Vi sitter och försöker sammanfatta årets bästa filmer och årtiondets bästa låtar och fånga upp trender och tendenser.

Och listor kan man göra. Filmerna hade premiär när de hade premiär.

Men det här med att sammanfatta årtionden… det går inte. Inte när man är så nära inpå.

Kamrat Virtanen gjorde ett försök i måndagens Aftonbladet och kom väl fram till att 00-talet inte hade så mycket profil.

Nej. Det brukar vara så när man står nära. Då ser man inga konturer.

När man just upplevt ett årtionde verkar det ovanligt blekt. Det är först på längre håll man får syn på det förflutna.

Och då lär man sig att årtionden inte har med årtal att göra, inte 0-9. 60-talet började till exempel 1963. 1980-talet pågår fortfarande. 90-talet… tja det har redan Henrik Schyffert hållt ett försvarstal för. Och det kan det behöva. 00-talet kanske inte är över för att vi skriver 2010. 

Just nu känns 00-talet förvirrat och svårt att greppa. För sådan är verkligheten.

Det är bara med skygglappar man kan låtsas som om alla gick omkring i platåskor eller progguniformer under 1970-talet. De flesta såg ut som folk alltid gör.

Men det är de där undantagen som får representera tidevarven. Och i den historeskrivningen hade alla säkerhetsnålar i kinderna och mohikan-frisyr under Sex Pistols korta existens.

Visst.