Befinner mig på väg mot Åland denna skärtorsdag. Jag kommer härifrån på pappas sida och arbetade under några år som chefredaktör på Ålandstidningen. Jag har därför viss inblick i det som varit den vanligaste frågan i mail från er läsare senaste dagarna:

Sannfinländarnas intåg i finländska riksdagen och vad det säger om Finland.

Åland är ett mycket intressant ställe för den som lite från sidan av vill reflektera över vad svenskhet egentligen är och varför frågan är så sårig i Finland. Ålänningar är etniskt svenska och talar inte finska. Efter första världskriget ville Åland återförenas med Sverige sedan det kommit att bli en del av det självständiga Finland 1809. Finland var dock varken självständigt eller självstyrt fram till 1917. Fram till dess var det i praktiken styrt som ett ryskt tsardöme.

1917 flyttade de ryska soldater som annekterat min farfars gård i Stentorpa, Föglö på Åland hem till Ryssland. Det hade varit en dramatisk tid. En rysk officer sköts ihjäl genom fönstret i salen på Mellangårds efter en otrohetsaffär med en annan rysk soldats kvinna. Kulan sitter ännu kvar i kakelugnen. Men i Ryssland pågick nu mer omvälvande saker än kontrollen över ett strategiskt brohuvud, men perifert örike i Finland. Soldaterna skulle hem till den ryska revolutionen.

Finland förföll i inbördeskrig, men kom efter det att på riktigt bli självständigt (fast med en extremt komplex relation till Sovjetunionen, från mitten av 1900-talet hanterad via någon typ av världsrekord i diplomati av den finske presidenten Urho Kekkonen.)

Åland såg nu sin chans. I Nationernas förbund höll den svenske statsministern Hjalmar Branting ett brandtal för att Åland skulle återförenas med Sverige. Kungen Gustav V hade mycket känslosamt meddelat de åländska bönder som rott över Ålands hav med ett upprop underskrivet av i stort sett samtliga ålänningar att Sverige självklart inte skulle svika Åland.

Så blev det inte. Saken avgjordes i Nationernas förbund 1921. Ryssland var mycket starkt emot att Åland på etniska grunder skulle få återförenas med Sverige. Det skulle starta en lavin av olika etniska krav på uppdelning i Ryssland som skulle riskera att slunga världen in i ytterligare krig. Det var ett tungt argument.

Lösningen blev en kompromiss. Åland fick fortsätta att tillhöra Finland, men blev autonomt och fick ett lagstadgat självstyre. Själva fundamentet för självstyret var ett språkskydd. Åland ska vara enspråkigt svenskt. Den som hade drivit förhandlingarna i Nationernas förbund var grundaren av Ålandstidningen och en släkting till mig vid namn Julius Sundblom.

Det åländska självstyret studeras då och då av delegationer från hela världen där etniska konflikter äger rum. Bara under mina år på Åland togs det emot delegationer från Palestina och Kashmir. Tyvärr har finländska myndigheter aldrig riktigt känt stolthet över ålandsexemplet eftersom de var emot det från början och i modern tid inte riktigt förstått storheten i hur elegant Nationernas förbund löste en etnisk minoritetsfråga med det åländska självstyret. I ganska många finska ögon har Åland bara blivit en pinsamhet. En påtvingad svenskhet med excentriska öbor på finskt territorium, därtill en demilitariserad zon där inte ens finska örlogsfartyg får angöra. (”Fredens öar.” Först stadgad i freden efter Krimkriget 1856, befäst i självstyret 1921 och bekräftad av Genèvekonventionen 1955.)

Hemkommen till Mariehamn från Paris 1921, där förhandlingarna fördes, höll Julius Sundblom ett kort, kärvt och på Åland mycket känt tal inför folksamlingen vid östra hamnen om hur han såg på självstyret. Jag återger här budskapet i sin helhet:

– Nu ska vi arbeta.

Och arbetar gör ålänningarna än i dag för att definiera sin identitet och hålla finska språket från örikets förvaltning. Frågan är ännu infekterad. På fastlandet, som de mer finlandsvänliga ålänningarna kallar Finland, är kampen för svenska språket i Finland ännu mer infekterad. Finland är i sin grundlag tvåspråkigt. Orsaken, om ni pratar med finländare som inte ens är lika stolliga som sannfinländarna, är en eftergift åt den svenska överklass som styrde Finland under de 800 år det var svenskt. Men det finns rationella skäl till Finlands tvåspråkighet också. Vi var samma land i 800 år och svenska språket är ostridigt en del i Finlands historia. Nationalsången Vårt land är skriven på svenska i nationaleposet ”Fänrik Ståls sägner” av Johan Ludvig Runeberg om vi tar det kulturella. Tittar vi på näringslivet är inget land så nära Sverige som Finland. Stora-Enso, Nordea, Fortum, Telia-Sonera är några exempel.

Motsättningen mellan det svenska och det finska i Finland är i mångt och mycket en klassfråga där det svenska är en överhet, om än i minoritet. Dock inte bara. Åland och Österbotten är exempel på svenska delar av Finland som svårligen kan påstås utgöras av överklass. Den som vill göra en studie i överklassarrogans ska istället söka sig till Stockmanns (Finlands NK) i Helsingfors och studera hur finlandssvensk tant i svindyr design med utsökt förakt lägger hela tyngden av sitt kulturella kapital i en lika exakt som avmätt avspisning av purfinsk cafeteriapersonal som har svårt med svenskan, inflyttad från de glömda delar av de tusen sjöarnas land där Sannfinländarna har sina rötter. Man måste söka sig till Storbritannien för att hitta lika stela överläppar.

Annars är finlandssvensk överklass fin på något sätt. Välformulerad på gammeldags svenskt vis, beläst, snyggt klädd och gärna lite poetiskt anemisk i sin gestalt. Det är stor skillnad mot den svenska överklassens avkommors anammande av infantilt talspråk, antiintellektualitet, vulgomode, bröstoperationer och champagne i slasken. Nåväl, det där är en annan story och nu börjar ledfyren Marhällan som markerar anlöpet till Mariehamn synas, så vi snabbar upp det här lite…

Behovet av att definiera det finska efter inbördeskrig, vinterkrig och fortsättningskrig skapar en nationalism i det finska Finland som är svår för en svensk att fullt ut förstå. Den är bultande och skör på samma gång, lite som en ung människas känsloliv. Eller en traumatiserad persons övertydliga längtan till normalitet. Finland är som nation lite både och. Ung, och av krig traumatiserad för inte så länge sedan.

Som svensk driver vi ibland med finländarnas ohejdade glädje, eller bottenlösa sorg, när Finland vinner eller förlorar mot Sverige i hockey. Få saker provocerar en finländare mer än när en svensk säger – ”ryck upp dig, det är ju bara hockey!” Det är det inte alls i Finland. Man måste till latinska länder och deras fotboll för att få en jämförelse med hur djupt hockey går i den finska folksjälen. Överhuvudtaget provocerar genomsnittsvenskens pinsamma okunnighet om Finland finländarna. Nästan inga svenskar kan namnet på den finska statsministern. Nästan alla finländare kan säga vad den svenska statsministern heter. (Den nuvarande statsministern i Finland heter Mari Kiviniemi, den kommande heter mycket sannolikt Jyrki Katainen. Ärligt – visste du?)

Men någonstans i denna väv av stolthet, krigiska hjältedåd och mindervärdeskomplex finns grogrunden för det finska Finlands såriga relation med svenskheten.

Nokia har gjort det mycket bättre. Nokia är det finska Finland. Nokia är finsk modernitet, självförtroende och global framgång oberoende av svenskheten. Nokia gör att unga finländare  på goda grunder prioriterar att lära sig engelska, spanska och franska framför den tidigare obligatoriska och därmed förhatliga svenskan. Min gode vän Timo (inte sannfinländaren…) uttrycker det så här:

– Jag är född med ett minoritetsspråk, varför ska jag lägga tid på att lära mig ett till?

Nokia har ändrat mycket. Men inte allt. Och det är i resten som Sannfinländarna hittar vinden. I det Finland som varken kan svenska eller fick följa med på Nokiatåget.

Partiet har i veckan av oss och andra medier jämförts med Sverigedemokraterna och likheterna är uppenbara. Men skillnaderna i hur det etablerade Finland kommer att hantera dem är kanske mer intressant. Där etablissemanget i Sverige mycket tydligt tar avstånd och försöker frysa ut Sverigedemokraterna kommer det finska etablissemanget att agera tvärtom.

Samförstånd är den enda klara ledstjärnan i det politiska Finland. Där vi i Sverige försöker hitta ideologiska skillnader i olika procentsatser i skatter och socialförsäkringssystem för att förstå skillnaden mellan höger och vänster har yttre omständigheter tvingat finländsk politik till att vara pragmatisk. Båda synsätt har sina fördelar och nackdelar.

Men Sannfinländarna kommer inte att frysas ut. De kommer sannolikt att ingå i Finlands regering och etablerade partier kommer snarare att försöka krama ihjäl dem. I flera svenska kommentarer har man förfasat sig över hur både center och socialdemokrater i Finland nu blixtsnabbt anammat Sannfinländarnas populistiska och främlingsfientliga retorik.

Det kanske stämmer, jag har inte följt debatten så nära. Men varken populism eller främlingsfientlighet är nya fenomen i finsk politik. Sannfinländarna kommer inte heller ur nazism och skinnskallemiljöer som Sverigedemokraterna. De är sprungna ur Landsbygdspartiet, ett nationalistiskt, populistiskt parti med rötter i 1960-talet. Man kan säga att Sannfinländarna lagt till invandrarfientlighet till Landsbygdspartiets program. Men i Finland finns inte så mycket invandring att vara fientlig emot. Att försöka förklara Finlands problem med att det finns muslimer i Finland bär tydliga spår av oavsiktlig komik. Den rädslans retorik i Finland är bara ett lån från övriga Europa där populistiska, främlingsfientliga strömmar nu är representerat i varje parlament.

Det är den öppna antisvenskheten som är det nya i Finland efter Sannfinländarnas valframgång, om ni frågar mig.

Men det gör ni kanske inte… och nu ropar de i högtalarna att ”vi anländer Mariehamn om cirka 10 minuter, avstigning sker på fartygets högra sida”. Det utropet är ett barndomsminne för mig. De har sagt samma sak sedan 1970-talet och båtarna ser i allt väsentligt likadana ut. Varken tiden eller sannfinländare rår på Viking Line.

Jag är 65 procent Wellness! Bättre än vad jag trodde. Bäst mår jag själsligt. Det var lite otippat, men lugnande på något vis. Men det är det här med kroppen som Wellness tycker att jag kan ”kika lite extra på”. Wellness personliga tränare Johanna Melin ger mig tre enkla råd:

1. Drick vatten och är en god frukost. (fixar jag lätt)
2. Prioritera alltid sömnen. (någon gång ska jag berätta lite om livet på en kvällstidning för Johanna…)
3. Motionera i någon form (okej, okej…)

Men ändå – 65 procent Wellness! Undrar du vad jag pratar om? Jag pratar om vårt nya, sköna livsstilsmagasin. Det handlar om hälsa, men inte bara vettiga kostråd och uppfordrande träningstips. Wellness ser helheten. Det krävs mer än grovt bröd, en hård löparrunda och en kall avrivning för att uppleva Wellness.

Goda vänner, vin, sex, relationer och såna mer… inre grejer. Ja, jag börjar hamna på hal is här. Nej, jag är som 44-årig man inte målgruppen för Wellness. Men också vi kan ju behöva lite Wellness dagar när man känner sig lite… hård utanpå och tom inuti. 65 procent Wellness känns lagom för en man.

Jag är hur som helst grymt imponerad av det jobb som vår redaktör Nina Jakobson och hennes gäng gjort med Wellness.

Gör testet själv här och se hur Wellness du är!

Magasinet finns i butik när du som bäst behöver det – annandag påsk.

Helena Seger frontar första Wellness och kommer att skriva krönikor i tidningen.

Framtidens journalistik är Live! I dagarna har vi inlett en helt ny typ av granskning i ett mycket angeläget ämne:

Vad i hela världen händer med den svenska skolan? En gång var den världens bästa. I dag…?

Vi tar oss an denna granskning på ett helt nytt sätt. Istället för att låsa in oss, granska och komma med en färdig artikelserie bjuder vi in alla som är engagerade i frågan. Vi livegranskar skolan!

Häromdagen började vi genom att lägga upp vår sajt dit du kan höra av dig med dina tips. Vi kommer också att öppna kanaler där du kan ladda upp bilder, dokument och så vidare. Vi behöver kort sagt din hjälp! Sätt oss på såret så granskar vi.

Efter bara några timmar kan jag avslöja att vi redan fått in flera intressanta spår. Energin i rummet där projekt ”Skolraset” nu sitter är så kraftig att det riskerar att vibrera ner glasrutorna på vårt nya hus. Reportrar, webbutvecklare, fotografer, sajtredaktörer och systemutvecklare sitter i en skönt kreativ röra i ett och samma projektrum runt en och samma desk.

Det är fascinerande att se den nya journalistiken växa fram. En journalistik som skiter i hemlighetsmakeri och ängsliga tankar om att konkurrenten kan kopiera om vi berättar vad vi gör och bara fokuserar på den publciistiska uppgiften:

Att tillsammans med våra läsare granska skolan.

Det är ett superteam som nu för full maskin kör Sveriges största livegranskning:

Claes Petersson, reporter, Karin Östman, reporter, Mattias Sandberg, reporter, Natalia Kazmierska reporter, Andreas Bardell, fotograf, Pontus Orre, fotograf, Emanuel Karlsten, sajtredaktör, Maria Å Lindvall, webbredaktör, Lukas Hansson, webbutvecklare, Stefan Maurin, systemutvecklare och Maria Trägårdh, projektchef.

Vår nya tidning Wellness kommer att bli fantastisk. Ja, ja, jag är inte världens mest trovärdiga källa till den uppgiften. Jag vet. Men jag har följt vårt team sedan senhösten i detta utvecklingsprojekt och jag är verkligen omåttligt stolt.

På ett fantastiskt professionellt sätt har de utvecklat ett av våra kärnämnen för bilagorna på ett modernt sätt för en tydlig målgrupp. Jag tror att detta team visar framtiden för dagstidningars printprodukter.

Annandag påsk är det premiär för Wellness, Aftonbladets nya livsstils-magasin. Wellness är en månadstidning om hälsa ur ett helhetsperspektiv – för kropp, själ och tanke. Det riktar sig till kvinnor 25–45 år som är intresserade av välmående i alla dess former. Innehållet är en blandning av träning, inre hälsa, mat och vikt, sex och relationer samt mode och skönhet.  Till tidningen knyts en grupp experter som ska ge läsarna vägledning på olika områden: Martin Lidberg, träning, Mia Törnblom, inre hälsa, Linn Heed, sex och relationer, Mia Troberg-Elonq, diet och Julia Klingener, trender och kostråd.

– Med Wellness lämnar vi det traditionella synsättet att hälsa bara handlar om att hålla sig frisk och i fysisk form. Nu fokuserar vi på helheten som innebär att det kan vara lika viktigt att ta ett glas vin med bästa kompisen som att gå till gymmet. Vi vill att våra läsare ska unna sig att må bra, säger Anna Kult, Aftonbladets featurechef.

Wellness är ett månadsmagasin i skuren A4 tryckt på glättat papper. Premiärnumret är på 140 sidor, och därefter på 100 sidor. Parallellt med magasinet lanseras en sajt, där tilläggsmaterial som ljudfiler och filmklipp kommer att publiceras.

Allt vi ser nu i Ipad från dagstidningar är första försök. Jag tror verkligen på en utveckling av tidningar i läsplattor och att det kommer att bli stort. Det är inte frågan. Frågan är om ni läsare är villiga att betala för snygg paketering, överblick och tydlig sortering av journalistiken i appar, eller om det är den rörigare, snabbare, mindre snygga och gratis öppna browsern som vinner.

Vi är oerhört glada för den fina feedback vi fått när vi i veckan släppte hela Aftonbladet på Ipad. Så här långt uppskattar ni läsare vårt försök i Ipaden med att kombinera papperstidningens tydliga sortering med omedelbara nyhetsuppdateringar online.

Jag märker på mitt egna beteende, med viss sorg och saknad, att jag blixtsnabbt är på väg att sluta läsa papperstidningar och bara läser i Ipad. Jag läser bara morgontidningar på papper på helgen. Min vana på morgonen är att så fort jag vaknar sätta DN och SvD på nedtankning, gå och duscha och sedan läsa i plattan till frukosten. Om jag inte hinner klart tar jag Ipaden med mig på tunnelbanan. Då ska man komma ihåg att papperstidningen bara är några steg bort ute i brevlådan. Hur ska det inte bli nu när jag inte behöver ta omvägen till kiosken på helgen för att få tag på kvällisarna? Det återstår att se, men jag är ganska säker på svaret. Här kan du se en instruktionsfilm om Aftonbladet i Ipad.

Den här synen gillade jag när jag surfade in på Appstore i morse:

Händelsen i New York där drottning Silvia snavade och stukade foten som en följd av Aftonbladets bevakning är djupt beklaglig. Jag tar incidenten på stort allvar och kommer nu att i detalj utreda vad som hänt. Klart så här långt är att jag brustit i mitt ansvar att instruera fotografen i hur vi jobbar. Det är mitt ansvar att fotografen stod på trottoaren i New York och det är mitt ansvar att han i det läget vet exakt vad som gäller.

Vår policy för den här typen av bevakning av kungligheterna är mycket enkel och tydlig: Frågan är alltid fri. Respektera alltid svaret.

I verkligheten kan sådana här situationer vara mycket svårare att hantera hur tydlig policy vi än har. Men just i det här fallet hade en exakt tillämpning av policyn undvikit olyckan. Att drottningen är i en butik med sin dotter i New York är ingen exceptionell nyhetshändelse som motiverar ett avsteg från policyn att respektera svaret.

Det journalistiska arbetet handlar i den situationen inte om kritisk granskning. Det handlar om att få en trevlig bild på drottningen utanför sitt officiella uppdrag.

Jag kommer nu i diskussioner med redaktionen arbeta fram tydligare riktlinjer för hur vi ska agera i sådana här situationer. Jag vill betona att det som hände i New York är en enskild, mycket olycklig händelse. Vi har aldrig tidigare haft problem med relationen till drottningen i samband med fotografering på allmän plats.

Det är en viktig del i kungligheternas uppdrag att bli fotograferade. Det är en central del i den representativitet som är själva skälet till att Sverige har statsskicket monarki. Hittills har vi kunnat hantera det. Det är min övertygelse att om alla inblandade uppträder professionellt så ska en situation som den i måndags i New York aldrig behöva få den olyckliga utveckling som nu blev fallet. Jag diskuterade detta intensivt i olika medier i  går.

Vi bjöd också hovets presschef Bertil Ternert till Aftonbladets centralredaktion för en direktsänd diskussion om situationen. Här kan du se den debatten.

Vi på Aftonbladet är besatta av utvecklingen och utmaningarna det innebär när ni läsare allt snabbare byter vanor från papperstidning till digitala medier.

Ni åstadkommer en strukturomvandling för oss som arbetar med journalistik och annonser. Vi tror att vi har en story att berätta om detta. Därför tar vi med start i dag ett ovanligt grepp.

Vi startar en partnersajt tillsammans med branschtidningen Dagens Media. För dig som jobbar inom, eller är intresserad av media, blir det ett spännande ställe att kolla upp. Vi gör sajten ihop med våra Aftonbladetvänner på Minimedia – några av branschens allra skickligaste entreprenörer på att förstå hur man kan utveckla nya affärsmodeller när media blir digitalt. Från oss koordineras projektet av administrative redaktionschefen Magnus Ringman, Johan Liljebo på Aftonbladet analys och nye informationschefen Fredrik Lindén.

Den nya medievärlden består av en väv av nya journalistiska metoder och outvecklade affärsmodeller. Bara en sak är mycket klar: Journalistik når ut, granskas och kommenters som aldrig förr.

Aftonbladet har i dag över 2,5 miljoner dagliga läsare. Det är fler än någonsin i historien. De allra flesta läsarna läser oss i digitala utgåvor. Ungeför dubbelt så många som i pappersutgåvor. Vi tycker att vår bransch försöker förstå vad det betyder för långsamt. Istället drömmer vi oss lätt tillbaka till den gamla världen med upplagedueller och en tid när vår värld var enkel och en läsare var någon som köpte en tidning av papper.

Det är fortfarande härligt med papperstidningar. Känslan, hantverket, läsupplevelsen! Men slaget om framtiden har bytt arena. Vi tror att det är viktigt att inte bara säga det, utan också våga dra konsekvenserna av det. Själva tror vi stenhårt på transparens, konkurrens och utbyte av erfarenheter i tider som dessa.

Det är en spännande och komplex historia som inte längre låter sig förpackas i det traditionella ”vi-är-minsann-störst”-formatet som vi… hrm, haft en viss förkärlek för. Därför har vi startat det här projektet tillsammans med Dagens Media och MiniMedia. För att berätta om oss och framtiden på ett nytt sätt.

För första gången på fem år ökar vi antalet prenumeranter i Plus i mars månad med enbart redaktionell kraft.

(Vi hade två månader förra året då vi ökade också, men då var det på grund av starka marknadserbjudanden med Spotify).

Men genom att sälja journalistik har vi ökat med cirka 500 prenumeranter under mars! Siffran är inte reviderad ännu, men kommer  när alla siffror är inne för mars i korrekt form på vårt medieintyg från PriceWaterhouseCooper. Ökningen på Plus är ett resultat av att vi fokuserat på att driva Plus-prenumerationer på redaktionen under några veckor.

Inom kort kommer Plus att se annorlunda ut. Du kommer tydligare att befinna dig i en Plusmiljö som läsare och enklare se hela vårt utbud.

Vi är inte nöjda med Plus ännu och kommer att jobba intensivt med att utveckla det. Inte minst med att göra betalrutinen enklare. Är du medlem – hör gärna av dig till vår redaktionella Pluschef Lovisa Madås Agdestein eller vår produktchef Gabriella Svärdh.

Erik Niva är för andra året i rad framröstad av Svenska Fans till Sveriges bästa sportjournalist alla kategorier!

Det är 22 000 dedikerade sportälskare som röstat på Svenska fans om priset Guldskölden.

Niva vinner klart den tyngsta kategorin, årets sportjournalist. Han vinner också åres krönikör före Simon Bank och årets Sportblogg tillsammans med Simon Bank.

Grattis Bank & Niva! Äntligen förstår också världen därute att ni är bäst.

Niva och Bank är tillsammans med sina kollegor på Sportbladet uttryck för det jag tror på allra mest vad gäller journalistikens framtid – att våga bli mer nischad och tilltala målgrupper istället för att försöka prata med alla och därmed ingen.

Men alla är väl i alla fall lite intresserade av sport? Njae, kanske ibland. Men för den som är lite intresserad av sport i största allmänhet är vår rosa tidning en overkill.

Sportbladet är för de som är passionerat intresserade av sport och på djupet intresserade av fotboll. Vi tar fotboll på samma allvar som världspolitik. Om du inte gillar det finns det mer distanserad och mindre initierad fotbollsjournalistik att ta del av i andra tidningar.

Jag är mycket stolt över att vår rosa tidning är home of briljanta kollegor som Erik Niva och Simon Bank. Båda gör sig nu karriärer som tv-experter. Det är utmärkt. Det breddar horisonten för Bank och Niva och utvecklar både vår, Viasat och TV4:as studioanalyser. Men basen och spetsen för deras engagerande och initierade fotbollsjournalistik är Sportbladet.

För att citera legendaren, och snart vår sommarvikarie, Staffan Heimersson, 75:

”Den skrivna journalistiken är detta yrkes Formel 1.”

I går kväll vann Peter Wixtröm, Magnus Wennman och Urban Andersson totalt 11 priser när Sveriges pressfotografer träffades för den prestigefulla tävlingen Årets bild.

Aftonbladets Magnus Wennman utsåg till Årets fotograf. Aftonbladets Peter Wixtröm vann Årets bild.

Att ta bilden som gör skillnad i nyheterna handlar om att ta sig fram och vara där. Det är inte sällan ett lagspel där en kombination av snabbhet, kreativitet och tålamod ger resultat.

Peter Wixtröm var blixtsnabbt nere på Drottninggatan när tipset kommit om en explosion i Stockholms centrum. I detta läge vet vi inte att det ska komma att handla om årets mest omskakande händelse i Sverige. En terrorattack av en självmordsbombare mitt i julhandeln.

Men vi vet att alla stora mediers fotografer och ett antal till kommer att stå i klunga vid avspärrningarna. Där kommer ingen unik bild att tas. Det inser vår bildredaktör Thomas Sundgren. Det är han som gör uppspelet och skapar förutsättningarna för vad som ska komma att bli årets bild.

Med svåröverträffad energi ringer Thomas till samtliga lägenhetsinnehavare runt avspärrningarna. Till slut ger det resultat. Vi får komma hem till en boende och låna balkongen. Peter Wixtröm är snabbt uppe. Han ska komma att spendera fem timmar liggandes på balkongen denna isande kalla lördagkväll.

Till slut sitter den.

En drömsk, hemsk och ohyggligt stark bild rakt ovanifrån. Bilden på den döde självmordsbombaren är avskalad, nästan grafisk i sitt uttryck. Exakta små detaljer visar hur dödens mekanismer verkat. De outlösta bomberna, verkan efter den utlösta sprängladdningen.

Vad vi inte visste då var att dödens mekanismer samtidigt verkade i Peters unga kropp. Bilden där på balkongen blev den sista Peter Wixtröm skulle komma att ta under lång tid. Dagarna efter fick Peter reda på att han hade cancer. Det blev en tung tid mellan förtvivlan, hopp, bakslag och en behandling som tar en mänsklig kropp på en resa genom trakter där livet stundom knappt är skönjbart.

I måndags fick Peter sitt viktigaste besked hittills: Han har besegrat cancern. Han kommer att bli frisk.

I jämförelse var gårdagskvällens besked säkert bara en varm liten viskning från det yrkesliv som nu väntar på att återupptas.

Men känslan när Peter fick ta emot priset för Årets bild med hela sin härliga familj nedanför scenen…

Juryns motivering:

”Perspektivet och den grafiska enkelheten styr betraktarens uppmärksamhet mot den obehagliga sanningen. Bilden är både brutal och utlämnande. Terrorn är inte längre ett hot mot Sverige – den är ett faktum.”

Peters kommentar efteråt sa allt med tre ord:

– Nu vänder det.

Urbans starka bild från trottoarsjukhuset i Haiti vann andra pris i klassen nyhetsbild utland. Det  gripande bildreportaget om flickan Candrahs öde där Urbans rörligabilder blev en dokumentär som sändes i TV 4, vann också ett andra pris i klassen nyhetsbild Sverige. Urban vann Årets bild 1995 och ännu efter 30 år i yrket jagar han ungdomarna om priserna. Starkt.

Och så Magnus Wennman… Årets fotograf för andra gången!

Juryns motivering:

”Årets fotograf har förmågan att likt en kameleont ändra sin berättarteknik och sitt fotografiska språk. Han är lekfull och söker hela tiden nya uttryck i sitt berättande. Fotografen är intresserad av att experimentera och utvecklas, utan att ge avkall på den goda historien. Hans bilder berättar att han tar sin omgivning på stort allvar. Han visar i sitt fotograferande på både respekt och ödmjukhet inför de människor han möter.”

Magnus är idéburen bildjournalist med det skarpaste ögat i branschen just nu. Han är också en fotograf med en extremt hög lägstanivå. Hans högsta nivå tillhör de allra bästa i världen. Det senare är inte tycke och smak här hemifrån. Vi har fått åtskilliga kvitton på det när Magnus vunnit priser i de allra största internationella sammanhangen.

Vi är stolta i dag över våra medarbetare på bildredaktionen. Mycket ändras fort på tidnigsmarknaden i vår tid. Men en sak är säker. Vi kommer att förbli ett bildmedium. Att jobba med kreativa fotografer är därför en vital del i den ständiga utvecklingen av framtidens kvällstidning. Det är min ambition att Aftonbladets bildredaktion fortsatt ska vara en miljö som först fostrar och sedan utmanar artister som Magnus Wennman, Peter Wixtröm och Urban Andersson.

Alla bilder från Årets bild 2011 hittar du här.

Nedan några bilder som min fotointresserade dotter Tyra, 13, tog i går. Hon tyckte det var spännande att få hänga med proffsen.

VINNARNA. Urban Andersson, Magnus Wennman och Peter Wixtröm. Foto: Tyra Helin

PORTRÄTT. Peter Wixtröm. Foto: Tyra Helin PLURA. ”Det började för länge sen, runt fabrikerna i Norrköping” Foto: Tyra Helin