor:

Stf ansvarig utgivare. Lena Mellin

Informationsfrågor:

Informationschef. Fredrik Lindén.

SÖNDAG 17 juni 2012.

KIEV. Det blir mycket tydligt nu under fotbolls EM. Framtidens journalister är de som bygger en relation med sin publik. Behovet av att rama in en händelse i en stum text som inte länkar vidare och inte går i dialog, håller drastiskt på att minska. I vart fall vad gäller journalistiken.

Det är ett sätt att beskriva orsaken till papperstidningens tillbakagång. Men det betyder inte att behovet av journalistik minskar. Tvärtom. Ett sätt att få syn på journalistikens utveckling är att följa Sportbladets fotbollsrapportering från EM dessa dagar.

De befinner sig ständigt och i realtid i dialog med sina läsare. Vi förväntar oss inte bara analys efter matchen utan också under den. Jag kommer i skrivande stund från en lunch med Sportbladets mångfaldigt prisbelönta fotbollsjournalist Erik Niva. Under matcherna skriver han blixtkorta pregnanta analyser och stämningsskildringar på twitter. Omedelbart efter matchen lämnar han en snabb analys på aftonbladet .se. Dagen efter kan du läsa Sveriges mest kunniga analys om matchen i Sportbladet.

Däremellan bygger han tillsammans med vår likaledes prisbelönta fotbollsjournalist Simon Bank och i dialog med läsarna, det mest insatta, kunniga och personliga som finns att läsa om fotboll på svenska i bloggen Bank&Niva.

Jag kan fortsätta rada exemplen med Sportbladets medarbetare. Jennifers Wegerups härliga blogg från Milano som tar oss nära ett liv kring cirkus Zlatan, eller hur Johanna Frändén jobbar med twitter (och sin Tymosjenko frisyr) för bygga en ny kommunikation med läsarna. Robert Lauls temperamentsfulla tweets som låter hans person komma fram, eller hur Petra Thorén kompletterar sin nyhetsrapportering med blixtsnabba fakta. Marcus Leifbys banbrytande liverapportering.

Peter Wennman borde öppna sin Facebook för världen. Hans uppdateringar om sin väg genom Polen på väg mot mästerskapen är det roligaste utanför fotbollen från EM hittills. Rumpdebatter inkluderat. Fråga om du får bli hans kompis! (Var beredd på ett nej, men fortsätt tjata på en av våra allra finaste stilister…)

Det går i dessa tider 20 föreläsningar på dussinet om sociala medier och journalistik. Det tävlas lite om att vara mest insatt i det senaste knasiga namnet på någon ny tjänst. De mest radikala menar att sociala medier kommer att ersätta vanlig journalistik.

Det tror jag inte alls. I grunden är sociala medier en fantastisk utvecklingsmöjlighet för journalistiken. I vart fall för de som förstår att nyhetsburen journalistik är på väg att bli en öppen process i dialog. Vägen fram till artikeln är i många fall lika intressant som själva artikeln.

Detta kan man föreläsa om. Eller så kan man göra som våra medarbetare på Sportbladet – utveckla det i verkligheten. Det är en god tröst att få följa världslagens väg mot EM-titeln genom dem nu när Sverige är ute ur leken.

SÖNDAG 10 juni 2012.

Pratar man svenska där?

Det är en av de vanligaste frågorna jag får när jag berättar att jag är från Åland. Det är faktiskt en pinsamt okunnig fråga för den svensk som ställer den. Svaret på frågan är en fantastisk historia som borde varit en större nyhet denna vecka när den åländska självstyrelsen fyllde 90 år.

Vi kan börja historien på min farfar Helmers gård, Mellangårds på Föglö på sydöstra Åland. Året är 1916 när han ser hur en rysk soldat blir skjuten genom fönstret i salen och dör. Kulan sitter ännu i dag kvar i kakelugnen. Motivet bakom mordet var en kärlekshistoria på det Åland som vid denna tid är befäst av Ryssland. Ryska soldater ockuperade åländska hemmanden och krävde mat och husrum. I världen rådde krig.

1917 bryter den ryska revolutionen ut med full kraft. Soldaterna lämnar Åland. Den 6 december 1917 utropar sig Finland  för första gången till självständig stat. Bara ett par veckor senare inleder den åländske chefredaktören Julius Sundblom sin kampanj för att återförena Åland med Sverige. Han bildar ihop med Carl Björkman ett illegalt landsting.

I Finland råder nu inbördeskrig mellan röda bolsjeviker och vita borgerliga. Situationen är så dramatisk för Åland att både Sverige och Tyskland befäster Åland militärt för att skydda den strategiska ögruppen.

En ljus majnatt 1920 ror delar av det illegala landstinget över Ålands hav. De uppvaktar den svenska kungen med 9 733 namnunderskrifter, över 96 procent av de hemmavarande ålänningarna, som vädjar att få återförenas med Sverige. 

Gustav V blir mycket rörd, enligt inte helt säkra källor, tårögd och lovar salvelsefullt att verka för att öriket ska återförenas med konungariket Sverige. Hjalmar Branting håller ett brandtal för ålänningarnas sak.

Det hjälper inte.

Julius Sundblom och Carl Björkman kastas i fängelse i Finland för högförräderi. Kort efter inser finske statsministern Rafael Erich att han håller på att skapa två åländska martyrer och släpper dem.

Ålandsfrågan ska nu avgöras av nybildade Nationernas Förbund i Paris. I juni 1921 kommer beslutet. Åland ska tillhöra Finland. Som kompromiss får Åland ett självstyre som ingen egentligen vill ha. Grunden för hela självstyret är språkskydd. Ålänningar pratar inte finska.

Tack vare Julius Sundbloms pragmatiska hållning blir självstyrelsen en succé. Istället för att elda den åländska befolkningen i konflikt håller han ett klassiskt tal på kajen i Mariehamn där han kärvt konstaterar förlusten och säger:

”Nu ska vi arbeta.”

Det illegala landstinget avvecklas och Ålands självstyrelses lagting sammanträder första gången 9 juni 1922.

Sedan den dagen diskuterar ålänningarna fortsatt och nästan dagligen sin identitet. Inte minst i två spänstiga lokaltidningar, Ålandstidningen och Nya Åland.

Ingen driver längre frågan om återförening med Sverige, även om den hörts i den lokala debatten denna vår. En separatiströrelse som vill göra Åland helt självständigt finns. Men de flesta ålänningar hyllar självstyret och är säkra på att de inte är finländare, inte svenskar utan ålänningar. Och att det svenska språket är grunden i den åländska identiteten.

Det gör öriket till en fascinerande plats att reflektera kring vad svenskhet egentligen är. Den åländska hembygdsrätten följer jordens princip, likt det amerikanska medborgarskapet. Den som bott i fem år på åländsk jord och pratar svenska är ålänning.

I en utmärkt artikel om självstyrelsen av Ålandstidningens journalist Benita Mattsson-Eklund citeras åländske författaren Johannes Salminen:

”Den nationella tillhörigheten är på avskrivning i Europa. Världen och hembygden blir alltmer de poler mellan vilka individer rör sig.”

Jag är inte lika säker. Stöveltrampet från nationalistiska rörelsers frammarsch i Europa ekar åter olycksbådande. Det åländska självstyret borde lysa klarare i världen.

SÖNDAG 3 juni 2012.

”Dr Åsas sambo” är denna vårs krokigaste historia. Den rymmer flera intressanta och svåra pressetiska bedömningar ställda mot kommersiella intressen och kändiskultur.

Men den är knappast ”gränslöst oetisk”  och har inte” dömt på förhand” som Aftonbladets kolumnist Sanna Lundell dundrade i sin kolumn i fredags. När starka åsikter och känslor projiceras i sådana här historier brukar en del grundläggande saker hamna i skugga. Därför en kort bakgrund:

En av Sveriges mest berömda privatbostäder brann plötsligt ner under natten mot den 24 februari i år. Det handlade om Harrry Scheins villa som under hans livstid utgjorde scen för en rad historier och efter hans död var huset föremål för en lång uppslitande tvist om arvsrätten.

Paret Åsa Wihlbeck och Magnus Lundberg köpte villan efter en hård budgivning för 19 miljoner kronor. De ville göra en radikal ombyggnad som stadsbyggnadskontoret sade nej till. Kort därpå brann huset.

Magnus Lundberg häktades för mordbrand. Det tänkbara motivet var lätt att förstå. Paret hade lagt en handpenning på 1,9 miljoner. Genom att bränna ner huset skullle köpet hävas när de inte fick bygga som de ville.

Det kan ha gått fortare, men ungefär två timmar efter beskedet om häktning flyger Magnus Lundberg och Åsa Wihlbäcks namn runt på olika forum utan ansvarig utgivare. Det räcker med att googla ”Harry Scheins villa” för att namnen ska dyka upp. För den som är intresserad är alltså identitet på de inblandade omedelbart tillgänglig.

Så till pressetiken. Jag, och alla andra ansvariga utgivare, bedömer att vi i detta tidiga skede av utredningen inte ska publicera namn och bild på den misstänkte Magnus Lundberg. Sedan händer något som ibland händer. Åsa Wihlbeck vill träda fram och berätta sin version. Hon vill klargöra att hon inte är inblandad, inte har en aning om vad som hänt och att hon har svårt att tro att den häktade sambon är skyldig.

Åsa Wihlbäck har lång erfarenhet av media hon har mycket aktivt sökt publicitet i allt från dokusåpor till programformat i sin profession som läkare. Pressetiskt är det dock ett grannlaga beslut.

När hon träder fram kommer hon naturligtvis indirekt att utpeka sin sambo. Det skulle kunna vara skäl till att säga nej till intervjun. Men det vore som att låtsas att medielandskapet i dag ser ut som det gjorde på 1990-talet. Alltså att vi ansvariga utgivare kontrollerar hur uppgifter om namn och bild sprids. Det gör vi inte längre. Det är dock inte skäl för att överge den pressetiska principen om en ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften.

Jag valde att tillmötesgå Dr Åsas vilja att ge sin version i Aftonbladet. Rubriken ”Dr Åsas sambo” är skapad. Och nu blir det mer komplicerat. Nyhetshistorier av den här typen står inte still. Det kommer under veckornas gång ständigt nya uppgifter. I samband med publiceringen av de historierna exponeras den icke misstänkta Dr Åsa eftersom hon trätt fram. Det är via henne historien identifieras eftersom hon dels har trätt fram och dels är känd sedan tidigare. Att hon är känd ger nyheter kring fallet en kommersiell kraft, det är inget att hymla med. Men exponeringen av henne flyttar fokus från sak till person och associerar henne till ett brott hon inte är misstänkt för.

Det är ett pressetiskt problem som inte varit helt lätt att hantera som utgivare och det finns säkert en hel del eftertankar att tänka. Lättare blev det i onsdags när åtalet kom. Med mycket stark bevisning som grund väcker åklagaren åtal mot läkaren Magnus Lundberg för grov mordbrand. Samtidigt kan vi berätta om ytterligare en stor utredning om ekonomisk brottslighet kring Magnus Lundbergs omfattande affärer i byggbranschen. Att han också är läkare och därmed arbetar med det yrke som är absolut mest beroende av förtroende underlättade mitt beslut. Hans identitet är nu enligt mig av ”uppenbart allmänintresse”.

SÖNDAG 27 maj 2012.

Varför är vi inte så intresserade av Peter Mangs?

Vi borde ju. En misstänkt seriemördare på Malmös gator. Det såg ut som Lasermannen del 2. När skjutningarna pågick spred de en isande skräck i Malmö. I veckan när rättegången mot Mangs fortsatte var det som om laddningen till stor del gått ur historien.

En enkel, och hemsk förklaring skulle vara att dåden hamnat i skuggan av Breivik. Som om de läsare som kritiserar att media ger uppmärksamhet åt dessa våldsmän fått delvis rätt. Media förmår inte längre förhålla sig samhällskritiskt, utan har förvandlats till en scen som hela tiden intas av det mest spektakulära.

Ett slags första steg i tanken mot Hunger Games, den mest sedda filmen av världens tonåringar just nu. En framtidsdystopi där en förslavad underklass på landsbygden underhåller stadens överklass i en årlig tv-dokusåpa där barn dödar barn. Men innan min tanke far iväg i en mindre genomtänkt kulturartikel här är det nog dags att stanna upp vid ett par mer handfasta observationer.

Lasermannen John Ausonius fanns i en tid av gryende främlingsfientlighet i Sverige. Brinnande flyktingförläggningar och populistisk politik på den tiden fick ett koncentrat i hans mördande röda laserprick. Det är inte bara en tolkning, utan också hans egna förklaring.

Breiviks terrorism var en uttalad konsekvens av hans politik. Våldet i sig var inte ett mål, det var ett medel. Exakt var gränsen går mellan Breiviks politik och mer accepterade politiska uppfattningar debatteras därför just nu med hetta av människor som har ett behov av att intellektuellt reda ut tillvaron.

Med Peter Mangs är det annorlunda. Det förhör vi dokumenterade och sände från sidosalen i rättegången var mycket klargörande.

Peter Mangs har ingen begriplig politik, inte ens en sammanhängande berättelse. Han hatar brottslingar, hans syster dog av knark. Han gillar en del invandrare, andra inte. Bilderna på polisens beslag med olika masker, västar och vapen liknar klipp ur en film om en stereotyp amerikansk seriemördare. 

Själva våldet verkar ha varit huvudsaken. Sådana våldsmän blir bara intressanta i relationen till människor i deras närhet. Hur kunde det gå så snett?

Någonstans där ligger storyn om Mangs. En ensam man med trasiga relationer som själv säger att han ser fram emot att bli institutionaliserad. Och i så fall, värderade mediekritiska läsare, tänker jag hävda att saker och ting är i sin ordning också vad gäller medias värdering vad gäller bevakningen av dessa våldsmän.

Vi har skäl till medkänsla med offrens anhöriga, men inte skäl att tåga på Kungsgatan med sorgflor över Peter Mangs dåd på nationaldagen såsom normännen gjorde i en gripande manifestation mot Breiviks terrorism på Karl Johan den 17 maj.

Media har gjort rätt värdering i skildringen av Sverige som i förra veckan gav plats åt att sakligt belysa och diskutera problemet med den kvinnosyn som sprids av vissa imamer i svenska moskéer och denna vecka åt dopet av en tronarvinge, istället för att älta Mangs.

SÖNDAG 20 maj 2012.

Det vore naturligtvis mer intressant om jag tyckte tvärtom. Att jag som enda publicist skulle tycka att det var rätt och riktigt att Expressen dömdes för anstiftan, medhjälp och olaga vapeninnehav i veckan.

Så låt mig göra ett försök:

Det är självklart att också vi journalister måste kunna skilja på uppsåt och syfte. För det var ju så att Expressen utan tvekan hade uppsåt att olagligen äga vapen. Det var ju det själva reportaget gick ut på. Att visa hur lätt det var att i Malmö köpa och inneha illegala vapen. Och den som köper ett vapen illegalt kommer självklart att inneha det, om än aldrig så kort tid. Så långt uppsåtet till brottet.

Syftet med Expressens olaga vapeninnehav var ostridigt gott. Vid denna tid härjade den misstänkte seriemördaren Peter Mangs i Malmö. I debatten förekom regelbundet påståenden om hur mycket vapen som cirkulerade i Malmö och hur lätt det var för vem som helst att köpa ett vapen. Stämde detta? Det var det Expressen ville granska. Att göra sig själv till en del av storyn är en effektiv journalistisk metod för den som vill komma närmre verkligheten i sin skildring än ett citat från ännu en expert.

Det goda syftet understryks ytterligare av att vapnet snarast möjligt lämnades till polisen. Följden av Expressens agerande var alltså att vi fick relevant journalistik och att ett olagligt vapen mindre cirkulerade i Malmös under värld.

Domen är alltså lätt att förstå för den som kan hålla isär begreppen uppsåt och syfte, men nej… här slutar mitt försök. Jag kan inte tycka att det är rätt att Expressen fälls.

Det kan inte vara Expressenjournalistens agerande lagstiftaren avsåg att komma åt med brottet olaga vapeninnehav. Jag menar att inte heller den som inte är journalist och köper ett vapen som hon eller han omedelbart lämnar till polisen borde dömas för olaga vapeninnehav. Det är det agerandet som utgör skillnaden juridiskt och möjligen påverkar synen på uppsåtet.

Det är förvisso ett riskfyllt beteende att köpa olagliga vapen och lämna dem till polisen. Den som grips med ett olagligt vapen på sig kan inte gärna komma undan med att hon eller han tänkte gå till polisen. Vi hade haft en helt annan situation om Expressenjournalisten gripits med vapen på sig. Så skedde nu inte och invändningen är därför hypotetisk.

Jag ser en fara i att som nu sker, argumentera hårt för att vapeninnehavet var okej eftersom syftet var att göra ett angeläget reportage. Det leder bara in i en omöjlig diskussion om vilka brott det är okej att journalister begår. 

En sådan diskussion kan aldrig föras utanför faktiska exempel. Det är ett faktum att det bakom många journalistiska hjältedåd ligger brott. Wikileaks är ett uppenbart exempel. Banksekretessen och ”follow the money” i Watergate ett annat. IB-affären naturligtvis ett tredje.

I samtliga fall är det i efterhand lätt att se att uppsåt är en sak och syftet ett annat. Och att journalistik bör ha en särställning i en demokrati.

 Aftonbladets vd Anna Settman har efter tre framgångsrika år som vd beslutat sig för att lämna sitt uppdrag.

Som en följd av det har Aftonbladets styrelse beslutat att tillsätta en publisher. Det betyder att rollerna som chefredaktör, ansvarig utgivare och vd sammanfaller i en tjänst.

Aftonbladets styrelseordförande Raoul Grünthal frågade mig i tisdags i förra veckan om jag ville ta detta uppdrag. Jag har efter noga övervägande sagt ja.

I min beslutsprocess var jag först tvungen att hantera min ledsenhet över att Anna slutar. Vi började på Aftonbladet nästan samtidigt för 19 år sedan och har varit med om en fantastisk resa med olika uppdrag för tidningen. De senaste åren har vi haft rollerna som chefredaktör respektive vd. Det har varit en rolig, spännande och omtumlande tid.

Anna och jag har en djup samsyn om Aftonbladets utveckling. Grunden handlar om vårt dagliga löfte att vara Sveriges mest engagerande nyhetskälla och mötesplats för alla som gillar att vara uppdaterade.

Strategiskt handlar det om att Aftonbladet ska leda utvecklingen av svenska medier när vår publik byter vanor för sin nyhetskonsumtion från analogt till digitalt. ”Först till framtiden” är ett uttryck som Anna och jag ofta använder. Det är en beskrivning av vår strategi och uppstod i spännande diskussioner vi haft med en hemlig vän.

Strategin har varit framgångsrik. Anna har som vd kunnat leverera de starkaste resultaten av alla svenska dagstidningar och två av Aftonbladets fem starkaste resultat i historien. I tuffa tider, såväl som i glada stunder, har vårt samarbete alltid vilat på en gemensam lång erfarenhet av Aftonbladet. Det har varit en stor trygghet som också gjort att vi har kunnat ge och ta friskt inom varandras områden utan hänsyn till ömma tår.

Framåt står Aftonbladet, som alla andra medier, inför fortsatt stora utmaningar. Jag brinner fortsatt för att ta mig an dem tillsammans med det fantastiska lag som är Aftonbladets medarbetare.

När jag funderade kring rollen som publisher för min egen del var arbetsro och kontinuitet viktiga faktorer. Jag vill fortsätta bygga på den strategi vi gemensamt arbetat fram i Aftonbladets ledningsgrupp och redaktionsledning. Jag vill fortsätta att jobba med det ledningsteam jag och Anna byggt upp.

Viktigt för mig har varit att ha kvar utgivarfrågorna och den förankring i redaktionen de ger. Jag kommer fortsatt att svara för Aftonbladets journalistik utåt och vara delaktig i inriktningen av den inåt.

Men självklart ändras min roll och sättet jag kommer att delegera på nu. Den närmsta tiden kommer jag att samråda med Aftonbladets ledning om hur arbetet ska ledas och fördelas framåt.

En annan fråga jag funderat noga igenom är hur rollen som publisher går ihop med redaktionell integritet. Inte för att jag är tveksam på det, men historiskt är det en diskussion som förts kring publisher.

Grunden för mitt svar på frågan är enkel. Redaktionell integritet är en förutsättning för att det alls ska uppstå någon ”dans mellan bokstäver och siffror” i ett mediehus. Utan redaktionell integritet, ingen affär. Utgivarbeslut måste självklart fattas på publicistiska grunder.

Men att tro att redaktionell verksamhet är något som är helt frikopplat från ekonomiska realiteter är mer än lovligt naivt. I verkligheten kan journalistiken mycket väl stärkas av att beslut och budget sitter i samma skalle.

I Norge har vår systertidning VG kommit fram till det och tillsatt Torry Pedersen som publisher. I Sverige har Dagens Nyheter dragit samma slutsats och tillsatt Gunilla Herlitz som publisher. Det är inte tidningar som kan anklagas för att ta lätt på det publicistiska uppdraget.

Också jag gillar den romantiserade bilden av en chefredaktör som varken bryr sig om ägare, kostnader eller intäkter. Men det är en schimär. Det räcker med att jobba några år som chefredaktör för att inse det. Bilden kanske var lite mer sann under en period på 1900-talet när tidningar gick som tåget ekonomiskt och journalister ännu hade monopol på det fria ordet.

Så ser inte verkligheten ut längre.

Den stora utmaningen i alla mediehus i dag är hur journalistik ska finansieras i en digital värld. Affärsutveckling och redaktionell produktutveckling online ligger numer så nära varandra att det i realiteten är två ord för samma sak. Lösningen med en publisher skapar möjlighet till en snabb och tydlig beslutsgång i utvecklingsfrågor.

Journalistik måste kort sagt utvecklas för att bli en stark affär också online. Det är ett privilegium att med den utmaningen få jobba med ett gäng som är uppfyllda av att vara först till framtiden. Därför tackade jag ja till att bli Aftonbladets publisher.

SÖNDAG 13 maj 2012.

Carl Bildt befann sig veckan i en fängelsehåla i Etiopien. Ungefär samtidigt steg Ian Lundin in på Grand Hotel i Stockholm för att inleda Lundin Petroleums bolagsstämma.

Det var två händelser som kanske inte såg ut som en tanke, men som hänger ihop. Journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye fängslades i Etiopien när de försökte granska om Lundin Petroleum här höll på att göra om de folkrättsbrott de anklagas för att vara medskyldiga till i Sudan.

Aftonbladet stödde deras strävan genom att göra en granskning av Lundin Petroleum. Efter den krävde flera viktiga svenska ägare en öppen, oberoende granskning av bolaget.

Skulle de nu få igenom sitt krav i Stockholm?

Skulle Carl Bildt lyckas befria fångarna i Addis Abeba?

Storyn om Lundin tätnade, som vi säger på redaktionen. Äntligen skulle man också kunna säga. Kring Carl Bildts engagemang som styrelseledamot i Lundin Petroleum rådde länge en svårförklarlig tystnad i svensk press.

Flera rapporter från människorättsorganisationer har övertygande visat på allvarliga folkrättsbrott i Sudan. Med dem som grund inledde åklagaren Magnus Elving en förundersökning om folkrättsbrott mot Lundin Petroleum sommaren 2010. Stop där.

Alltså: två månader före riksdagsvalet inleds en förundersökning om brott mot mänskligheten mot ett bolag där Sveriges utrikesminister suttit i styrelsen. Ändå knappt ett pip i svenska medier.

Detta trots att skandalhungern brukar tillta hos oss journalister i valtider. På gott och ont. Den snart 40-åriga IB-affären dök till exempel regelbundet upp i svenska valrörelser ännu på 90-talet. I förra valrörelsen kände plötsligt Expressen ett behov av att återupprepa Mona Sahlins Tobleroneaffär utan en enda ny uppgift. Så där brukar det kunna se ut.

Av skäl jag inte minns, och än mindre kan begripa om de fanns, diskuterade vi aldrig förundersökningen i Aftonbladets nyhetsledning. Uppenbarligen gjorde man det inte på andra redaktioner heller.

Det är ett mysterium som skapat förklaringar som att svenska journalister beundrar Carl Bildt så mycket att de tappar målföret, eller att han äger en egenartad teflonegenskap som gör att allt rinner av honom. Välj förklaring utifrån din politik. Men faktum kvarstår: relevanta frågor till Carl Bildt uteblev.

På Grand Hotel snäste Lundin Petroleums ordförande Ian Lundin demonstrativt oförskämt av frågor:

–      Vi är alla trötta på att höra dina lögner. Sätt dig ner.

Bolaget sade nej till en utredning och ledningen lyckades se ut som om de verkligen har något att dölja.

Samtidigt i Etiopien. Utrikesministern twittrar:

”Wheels up from Addis Abeba for Tallinn.”

Så var Carl Bildt åter i stratosfären.

SÖNDAG 6 maj 2012.

Engagerande och viktiga historier kommer till oss på nya vägar. Det mest berörande jag läste i veckan var Jimmy Fredrikssons berättelse om hur hans dotter Meja, 9, dog av en hjärntumör. Och hur han blev bemött av samhället sex månader senare.

Jimmys text är omsorgsfullt skriven med detaljer som kommer att stanna i mina tankar under lång tid. Han berättar hur mor och dotter vid ett par tillfällen orkade prata om döden.  Meja berättade för sin mamma Linda att hon inte ville bli begravd i en kista, hon ville ha sin sista vila i sin säng med mammas täcke. Jimmy fick veta det efter att Meja somnat in. Han skriver:

”Som far hade jag inget val, jag gick ut i garaget och byggde om hennes säng till en sängkista.”

Det blev den vackraste av kistor och en så nära berättelse om död, sorg och relationer att det svider i ögonen och knyter sig i bröstet. Sex månader efter Mejas död ringer försäkringskassan och meddelar Jimmy:

”Du är utförsäkrad”.

De har inte träffat honom tidigare, inte tagit kontakt. De ringer. Jimmy skriver sin historia på facebook och uppmanar alla att dela. I skrivande stund har det gått 36 timmar sedan Jimmy lade ut sin text. 56 446 personer har delat den. Petra Jankov Picha på Ajour skrev en bra blogg om Jimmys text som fick genomslag i flera riksmedier.

Det visar kraften i vad vi kallar sociala medier. Emanuel Karlsten, en god partner till oss i våra Öppna granskningar, kolumnist i DN, grundare av bloggkollektivet Ajour och bedårande barn av sin tid i sociala medier, menar i ett inlägg på twitter att detta är en historia som traditionella nyhetsmedier aldrig tagit upp av sig själva.

Det är fel. Aftonbladet har i snart fem års tid under vinjetten ”Det nya tuffa Sverige” berättat historier om människor som hamnat i kläm i socialförsäkringssystemen. Så gjorde vi också med denna. 

Ändå har Emanuel en viktig poäng. Jimmys historia hade i vanliga fall varit föremål för en nyhetsvärdering. Den hade kunnat slås ut av en idé i en enstaka nyhetschefs huvud, av en analysavdelning som säger att den inte säljer eller av en händelsenyhet vi traditionellt och utan eftertanke säger är viktigare.

Kraften i 50 000 medborgare som delar Jimmys historia utmanar på ett mycket positivt sätt denna världsordning. Sociala medier är ett ovärderligt verktyg för att förnya journalistiken, utmana dess värderingar, föra den närmre läsarna och få oss journalister ur monolog till dialog.

Men det räcker inte att dela berättelser som berör. Eller hur? Någon måste leta upp och ligga på ansvariga här. Granska rutinerna hos försäkringskassan så att de kan bli bättre.  Vi fixar det. Säg inte upp ditt dagjobb för twitter eller facebook.

Jimmys historia beskriver det urmänskliga behovet att bli sedd och bekräftad i sorg. Att konstatera att det inte kan vara försäkringskassans jobb är att missa poängen i Jimmys historia. Det finns liksom ingen sorgmyndighet att hänvisa till, i vart fall inte sedan kyrkan skiljdes från staten. Samhället, det är numer vi. Hur vi bygger det måste vara såväl ett individuellt ansvar som ett kollektivt. Det är tankar Jimmys historia väcker. I kontrast till de moderna vägar historien tog sig fram på är Jimmys poäng ännu tydligare:

Ingen teknik kan ersätta det mänskliga mötet.

SÖNDAG 29 april 2012.

Den som mördar, eller låter mörda sin dotter, har ingen heder. Maria, 19, hittades knivmördad i sin lägenhet i Landskrona. Hon hade själv slagit larm om hot från familjen sedan hon brutit upp från ett tvångsäktenskap. Hennes bror och mamma är nu häktade, misstänkta för mordet och anstiftan.

Människor som lever efter normen att heder sitter i döttrars sexualitet vill inte tillerkänna dem en egen identitet. Därför är det viktigt att Maria inte blir ett anonymt offer i statistiken. Därför publicerade vi i veckan hennes namn och bild. Det betyder naturligtvis att vi indirekt identifierar de misstänkta, om än för en mindre krets. Sådana avvägningar är svåra som utgivare.

I detta fall bedömer jag att det är viktigare att ge Maria sitt ansikte i rapporteringen än att ta hänsyn till publicitetsskadan mitt beslut orsakar de misstänkta.

Min grund för det är densamma som när vi ger identitet åt de kvinnor som fallit offer för en man de en gång älskat. Inom kort publicerar vi en uppdaterad granskning som visar att 195 kvinnor i Sverige nu mördats av en man de haft en relation med sedan år 2000. Sådana mord brukade förr kallas ”familjetragedier”. En term som förringar vad som skett. Ett mord är ett mord. Det är motiven och sammanhangen som varierar.

Mordet på Maria är av allt att döma en annan typ av mord; vad vi brukar kalla ett hedersmord.

De skiljer ut sig främst genom att det ligger ett kollektiv, delar av familj eller släkt, bakom beslutet att döda. Sexuell frigörelse i kvinnors fall, eller sexuell identitet i mäns fall, ligger nästan alltid i motivbilden till hedersmord. Polisens expert på hedersrelaterat våld Kikkis Åhre Älgamo, uppskattar att det sker mellan ett och tre sådana mord om året i Sverige.

Mörka krafter vill använda mordet på Maria för att visa att muslimer mördar sina döttrar. Det är en myt, byggd på okunskap och politisk vilja att urholka människovärdet för hela folkgrupper. Religion driver inte hedersmord.

Hederskultur har mångtusenåriga rötter i vissa underutvecklade områden i Mellanöstern, Nordafrika och södra Asien. Det är områden som präglas av svaga statsbildningar, vag lagstiftning, svaga domstolar, illa fungerande polis och nästan inga individuella rättigheter för kvinnor och barn. Varken judendom, islam eller kristendom stödjer hedersmord.

Det gynnar inga goda krafter att tysta ner hedersrelaterade mord eller bakgrunden till dem. De måste granskas och beskrivas exakt för vad de är:

Ett våld drivet av en oacceptabel syn på människovärde och kön. Det får inte finnas något kulturellt, ideologiskt eller annat hänsynstagande på den punkten.