Söndagskolumn #99. Om ett anspråkslöst förslag till SVT.

av Jan Helin

 SÖNDAG 4 maj 2014.

Har ägnat några dagar denna långhelg med att titta på SVT:s nya uppfinning SVT Flow.
Vet du inte vad det är?
I grunden handlar det om en tjänst som försöker lösa det som en hel tv-marknad nu försöker förstå om er som tittar på tv. Det kan formuleras i en enkel fråga:

I vilken utsträckning vill du själv kunna välja när ett tv-program ska starta och hur ofta vill du bara slänga dig ner i soffan, slå på tv:n och låta det ena programmet avlösa det andra i en linjär ström?

Det är en stor och svår skillnad i beteende att hantera för oss som producerar tv-innehåll.
Skillnaden mellan de två beteendena handlar egentligen om att du söker upp en typ av innehåll som du vet finns eller att du vill koppla av, slippa välja och upptäcka något du inte visste att du ville se.
I allt mindre utsträckning är vi intresserade av att invänta en särskild tid på en särskild dag för att se ett visst innehåll. Det bevisas av att det totala tittandet på traditionell linjär tv nu minskar.

Aftonbladet TV är ett exempel på en ny aktör. Ännu så länge bara på nätet där vi i ganska liten utsträckning startar våra program på en angiven tid. Undantaget är till exempel Brottscentralen som startar klockan 19.00 varje måndag till torsdag. Men i huvudsak sänder vi direkt vid stora nyhetshändelser, därefter kan du söka upp program som Sportbladet News, Partiprogrammet eller TV-domarna på Aftonbladet.

SVT Flow försöker nu erbjuda två beteenden i samma tjänst. Du kan antingen bara låta tv-strömmen gå som i en gammaldags tv-kanal, eller så kan du hoppa fram och tillbaka i utbudet. På sikt kommer vi garanterat att få se SVT Flow utvecklas så att du kan lägga upp spellistor med favoritprogram och dela med dina vänner. Vi kommer att kunna följa personers spellistor av tv-innehåll som vi av den ena eller andra anledningen tycker har bra koll på tv. Det senare är exakt samma logik som gjort en tjänst som svenska Spotify till en interantionell succé inom musik.

Det är ett helt annat innehåll, men musik följer en motsvarande linjär logik som tv-program. Ibland vill du bara låta det flöda för att se vad som dyker upp, ibland vet du exakt vad du vill lyssna på.

Hur lyckas då SVT Flow?
Andra än jag kanske är intressantare som recensenter, men några reflektioner kring utvecklingen av media är intressant att göra om SVT Flow.
Till att börja med kan jag konstatera att denna första version är riktigt användarvändlig och bra. Istället för den sobra svarta inramning som SVT Play har, är det en ljus inramning av Flow som ger en bra överblick och inbjuder till att titta mer.
Det följer en kommersiell logik. När du väl börjat titta på ett program bör det vara lätt att upptäcka nytt innehåll så att du stannar kvar i tjänsten. Bäst i världen på detta är Youtube, Googles tjänst för tv. Det är nästan omöjligt att inte starta ett tv-klipp till, när du gått in på Youtube och sökt upp något du är intresserad av. Det är ingen slump. Inte heller bara ett resultat av genial design. Det har att göra med att bakom varje aktivitet du gör på Google ligger algoritmer som gör dina sökningar bättre och bättre. Google vet nästan bättre än du själv vad du är intresserad av att titta på för tv-innehåll när du väl sökt något. Exakt där ligger en av de stora frågorna om integritet och samlandet av data som många medieaktörer gör i dag.

Vi blir upprörda när en säkerhetstjänst tankar av data över våra aktiviteter på internet. Vi är mer tysta när kommersiella aktörer gör det.
Orsaken är antingen att vi inte förstår hur mycket data som samlas, eller att produkten blir så mycket bättre av det att vi tycker att det är okej.
En hel digital medieindustri hoppas på det senare. I verkligheten vet ingen.

En tjänst som SVT Flow är ännu så ny att avancerade datalogaritmer sannolikt inte används för att rekommendera andra program. Men ju mer tiden går och innehållet växer så kommer ditt användande av tjänsten att kartläggas för att göra den bättre just för dig.
Så agerar alla online medier i varierande utsträckning och med varierande skicklighet i dag.
En annan omständighet som bör glädja journalister och andra innehållskapare, är att nästan allt som publiceras, diskuteras och kommuniceras om SVT Flow handlar om just innehållet.
Det är ett antal nya satsningar på innehåll som får uppmärksamheten. Det är Lotta Lundgren och Leif GW Persson, eller nya tränings-tv profilen Kalle Wahlström eller nyskapande tv om feminism i Full patte och så vidare.

Nya tekniska tv-tjänster som marknadsför sig på sitt innehåll är en tydlig internationell trend. Netflix, som har en knapp miljon användare i Sverige, liksom HBO från USA pratar bara om sitt innehåll. House of Cards, Breaking bad, Game of Thrones, True detective och så vidare. De pratar aldrig i sin reklam om sina tekniska lösningar.

På denna punkt bidrar SVT med god konkurrens i det svenska medielandskapet. Sverige är alldeles för litet för att åstadkomma dramainnehåll av den kaliber som Netflix eller HBO gör. De har inte sällan en budget för en enda episod av en tv-serie som motsvarar kostnaden för en normalsvensk långfilm.
För Sverige är det därför viktigt att våra sju miljarder kronor i statligt beslutade radio- och tv-avgifter används till att tvinga upp kvalitetsnivån på vårt lokala svenska utbud. Det gör att kommersiella svenska aktörer i längden måste investera i bra innehåll för att konkurrera om din tid i tv-soffan.
Vad som däremot är helt fel är att SVT skyddar tekniken bakom produkten SVT Flow som om det vore en kommersiell produkt. Här borde Public service bolag agera precis tvärtom.

Detta är mitt anspråkslösa förslag:
Den tekniska plattformen, eller koden, som SVT Flow och SVT Play är byggt på borde vara öppen för kommersiella bolag att använda fritt.
Det borde ligga i statliga mediebolags uppdrag att bidra till den digitala infrastrukturen på den svenska mediemarknaden.
Alla tv-tittare tjänar på att SVT konkurrerar med innehåll. Ingen tjänar på att staten konkurrerar med medieteknik.

Kategorier Aftonbladet

Söndagskolumn #98. Om vem som ska berätta om Hofors.

av Jan Helin

SÖNDAG 27 april 2014.

Jag väljer slumpmässigt orten Hofors.
Mitt enda minne härifrån är från mina tonår som kanotist. Jag minns en tävling på sjön Hyen i Hofors. Jag minns en jämnårig kompis, också kanotist, som var från Hofors och jag har ett fint litet minne av en försommarkväll och en jämnårig flicka i Hofors folkets park. Det måste varit samma helg som tävlingen, tänker jag. Men that´s it. Jag har ingen djupare kunskap om eller koppling till orten.

I dag kör jag igenom Hofors någon gång per år på väg till fjällen för att åka skidor. Jag stannar ofta och tankar på en mack där personalen alltid är trevlig längs E16, Falugatan.
Under de korta minuter jag upplever Hofors årligen återkommer alltid de små egna minnesbilderna. De blandas med synen av den enorma anläggningen Ovako Steel och ger alltid samma förnimmelse av ett svunnet Sverige och en undran om hur livet levs här idag.

Hofors är en del av Sveriges själva ryggrad byggt av järnverken. Det är en blixtbild av vår historia. Den äldsta stångjärnshammaren och masugnen vid Hofors bruk nämns i skattelängderna redan i början av 1600-talet. Den från Skottland invandrade släkten Petre köper då Hofors av friherren Leijonhufvud. Ett ägande som består i århundraden under uppbyggnaden av vad som ska bli Sveriges modernaste och största stålverk.
Det blir 1900-tal och familjen Wallenberg köper Hofors bruk via Stockholms Enskilda Bank och SKF. Hofors når nu sin moderna kulmen. På 1960-talet bor här över 12 000 människor. Över 4 000 av dem jobbar på bruket.

Så blir det slutet av 1900-tal.  Kapitalet lösgör sig från bygget av nationer. Vad som är bra för Sverige är inte längre självklart detsamma som vad som är bra för familjen Wallenberg. Det finns inte längre några möjliga kompromisser att göra mellan nationell politisk reform och globalt kapital.

Hofors bruk blir först Ovako Steel genom en sammanslagning av SKF Steel och finska Ovako. Efter en djup kris säljs hela Ovako Steel 2010 till riskkapitalbolaget Triton. Ett bolag startat av två välbärgade barndomskompisar från överklassorten Djursholm i Stockholm, mest känt som stor ägare i hårt kritiserade vårdbolaget Carema. I affärstidningen Dagens Industri beskrivs Tritons grundare Peder Pråhl som en man med ”kanske något utsvävande affärsmoral”. Triton består av investmentfonder som ligger utspridda i de delar av världen där de beskattas som minst. Bolagets investerare och ägare är en ohelig allians av rika privatpersoner, offentliga och privata pensionsfonder, försäkringsbolag, banker och bolag som Ikea.
Triton har kontor i Stockholm, Frankfurt, London, Luxemburg och på Jersey.

Så ser en verklighet ut bakom dagens bruksort Hofors. Befolkningen är halverad, arbetsstyrkan på stålverket är en fjärdedel av vad den en gång var, lite drygt 1000 personer. Och var fjärde person i Hofors är i dag 65 år eller äldre. Ungdomsarbetslösheten har i flera år tillhört den högsta i landet.

Vad har detta med media att göra? Ska vi nu landa i en slutsats om grogunden till anonymt näthat mot journalister, politiker och invandrare? Att den bortsorterade manliga delen av Sveriges arbetarklass i huvudsak ligger bakom näthatet – eller inte – var ju en av veckans heta debattämnen mellan medelklassens journalister som bor i Stockholm. Nej, det vore mer än lovligt förmätet och uruselt journalistiskt hantverk att dra några slutsatser i den frågan med ett par tonårsminnen, några googlingar och stopp vid en bensinmack som grund. Jag har ingen aning om i vilken utsträckning människor i Hofors ägnar sig åt anonymt näthat.

Vad jag dock vet en hel del om är en annan strukturomvandling än stålindustrins. Det handlar ytterst om vem som ska berätta de vardagliga historierna om, och göra de viktiga granskningarna av, alla Sveriges Hofors mot bakgrund av den dramatik vi just beskrivit.

Lokal journalistik borde teoretiskt ha bäst förutsättningar att klara av förflyttningen från papperstidning till digital utgivning. Lokalt innehåll är mer unikt än journalistik som handlar om Sverige och världen. I verkligheten är det tvärtom. I veckan kom nyheten att Sydsvenska Dagbladet via ägaren Bonnier köper familjeägda Helsingbors Dagblad. Det är långt mellan Öresundsregionen och Hofors i flera bemärkelser. Här har vi två lokaltidningar i en av Sveriges mest dynamiska tillväxtregion, ändå har båda djupgående ekonomiska problem. För två veckor sedan meddelade TV4 att de lägger ner samtliga sina lokala stationer. 140 journalister blir av med jobbet. Förklaringen är symtomatisk för lokaljournalistikens kris. TV4 anser inte att det behövs lokalt innehåll för att få lokal annonsering.

Mitt i en diskussion om detta med en kollega på redaktionen i veckan visar han mig hur hans sambo driver en lokal firma för omklädning av möbler och hur de för bara 50 kronor om dagen får en ruskigt effektiv annonsering för sin lilla rörelse via de amerikanska internetjättarna Google och Facebook.
Det är en illustration över lokaltidningarnas kris. Annonsörerna söker andra vägar.

I dag är det nästan bara Anton Emanuelsson, Jonas Harrysson och Peter Hillbom som regelbundet berättar om Hofors.
Anton Emanuelsson är Arbetarbladets lokalredaktör och jobbar i stort sett heltid med Hoforsbevakningen. Jonas Harrysson har bara delvis Hofors som bevakningsområde för Gefle Dagblad. Peter Hillbom ska vi återkomma till.
Gefle Dagblad och Arbetarbladet ägs i dag båda av Mittmedia. En mediekoncern som kämpar hårt med övergången till digitalt för sina 19 tidningstitlar. Några aktuella rubriker från deras arbete:

Förlust blev vinst för Ovako.
Hoforsläraren fortsatt avstängd.
Snabbmatställe fick anmärkningar.
Nytt parti kan rita om kartan.
Brända djur på grill – hundar eller rävar?
Nattlig ton stör Hoforskvinna.
Revisorer kritiserar Hofors.
Avhoppad SD:are till Folkhemmet.
Anlagd brand vid Hoforsskola.
Brända rävarna ännu kvar.
Ingen vindkraft i Söderåsen.

Det är bra journalistik. I flera avseenden viktig. Men du räknar med att den ska vara gratis och annonsörerna anser sig i stigande grad klara sig utan den.

Kanske är Peter Hillbom hoppet. Han driver Hoforsbloggen. Det är inte opartisk professionell journalistik som i Arbetarbladet och Gefle Dagblad. Hoforsbloggen tar ställning, men berättar massor av intressant om Hofors med en ingrediens som den mer professionella journalistiken ibland tappar: passionen och det oblyga engagemanget för att hemorten ska bli en ännu bättre plats att leva på.

I Hoforsbloggen läser jag den fantastiska storyn om Kent Andersson som var förbannad på hur lekplatserna i Hofors förföll. Han tog sina två döttrar till hjälp och testade systematiskt lekplatserna. Det startade en debatt och ett engagemang som nu lett till att det ska bli två nya lekplatser till hösten. Mitt i vad som kom att kallas ”sandlådekriget” ville två partier in och fånga upp engagemanget som Kent väckt bland Hoforsföräldrar. Det ena var Folkpartiet det andra var nazistpartiet Svenskarnas parti.
En blixtbelysning så god som någon av samtiden.

På Hoforsbloggen hittar jag också ”Hofors the movie”. Filmbilder av Hofors genom historien. Den har inget ljud ännu, men den ger en svindlande svart/vit och nostalgisk tillbakablick över ett samhälle som en gång var. Ståndsmässiga villor för disponenter och brukspatroner, arbetarbostäderna, danser i Folkets hus med massor av folk, kvinnor sida vid sida ammandes på BB, idrottsföreningar, ett myller av människor på badplatsen en svunnen sommardag, skolbarn pimplandes på isen om vintern vid samma badplats.
Bildflödet blir plötsligt i färg. Mindre människor syns. Mer kranar och hus som rivs. Hofors demonteras.

Upphovsmannen till Hoforsbloggen, Peter Hillbom, har nu engagerat sig politiskt och startat Hoforspartiet. Det har, enligt Hillbom själv, anhängare från människor som röstat från Vänsterpartiet till Moderaterna. Också det ett tecken i tiden.

Jag ska inte föreslå några dumheter här. Men tanken på vad Hoforsbloggen och de professionella lokaljournalisterna Anton Emanuelsson och Jonas Harrysson, skulle kunna åstadkomma ihop med modern medieteknik och någon som kan affärsutveckla onlinemedier är… spännande.
Inte minst för Hofors.

Kategorier Aftonbladet

Söndagskolumn #97. Om annonsens heliga gral.

av Jan Helin

 SÖNDAG 20 april 2014.

Vad klickar du på när du surfar på nätet och vad handlar du sedan i olika fysiska butiker?
Att ta reda på det sambandet kallas för annonseringens heliga gral. Det är länken som saknas mellan reklamen och ditt beteende när du shoppar allt från löpardojor till matvaror.
Google och Facebook kan snart svara på den frågan.

Är du nyfiken på hur? Känner du att din integritet hotas efter att ha läst denna inledning? I så fall fungerar de första meningarna som ett lockbete för att läsa resten av denna text. Med ett nygammalt låneord kallas det för en ”lead”.
Låt oss ta det från början:
Ordet lead är engelska och kommer ursprungligen från nyhetsjournalistiken. På svenska kallar vi det för ingress. Många nyhetskällor sätter de första meningarna i fetad stil för att tydliggöra ingressen.

En klassisk ingress svarar på frågorna vem, vad, varför och när. På engelska blir det lite snyggare eftersom också ordet när börjar med bokstaven w. En klassisk lead i nyhetsjournalistik ska svara på ”the five W:s”; Who, What, When, Where and Why.
När journalistiken moderniserats så har konsten att skriva en bra ingress, eller en bra lead, förfinats, eller förfelats enligt en del journalistiska purister, genom att gå mer mot reklamspråkets copywriting. Det betyder att ingressen ska väcka ditt intresse för att läsa vidare. Det är överordnat att besvara de fem grundfrågorna redan i början.
Den utvecklingen är enligt mig en konsekvens av att så mycket av nyheterna redan kan antas vara kända när läsaren kommer till nyhetsartikeln. Du har uppfattat något, hört något eller sett något av nyheten men vill nu läsa vidare om saken.

Låt mig ta två exempel på utmärkta ingresser, en modern och en klassisk, av två mycket skickliga Aftonbladetskribenter som i skrivande stund är dagsaktuella.

Exempel ett är en modern ingress av Sportbladets Erik Niva. Han utgår ifrån att du vet att Real Madrid har slagit Barcelona i finalen av Copa del Rey med 1-2 när han formulerar ingressen så här:

En dramatisk uddamålsförlust mot ett av europas bästa lag.
Jo, så kan man ju sammanfatta cupfinalen ifall man vill skyla sprickorna i FC Barcelona.
Det vore väldigt dumt att göra det.

Vi förstår av denna ingress att det nu kommer en djupare analys av problemen i Barcelona. Erik Niva väljer att betrakta nyheten om Barcelonas förlust som bekräftelsen på ett epokskifte i världsfotbollen. Det är omöjligt att inte läsa vidare för alla som har något som helst intresse av det fotbollslag som kallats det bästa laget som någonsin spelat på guds gröna jord.

Exempel nummer två är en klassisk ingress av Aftonbladets nyhetsreporter Nivette Dawood. Hon väljer den formen eftersom vi nu bokstavligen har att göra med en nyhet som pågår i skrivande stund. Känn på effektiviteten i den här:

Ryske presidenten Vladimir Putin talar just nu via en livesänd frågestund.
Putin säger att han hoppas slippa skicka ryska trupper in i Ukraina – utan önskar en diplomatisk lösning
–      Jag hoppas att vi väljer att föra dialog.

I tre effektiva meningar svarar Nivette Dawood på samtliga klassiska fem frågor. Det är ett lysande vardagligt journalistiskt hantverk där vi på några sekunder fattar nyheten och inser att Putin å ena sidan gör ett utspel om diplomatisk lösning, samtidigt som det står klart att en invasion är ett skarpt alternativ.

Vad har detta att göra med annonsering? Inget i de enskilda exemplen, men mer än vad vi vill tro, tänker jag hävda i ett större perspektiv.

Den starkaste trenden för språket i reklam just nu är att låna journalistikens effektiva språk för att väcka intresse. Nu handlar det dock inte bara om att få dig att läsa en artikel, utan ytterst att väcka ditt intresse för att köpa en produkt eller tjänst. På modernt språk kallas detta för ”native advertising” eller ”branded content”. Översättningar av det skulle kunna vara ”inneboende annonsering” eller ”varumärkeskopplat innehåll”. (Affärsvärlden har en märkvärdig egenhet i att leka den stora världen genom att inte översätta engelska uttryck.) I praktiken handlar det om att göra reklam som ser ut som journalistik. Syftet är att skapa effektiva ”leads” till en kommersiell produkt.

I klassiska journalistiska sammanhang kallas en misslyckad ingress på engelska för att ”bury the lead”, alltså begrava ingressen. Journalisten har då misslyckats med att formulera det som är mest intresseväckande i inledningen till texten. Du riskerar då att tappa läsaren.

Huruvida journalisten lyckas eller inte lyckas med detta har traditionellt varit föremål för erfarna redaktörers tycke och smak.
Google tar sig nu an problemet betydligt mer vetenskapligt. Facebook har gjort det sedan 2012.

Mellan internetjättarna och butikskedjorna finns nu bolag som DataLogix, Acxiom,  LiveRamp, och Epsilon. De har data på över en biljon (tusen miljarder) butiksköp som de korskör med vad du söker och läser via Google och Facebook. Algoritmer hos bolagen sägs kryptera din identitet så att den enskilda butiken och Google inte kan se att just du sökt på Nike och sedan köpt ett par skor i en butik. Bara att någon som du gjort det. Litar du på det?

Tidningen Wall Street Journal rapporterar nu om att Google utvecklar detta i ett pilotprojekt med sex butikskedjor. Exakt vilka är ännu hemligt. Metoden tar nu ännu ett steg. När du slagit in ditt sökord på Google och klickar på en rubrik som är en annons genererar du ett ”klick ID”.  Detta ID matchas med en cookie (en liten textbaserad datafil) som sparas i din dator. När du sedan handlar något i en fysisk butik, dagar eller veckor senare, samkörs ditt ”klick ID” med datan från butiken.

Butiken som köpt annonsen och Google vet nu att du handlat efter att ha sett annonsen. Men de lovar att de inte vet att du är du. Litar du på det?

Ett av de få kända exempel på hur effektivt detta är berättades av Facebook chefen Sheryl Sandberg för ett år sedan. Hon kunde då visa hur de kunnat mäta att en kampanj på Facebook för öltillverkaren Budweiser ökat försäljningen med 3,3 procent i butik. Det betydde att annonsören tjänade sex gånger pengarna på vad annonskampanjen kostat.

Sådana siffror är annonsmarknadens heliga gral. Annonsmarknaden på internet har i dag växt till svindlande 117 miljarder dollar globalt. Topplistan över de fem bolag som tar den överlägset största delen av den kakan ser ut så här:
1. Google 2. Facebook 3. Microsoft 4. Yahoo 5. IAC (ett globalt internetnätverk).
Ingen på topplistan är publicister. Det är en gigantisk utmaning för den som ska betala lön till fantastiska journalister som Nivette Dawood och Erik Niva.

Kategorier Aftonbladet

Söndagskolumn #95. Om podden MattssonHelin.

av Jan Helin

 SÖNDAG 13 april 2014.

Det är i dag exakt ett år sedan jag inledde en podd tillsammans med chefredaktören Thomas Mattsson på Expressen. Det var ett experiment. En av tankarna var att skaffa egen erfarenhet av det snabbt växande poddformatet. För den som har till uppdrag att leda anrika gamla tidningshus in i en helt ny era för media är det en bra idé att skaffa sig en förståelse för nya medieslag genom att på det ena eller andra sättet använda dem själv. Det gäller såväl poddar som instagram, twitter, facebook, youtube, linked-in, vine, kik eller snapchat.

Redaktörer som närmar sig det nya utan entusiasm och nyfikenhet blir antingen rov för en nostalgisk hållning eller ännu värre, offer för vältaliga gurus som med nyandlig hållning vet exakt hur media förändras nu. Det senare blir som att försöka lära sig ett språk genom att tala om det istället för att tala det.

Det andra skälet att starta podden var att regelbundet föra samtal inför mediebranschen om utgivarfrågor, passionen för journalistik i en tid när journalistiken är hårt trängd av ekonomiska realiteter och diskutera de många nyheter, trender och förändringar som i dag sker inom medier.
Ett sådant forum ansåg jag saknades. Branschens egna medier är i huvudsak intresserade av nyheter kring personer, produkter och lokala analyser av annonsmarknaden. Mer publika program om media såsom Medierna i P1, som nu fått efterföljare i SVT, ägnar sig i huvudsak åt traditionell granskning av makthavare i media, eller publiceringar som på det ena eller andra sättet kan ifrågasättas. Det är inget fel på det. Tvärtom, det är utmärkt.

Men tanken var att ett ständigt pågående samtal om den unika tid medier nu genomgår skulle kunna komplettera bilden.

Det är ett samtal som sällan hinner förberedas utan bygger på att fånga något i flykten av allt vi som ledare av media i dag tar del av. Det är också ett samtal som interagerar med lyssnarna som ställer frågor via twitter på hashtaggen #mattssonhelin.
Självklart nyttjar vi laddningen i den eviga konkurrens som finns i den svenska klassikern Aftonbladet v.s Expressen. Vi är trots allt redaktörer, vi fattar begrepp som utgörning, paketering och konceptualisering.

Konkurrensen mellan våra titlar består med oförminskad styrka. Den gynnar och vässar oss båda journalistiskt. Det som podden möjligen ändrar är tonen i denna konkurrens. Förr i tiden var den förbittrad, näst intill hatisk. Jag växte upp på ett Aftonbladet där konkurrenten mytifierades genom att inte nämnas vid namn. Expressen hette ”den andra tidningen”. Det var rationellt på den tiden. Fighten handlade då om två titlar, en upplagesiffra. Det var duell. Att måla upp en tydlig yttre fiende har i alla tider varit ett effektivt sätt att leda. En sådan strategi mår inte bra av moderniteter som transparens. Troll spricker som bekant i ljus.

För egen del känner jag att tillfredställelsen av en seger över en konkurrent jag respekterar är långt högre än att vinna över någon vi programmatiskt försöker att idiotförklara.

Metoden vid händelse av förlust gentemot en respekterad motståndare är effektiv: upp snabbt och på dem igen. Om du anser din konkurrent vara en idiot ligger bortförklaringen närmre till hands.
I dag är också konkurrensen långt mer komplex. Nästan samtliga medier kan sägas tabloidiseras i någon form. Kvällstidningens engagemang, febriga nyhetsdriv och mix av innehåll är mest effektiv också i den digitala världen.
Det blir allt mindre relevant att dela upp nyhetskällor efter begrepp som kväll och morgon. Kvalitetsbegreppet inom journalistiken får allt fler parametrar. Affärsmässigt kan vi säga det rakt ut: Expressen är inte Aftonbladets främsta konkurrent idag. De amerikanska internetjättar som snabbt tar för sig på svensk annonsmarknad med globala, skalbara och datadrivna produkter är den stora utmaningen.
Utan att ha uttalat det fungerar podden som en drivare i denna kulturförändring.  Den dagliga kampen, den eviga envigen, för Aftonbladet och Expressen har blivit både svårare och roligare.

Resultatet av samtalen i podden är en ökad transparens och förhoppningsvis ökad förståelse för dessa frågor. Vi trodde nog ärligt talat när vi startade att det skulle vara en tämligen snäv krets som orkade lyssna. Våra redaktioner och några hundra till med intresse för medier.

I dag har podden regelbundet mellan 20 000 och 30 000 nedladdningar varje vecka.

I takt med att genomslaget blivit större hörs nu också en del kritik mot podden. Det anonyma bloggkollektivet Bakjour skrev i veckan att podden byggs av en ”kevlartät väv av feelgood”. Sannolikt ett uttryck för en besvikelse för att vi för sällan är i luven på varandra, även om det händer.
Kulturredaktören Martin Aagård på Aftonbladet skrev en intressant text om hur samtalet är på väg att ersätta den hårda intervjun och att detta är en kris för journalistiken. Podden MattssonHelin ansågs vara ett uttryck för det.
Jag tror att det är en riktig iakttagelse, men en felaktig slutsats. Samtalet vinner terräng i medielandskapet, men enligt mig är det alls inget tecken på kris för journalistiken.

Jag tror att samtalets växande popularitet beror på att det utgör en kontrast mot språket i andra delar av medielandskapet. Tonen i hårt formaterade tv-program, i uppskruvad polemik mellan professionella debattörer eller aggressiviteten i anonyma kommentarsfält får sin motsats i samtalet.

Det finns ingen som helst anledning att tappa självförtroendet för den som ägnar sig åt genomarbetade intervjuer i syfte att kritiskt granska makthavare på grund av att det också förs samtal i media.
Jag är övertygad om att det mesta av dagens journalistik klarar den transparensen och att morgondagens journalistik stärks av den. Om det fanns delar av gårdagens journalistik som inte tålde att genomlysas av öppna samtal lever vi bättre utan den.
Med den tron som grund avser jag att fortsätta samtalet med konkurrenten i denna märkvärdiga tid för medier.
Via skype sena nätter och tidiga morgnar, från redaktionen, från hotellrum runt Sverige och världen, från tågvagnar, bilbaksäten och från mässor, galor och almedalar.
Lyssna om du vill.

Kategorier Aftonbladet

Söndagskolumn #94. Om en vecka i den sköna nya medievärlden .

av Jan Helin

SÖNDAG 6 april 2014.

Låt oss kalla det en vecka:

• I måndags meddelade myndigheten för radio- och tv att Aftonbladet TV får tillstånd att sända i det digitala marknätet från i höst.
Det blir en spännande pusselbit och komplement i vår utveckling av TV som fortsatt i huvudsak handlar om online. Vi kommer att vara lite hemlighetsfulla ett tag till exakt kring vad vi ska göra av konkurrensskäl. Men ni kan vila trygga i att vi kommer att berätta mer framöver.

• I tisdags stod det klart att samtliga partiledare ställer upp i en partiledardebatt i Aftonbladet TV den 1 september.
Det är ett stycke mediehistoria. Partiprogrammet, lett av Karin Magnusson och Behrang Miri, har snabbt blivit en spännande och nyskapande mötesplats för att debattera politik och aktuella samhällsfrågor med en ung publik. Karin Magnusson och ett team jobbar nu för fullt med att utveckla Partiledardebatten där läsarnas, alltså dina, frågor kommer att vara det bärande momentet.

• I onsdags lanserade vi ett nytt spännande samarbete med nyhetstjänsten Omni, för världsnyheter. Omni samlar alla perspektiv från världens alla nyhetskällor på ett enkelt sätt för läsarna. Du får en snabb överblick och möjlighet att enkelt fördjupa dig med originalartiklarna om de så kommer från South China Morning Post, The Guardian eller New York Times. Alla nyheter, alla perspektiv samlade på ett ställe. Det är vad Omni erbjuder. Samarbetet stärker Aftonbladets position som Sveriges primära nyhetskälla online. Det vi lanserade i veckan är ett första steg, utvecklingsmöjligheterna tillsammans med Omni är oändliga. Om du tankar ner Omni appen till din mobil kan du redan i dag ställa in tjänsten så att du kan följa flödet av nyheter inom de områden du är särskilt intresserad av. Testa!

• I onsdags lanserade vi också ett nytt samarbete mellan Sportbladet och Viasat sport. TV-programmet You never watch alone, kommer att vara måste se för alla som älskar Premier league och den spännande säsongsfinal som nu väntar. Satsningen är en kombination av Viasats rörliga matchbilder och Sportbladets kunniga och engagerande profiler. En typ av allians som jag vill påstå är ett tecken i tiden för medieutvecklingen.

• I torsdags publicerade vi en viktig granskning av friskolejätten Academedia. Den visar hur långt friskolereformen gått i Sverige. Utvecklingen med att pumpa in riskkapital i skolsystemet har fört Sverige till en extrem position i ett globalt perspektiv.
Academedia kallar det ”normalt företagande” och är upprörda över granskningen.
Skatteverket kallar det skatteplanering inom en skattefinansierad verksamhet och ”ett hot mot svenskt skatteunderlag”.
Aftonbladet kallade det för att mörka mångmiljonvinster.
Efter Aftonbladets granskning blir det nu en debatt i riksdagen. Sveriges båda politiska huvudkrafter är bekymrade.
Finansminister Anders Borg (M) sätter allvarliga frågetecken kring om riskkapitalbolag kan ha utbildning som huvudsyfte.

Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfvén säger att det är oacceptabelt att verksamheter som bedrivs med skattemedel själva försöker smita från skatt och att det handlar om förtroendet för välfärden, skattesystemet och ägarna själva.

Kärnfrågan här handlar om rimligheten i att använda riskkapitalets logik i skattefinansierad skola som saknar verklig finansiell risk.

Jag tror att vi publicistiskt här har ringat in en av detta valårs viktigaste frågor:
Hur ska svensk skola drivas? Det förefaller finnas en känsla i samtliga viktiga politiska läger om att friskolereformen från 1992 löpt amok.
En rimlig fråga är vem som har Sveriges nuvarande skolelevers utveckling som högsta och ovillkorliga prioritet. Oavsett system och politiska uppfattningar så är vi några föräldrar som fortfarande tänker att det måste vara själva syftet för det svenska skolsystemets existens.
Debatten lär fortsätta, liksom Aftonbladets granskning.

I fredags berättade vi för branschen om ett banbrytande projekt som lägger grunden för framtidens journalistik. Aftonbladet bygger nu upp researchpaneler med hjälp av alla bolag i Schibstedkoncernen. Det kommer att göra det möjligt att göra snabba och trovärdiga opinionsundersökningar i alla möjliga frågor. Det lägger också grunden för avancerad journalistisk databaserad research.

Projektledare för detta är Karin Nelsson från Inizio. Hon är en av Sveriges mest erfarna personer när det kommer till opinionsundersökningar med bakgrund hos flera av de stora svenska opinionsinstituten.
Till sin hjälp har hon, förutom ett team på Aftonbladet, ett internationellt mycket namnkunnig advisory board:
Gunilla Broadbent, president för ESOMAR foundation, Stephanie Eckman, adjungerad professor universitetet Maryland, USA, Geert Loosveldt, professor vid katolska universitetet i Leuven, Belgien, Olof Petersson, Dr statsvetebskap, fd professor Uppsala universitet.
Uppdraget är att säkerställa kvaliteten i en researchpanel på 50 000 personer. Framåt väntar en spännande utveckling med att kombinera kreativiteten och snabbheten i Aftonbladets nyhetsredaktion med vetenskapens noggrannhet och vederhäftighet.

Det är nya tider i media. En ny vecka väntar.

Kategorier Aftonbladet

Söndagskolumn #92. Om flygrädsla och rapporteringen av MH370.

av Jan Helin

 SÖNDAG 30 mars 2014.

Har vi rapporterat för mycket om MH370?
Kritik mot medierapporteringen om det försvunna malaysiska jetplanet börjar nu formuleras. Journalistiken anses vara spekulativ och inte byggd på fakta.
Det är i sak riktiga invändningar. Det saknas alldeles för mycket fakta. Vad som egentligen hänt är i ordets exakta mening spekulationer. Mer eller mindre kvalificerade, men spekulationer.
Normalt skulle jag anse att det är en relevant kritik. Journalistik och analys bör baseras på fakta som går att verifiera.

Men jag tänker ge mig på att argumentera för varför MH370 är ett undantag. Spekulationerna svarar mot ett mänskligt behov och tjänar därför i detta fall ett legitimt publicistiskt syfte. Den omfattande rapporteringen handlar inte om någon slags morbid underhållning som kritiker nu vill göra gällande.
Orsaken menar jag är denna:
Alla vet att ingen vet vad som hänt MH370. Om en stor mängd avgörande och ostridiga fakta skulle föreligga så skulle det finnas skäl att ha en mycket mer stram hållning gentemot spekulationer.
Det är inte fria fantasier som framförs i rapporteringen. De teorier som Aftonbladet, och i stort samtliga mediebolag i världen, publicerat härstammar från expertis på flygsäkerhet från olika delar av världen. I de allra flesta fall rapporterat med föredömlig källhänvisning.

Men varför rapportera när ingen kan veta säkert?
Svaret på den frågan vill jag hävda har att göra med ett mänskligt behov. MH370 är en djupt obehaglig katastrof. Flygplan som kraschar ur skyn från marschhöjd, inte vid start och landning, är en suggestiv mardröm

Att flyga tillhör förvisso det säkraste sätten en människa kan transportera sig på rent statistiskt. Att vara flygrädd är inte ett rationellt beteende. Men människan är inte en helt rationell varelse.
Den betryggande statistiken till trots är upplevelsen av att sätta sig i en ståltub med kraftfulla motorer som lyfter dig 12 000 meter upp i luften i 900 kilometer i timmen svindlande för många människor. Ganska exakt för var fjärde människa enligt statistik om flygrädsla.

Flygrädsla orsakas i många fall av så kallad ”betingning”. Det betyder att du har ett obehagligt minne av att flyga när du varit känslomässigt sårbar eller i dålig form. Du kan ha varit deprimerad när du klev på och så hamnar planet i kraftig turbulens. Obehaget skär som en varm kniv genom smör för att du är känslomässigt uppriven. Nästa gång du flyger är du rädd för att känna på samma sätt.
Ett gott, mer handfast råd, för den som lider av flygrädsla är till exempel att aldrig flyga bakfull. Det är ett tillstånd då känslor far okontrollerat genom sinnet och är en perfekt grogrund för flygrädsla.
Flygrädda människor tillhör också den eftertänksamma delen av vårt släkte. I deras fall framkallas rädslan av grubblerier.
De kan tänka på saker som hållfasthet inuti vingboxen, där några decimeterbreda infästningar av ett vingspann på över 60 meter ska hålla när det 240 ton tunga flygplanet brakar till efter att ha fallit genom en luftgrop. Eller så tänker de på antalet felkällor i en rad helt kritiska hydrauliska konstruktioner i en flygmaskin. Eller så kan de bara inte släppa tanken på hur material, instrument och givare påverkas av de extrema och snabba förändringar i temperatur och luftfuktighet de utsätts för under en normal flygning.

Och så vidare och så vidare. Det räcker med mycket lite paranoia för att hitta tusentals angreppspunkter för oro vid en normal flygning.

Sådan flygrädsla botas bäst av mycket flygning och närmast maniskt intag av information kring hur flygplan och lyftkraft fungerar. Att försöka stänga informationen ute är ett tämligen säkert sätt att ge ett undertryck åt sådan flygrädsla.

Det är för dessa människor, de eftertänksamma, som jag menar att rapporteringen av teorier kring flygkatastrofen MH370 fyller en funktion. Det stillar ett obönhörligt sug av att försöka förstå något som påstås vara så osannolikt att det knappt kan ha inträffat. Ändå har det inträffat.
Kritiken mot rapporteringen tror jag kommer från självsäkra människor som klarar av att avstå från att tänka efter när de flyger. De kan förvisso berömma sig för ett rationellt beteende.
Men alla som varit på en flygning när något plötsligt avviker från normen – en blixt, ett hårt ljud, ett riktigt kraftigt kast i sidled – vet hur tunt denna känsla av säkerhet ligger också hos stora delar av de andra tre fjärdedelarna av mänskligheten.

Behov av förklaring uppstår. Om ingen rimlig och trovärdig sådan ges börjar vi spekulera, söka tänkbara förklaringar för att trycka tillbaka skräcken.
Det är mänskligt beteende. Det är inte enbart av ondo att sådant också kan få genomslag i journalistiken.

 

 

 

Kategorier Aftonbladet

Söndagskolumn #91. Om diethets och mördande reklam.

av Jan Helin

SÖNDAG 23 mars 2014.

NEW YORK. Vad är skillnaden mellan en uppriktigt menad debattartikel om diethets och reklam för juice?
Det behöver inte finnas någon enligt den nya tidens marknadsföring. Det måste vara en tydlig skillnad enligt alla tiders journalistik.
Detta har hänt:

Aftonbladet publicerade en debattartikel av skådespelaren Mia Skäringer. Hon beskrev i den hur less hon var på att ständigt vara omgiven av människor som höll på med olika dieter och medier som ständigt skriver om olika dieter.
Det är ett ämne som Mia Skäringer varit engagerad i tidigare. Som redaktör kan jag bedöma att det var en bra text, det märktes att den kom ur ett äkta engagemang.
Men ni behöver inte lita på en redaktörs bedömning längre. Det finns fler sätt att mäta kvalitet i dag. Ett sätt är att mäta hur många läsare som tyckte att artikeln var värd att dela till sina vänner.

Mia Skäringers debattartikel i Aftonbladet delades inte mindre än 150 000 gånger i sociala medier, vilket gör den till en av de mest delade texterna någonsin i svensk sociala medier historia.

Aftonbladets debattredaktör Ehsan Fadakar fick före publiceringen reda på att Mia Skäringers blogg skulle flyttas från ett magasin till hemsidan för ett juiceföretag. De hade köpt hennes blogg för att dra trafik till sin kommande kampanj.
Vi bedömde inte att det var skäl nog att stoppa debattartikeln. Kalla oss dåliga marknadsförare, men vi gjorde inte kopplingen att Mia Skäringers artikel om diethets egentligen handlade om juice.
Vad vi borde ha gjort, kan vi konstatera i efterhand, var att förse debattartikeln med en faktatext som förklarade Skäringers koppling till juiceföretaget. Det hade med ett modeord gjort publiceringen transparent och läsaren hade själv kunnat bedöma om Skäringers text hade något att tillföra trots att hon sålt sitt engagemang i dietfrågor till ett juiceföretag.

Som tur är finns det journalister som granskar saker. Branschtidningen Resumé fick nys om saken och skrev en lång rad artiklar. Sveriges Radio granskade.
Ehsan Fadakar försvarade sin publicering. Maria Skäringer sa att hennes blogg numer förvisso är en ”sellout”, men att hon stod själv för debattartikeln.
Juiceföretaget sade sig inte ha något att göra med artikeln. Den var inte del av deras kampanj, de hade inte läst den före publicering.
Men bra granskande journalister släpper inte taget så lätt, inte om de fått vittring på Sveriges största tidning i kombination med en kändis.

De konstaterade att Mia Skäringer i artikeln använt formuleringen ”nu räcker det” och i juiceföretagets kampanj förekommer formuleringen ”det räcker”.
Det var kanske inte den hårdaste bevisföring vi sett undersökande journalistik prestera. Men kopplingen ansågs av våra belackare vara glasklar.
Vi på Aftonbladet hade blivit blåsta. Frågan är vem som blåst vem.

Är det Mia Skäringer som lurat Aftonbladet, trots att hon säger att debattartikeln var äkta menad?
Är det juiceföretaget som blåst Aftonbladet, trots att de säger att de inte hade med artikeln att göra?
Är det Aftonbladet som blåst er läsare, trots att vi fortfarande tror att Mia Skäringer skrivit en artikel om att hon är trött på dieter och prat om dieter?

Man kan tycka att det är en storm i ett juiceglas. Jag tycker att det är bra att publiceringar granskas så att de som är intresserade av omständigheter kring dem kan få reda på eventuella samband.
Den något upphetsade tonen i juicegate kommer i en tid när gränsen mellan reklam och journalistik debatteras flitigt.
Jag befinner mig detta veckoslut i New York för att träffa nya mediebolag och gamla mediebolag. Alla är på olika sätt upptagna av begrepp som omväxlande kallas för ”native advertising”, ”branded content” eller ”sponsored content”. Det betyder samma sak. Reklam som vill vara lika engagerande som journalistik genom att se ut som journalistik. Det handlar inte bara om nya unga mediebolag i desperat jakt på pengar. Även om nya medier som Buzzfeed och numera jätten Huffington Post anses göra den mest effektiva, eller förfärande, moderna reklamen.

De gamla dinosaurierna berättar också att de med viss ångest ger sin in i detta. Ärevördiga New York Times inrättar just nu en partnerstudio på sin redaktion som ska skapa innehåll i direkt samarbete med sponsorer. Innehållet kommer att vara märkt ”sponsrat av”. Det produceras av frilansjournalister som tidigare jobbat för den vanliga redaktionen.
För att hålla rågången har New York Times inrättat en regel som säger att om du som journalist jobbat i partnerstudion så får du inte publicera dig på redaktionell plats under ett år.

Unga, hippa mediebolaget Vice i Brooklyn ger sig nu in i nyhetsbranschen och startar Vice News. De har tidigare gjort featurejournalistik med sådan säker tonträff för globalt orienterade ungdomar att världens största varumärken står i kö för att få sponsra deras innehåll. De säger bara ja om det var något de ändå velat göra, eller tror att de med hjälp av pengarna kan göra nytt coolt innehåll för sin unga globala målgrupp.
I London har The Guardian inrättat ett treårigt samarbete med den globala dagligvarujätten Unilever värt sjusiffriga belopp i pund för att berätta om ”hållbar utveckling”. Projektet har rekryterat 130 journalister, videoproducenter, art-directors och redaktörer.

Är detta tecken på kris eller sund affärsutveckling?

Jag lutar åt det senare, så länge läsaren alltid kan se om innehållet är sponsrat eller kommer från redaktionen själv. Tidigare har sponsrat innehåll vanligen varit så dåligt att redaktioner inte brytt sig. Det har handlar om en slags imiterad journalistik, tämligen oläsbar. Skillnaden nu är att sponsrat innehåll i flera fall börjar bli riktigt intressant. Även om det självklart aldrig kan handla om journalistikens hjärta i form av kritisk granskning, utan om den del av journalistik som vill vara inspirerande.

Självklart är inget heller nytt under solen. Kolla faksimilen här bredvid. Det är Aftonbladet från 1903. Chockladtillverkaren Mazetti har en annons omgiven av texter som inte går att skilja från det redaktionella uttrycket. De omgivande texterna  handlar som av en slump om chockladens välgörande egenskaper.
”Gif edra barn Mazettis cacao om morgonen istället för kaffe och de skola snart blifva starka och glada.”
Mördande reklam eller ett tips från redakionen? Jag vet inte, men det är snubblande nära diethets.

Kategorier Aftonbladet

Söndagskolumn #90. Om en hjälpande hand till DN och Hanne Kjöller.

av Jan Helin

 SÖNDAG 16 mars 2014.

Vad händer med åsiktsjournalistiken i en tid när ledarsidan på papper når allt färre läsare och inte längre når yngre läsare?
Hur ska tidningar bli relevanta för unga läsare som är engagerade i samhällsutvecklingen, men kanske inte så intresserade av partipolitik?
Hur kan en tjänst byggas där läsarna kan delta i diskussionen och utformningen av innehållet utan att det urartar i näthat i kommentarsfält?
Det var några av frågorna som ledde fram till starten av Politism. Initiativet till utvecklingen togs av Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson, tidigare medieentreprenör som var med och startade tidskriften Fokus.

I dag drivs Politism som ett bolag, samägt av den svenska centralorganisationen för arbetarrörelsens fackförbund LO och den norska mediekoncernen Schibsted. Det är samma ägarkonstellation som äger Aftonbladet.
Politism är ett mycket litet bolag. Det anställer bara två personer. Eric Rosén som är chefredaktör och ansvarig utgivare med en bakgrund hos den spännande uppstickaren Nyheter24 ägt av två medieentreprenörer. Margret Atladottir, tidigare chefredaktör på Nöjesguiden där hon ledde en utveckling av den gamla stockholmsklassikern på papper till en lönsam onlineaffär.

Vi har alltså att göra med något så ovanligt och välkommet som en svensk startup på den svenska mediemarknaden med två unga, drivna entreprenörer. Dessutom inom en del av journalistiken där produkt och affärsutvecklingen inte direkt bländat omvärlden.

Politism lanserades i augusti i fjol. Då som en enkel blogg. De unga redaktörernas kunnande om fenomen som hur och varför artiklar delas på internet gjorde att Politism snabbt tog för sig.
Utan en enda länk från Aftonbladet eller någon annan trafikmotor nådde Politism snabbt mellan 50 000 och 100 000 unika läsare i veckan. Flera gånger har de nått det dubbla och rekordet är svindlande 500 000 unika läsare på en vecka. Variationerna beror helt på hur engagerande innehåll Politism lyckas skapa. Inte sällan diskuteras texter från Politism numer i andra etablerade medier.
Den närmsta tiden lanserar Politism en mycket spännande teknisk innovation. De har utvecklat ett system för läsarkommentarer där läsarna får större och större tillgång till sajten beroende på engagemang och förtroende från andra läsare och redaktörerna.
Det är en modell byggd för att utveckla kvaliteten i läsarnas medverkan och slippa anonyma nättroll som vräker ur sig hat i kommentarsfälten. Modellen är inspirerad av en av USA:s mest framgångsrika sportsajter som heter Bleacher report.

Hur tror ni att en sådan här nysatsning tas emot av media etablissemang som till exempel Dagens Nyheters ledarsida?

En gissning skulle kunna vara att de i liberal anda välkomnar en ung och innovativ ny röst, även om denna röst som i Politism fall öppet deklarerar att deras värderingar är orienterade åt vänster och att hjärtefrågorna är jämställdhet, antirasism och feminism.
Vi behöver inte gissa längre. Ledarskribenten Hanne Kjöller på Dagens Nyheter skrev förra veckan en av de mest desperata, hatfyllda och orättfärdiga texter jag kan minnas att jag läst i ett sådant sammanhang. Texten är ett skolexempel på vad som kan hända inom opinionsjournalistik när skribentens politiska agenda vinner över tankeförmågan. Det blir så viktigt att driva hem en politisk poäng och få ryggdunkar från dem som tycker likadant att argumenten blir intellektuellt ohederliga.

Hanne Kjöller kallar Politism för ”s-märkt avloppsrör”, avfärdar två unga kollegor som att allt de gör är ”ren skit.” Hon jämför på fullt allvar deras arbete med den rasistiska och anonyma hot- och hatsajten Avpixlat som saknar ansvarig utgivare.
Argumentationen bygger hon, sin slagkraftigt formulerade och hafsiga journalistik trogen, på ett sakfel och det faktum att Politism kallat skolministern för ”löjlig”. Sakfelet handlar om att hon påstår att Politism är en nyhetssajt, trots att det går att läsa på sajten att Politism är en arena för politisk diskussion i gränslandet mellan ledarsidor och aktualitetsdebatten i sociala medier.
Vad avser lämpligheten i invektivet ”löjlig” om skolministern så tror jag mig tämligen säkert ha läst värre saker på Kjöllers egna ledarsida.

Det kan säkert finnas skäl att diskutera och utvärdera saker med Politism. Det gör det alltid i nysatsningar. Men det intresserar inte Hanne Kjöller. Det räcker med att arbetarrörelsen är inne med riskkaptial i en mediesatsning för att hon ska se rött och börja yra om att åsiktskorridoren smalnar när den istället breddas. Det är en symtomatisk tankevurpa på många ledarsidor just nu.
Många ledarsidor har förblivit ledarsidor som om vi ännu levde på 1900-talet. Det enda de förefaller noterat av revolutionen i medier är att kvalitetsjournalistiken är hotad. Som kvalitet räknas till exempel de texter de i godan ro skriver själva.
Vi har här att göra med ett unikt kvalitetsbegrepp eftersom det som här avses är ett innehåll som ingen lyckas ta betalt för och som allt färre läser. Annonsaffären kring denna typ av innehåll har inte heller varit mycket att skriva hem om.

När ett initiativ som Politism börjar nå unga, trendsättande och opinionsbildande målgrupper på ett sätt som är intressant för en annonsmarknad borde vi som växt upp i traditionella medier möta det med nyfikenhet istället för Kjöllers proppmätta självgodhet.

Men låt mig försöka vara konstruktiv. Plattformen och de redaktionella processer som byggs i Politism går att skala till vilken politisk inriktning som helst.
Hör av er om ni vill ha en hjälpande hand. Mot en enkel affärsuppgörelse fixar vi det här åt er. Vi skulle garanterat ha roligare än att skriva förgrämda texter om skit och avloppsrör. Det anstår faktiskt inte Dagens Nyheter.
Men framförallt skulle läsarna bli gladare och få en mer vital opinionsjournalistik.

Kategorier Aftonbladet

Om hur vi kan hedra Nils Horner

av Jan Helin

Det borde ha blivit en sådan där rapport vi vant oss vid.
Nils Horners lugna, sakliga stämma ur radion från en oroshärd i världen. Denna gång från Afghanistan inför ett val de flesta av oss inte vet så mycket om.
Nils Horner skulle hjälpt oss förstå. Han skulle gestaltat valets frågor genom att tålmodigt ge röst och sammanhang åt vanliga människor mitt i världsnyheterna. Han var mycket skicklig på det. Att inte bara använda röster på plats för att ge reportaget lite närvaro och färg, utan kombinera dem med sin kunniga analys. Kvalitetsjournalistik utan åthävor. Nils Horner gjorde världen mer begriplig.
Det är en sådan rapport det borde blivit också i går från Kabul.

Istället blev det en sorgens dag förjournalistiken. Nils Horner tystades med ett skott i bakhuvudet på öppen gata.

Vi vet inte varför ännu. Men vi vet att mordet sker i en tid där journalister i förfärande utsträckning blivit måltavlor. Det har aldrig varit riskfritt att rapportera från krig och konflikter. Men risken har handlat om att komma för nära det våld journalisten är utsänd för att skildra och förklara.
I dag riktas våldet allt tydligare och avsiktligt mot journalister.

Vi ser det i mildare, men likafullt allvarliga, sammanhang här hemma genom ökade hot mot journalister. I den värld Nils Horner verkade i dödades i fjol 120 journalister enligt internationella journalistfederationen, IFJ. Hälften av dem mördades.
I Syrien är journalister uttalade måltavlor för stridande parter. Samma sak såg vi nyligen i Egypten. Flera situationer har den senaste tiden varit ytterst nära att sluta i tragedi för svenska journalister. Niclas Hammarström och Magnus Falkehed i Syrien. Martin Schibbye och Johan Persson i Etiopien. Bert Sundström i Egypten.
Diskussionen om hur säkerheten kan höjas för journalister lär nu starta. Förhoppningsvis också samlade och tydliga protester mot de regimer och grupper som hotar och dödar journalister. Allt det är rimligt.

Men i den diskussionen är det viktigt att komma ihåg en sak. Det är ingen utom gärningsmannen som gjort något fel här. Tvärtom har det gjorts rätt. Nils Horner var extremt rutinerad i att arbeta i krigs- och konfliktområden. Han var utbildad i säkerhetsfrågor och omvittnat försiktig.
Det var rätt att Nils Horner befann sig i Kabul för att göra världen mer begriplig. Det kommer aldrig att vara ett riskfritt arbete. Jag känner stor tacksamhet och ödmjukhet inför alla kollegor som likt Nils Horner vill utsätta sig för dessa risker för att söka den självupplevda berättelsen.

Sverige har förlorat en viktig röst från världen. Vi journalister har förlorat en förebild.

Det kan aldrig accepteras. Våra tankar är i dag med Nils Horners familj och kollegorna på Sveriges Radio. Det är så outsägligt sorgligt att vi aldrig ska få höra hans röst i radio mer.
Framåt finns bara ett sätt att hedra Nils Horners minne.
Gå i hans fotspår. Tystna inte. Fortsätt vara på plats, fortsätt att berätta.

Kategorier Aftonbladet

Nils Horner död – en viktig röst är tystad

av Jan Helin

Det är en svart dag för utrikesjournalistiken. Nils Horner är död. Skjuten till döds i Kabul när han gjorde sitt jobb. Det är så fruktansvärt sorgligt att vi aldrig mer ska få höra hans rapporter i radion. Han var en av de bästa, en fullblodsreporter.
Sverige har förlorat en viktig och kunnig röst från världen. Vi journalister har förlorat en förebild.
Mina tankar går till Nils Horners familj och kollegorna på Sveriges Radio.

Kategorier Aftonbladet
Sida 9 av 50
  • Tjänstgörande redaktörer:  Joakim Ottosson, Kristina Jeppsson och Annika Panas
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB