När jag växte upp var juldagen en av de officiellt tråkigaste dagarna på året. Det var naturligtvis inte tal om att biograferna hade öppet. Om man promenerade var man tvungen att gå långsamt. På radio spelades bara deprimerande musik och på tv fick de bara visa program som fick tittarna att börja gråta eller somna.

Om de visade en långfilm måste den vara pedagogisk och långsam, helst Spirit of St Louis där James Stewart spelar Charles Lindberg.

Juldagen var som långfredagen, fast med dimma och blötsnö.

Konstigt sätt att glädja sig åt att ett litet barn är fött.

Tydligen var det inte den filmregisserande James Cameron som dolde sig bakom den underhållande stöddiga Twitter-sidan. Här är en artikel som har letat fram upphovsmannen. 

Jag tycker Claes Eriksson i rollen som Allan Preussen borde vara SVT:s julvärd. Varje år.

Himlen blir allt blåare och de snötyngda träden speglar sig i Karlbergskanalen. Det var ganska mycket folk ute på stan. Hälften baxade paket och kassar över snömoddiga trottoarer in i bussar och taxibilar, hälften gick i butiker och finplockade de sista julklapparna.

Inga köer. Verkade som en smart taktik.

Om inte det man söker är slutsålt.

Både Nathalie och hennes farfar tycker att det känns festligt att klä på sig något färgglatt när det är kalas.

En del julskivor fick komma ut ur ide för några veckor sedan, men nu är det dags att plocka fram en laddning som håller hela helgen. Vilka ska få vara med i år?

Jag har några hundra som är förvaringsteoretiska skäl ligger i en av mina garderober bakom tröjorna.

Louis Armstrong förstås. Hep Stars. Lite slack key gitarr från Hawaii och en samling med doo wop-grupper som sjunger jullåtar.

Diana Krall och Carly Simon, förstås. Kalle & Bengan. Någon av de olika julalbum som Frank Sinatra sjungit in. Bäst är det som börjar med Jingle bells.

Plus årets starka nykomling: Bob Dylan och den instrumentala med Georg Wadenius.

Låt sångerna klinga.

När jag gick på gymnasiet arbetade jag på loven i en sport- och leksaksaffär. Julen var intensiv.

En fin tid.

Jag gick in i en leksaksaffär på hemväg från jobbet och såg liknande ungdomar stå och slå in paket med ena handen och i kassan med den andra. Och säga ”ja, den är jättebra, vi har sålt många sådana” om precis allting.

En leksaksaffär den 23 december. Stockholm är så fullt av folk att innerstan håller på att spricka. Snön blåser vemodigt genom luften och lampor blinkar och folk gäspar sig fram genom trängseln och någonstans spelas Winter wonderland så det ekar.

Luften är fylld av förväntan och förtvivlan.

Andy Serkis, som vi förstås älskar sedan han gjorde Gollum, gör kapten Haddock i kommande Tintin och har haft andra fina roller. I kommande ”Sex & drugs & rock´n´roll” spelar han Ian Drury. Som gjorde mycket fin musik. Det finns en trailer som man kan titta på här.

Vi sitter och försöker sammanfatta årets bästa filmer och årtiondets bästa låtar och fånga upp trender och tendenser.

Och listor kan man göra. Filmerna hade premiär när de hade premiär.

Men det här med att sammanfatta årtionden… det går inte. Inte när man är så nära inpå.

Kamrat Virtanen gjorde ett försök i måndagens Aftonbladet och kom väl fram till att 00-talet inte hade så mycket profil.

Nej. Det brukar vara så när man står nära. Då ser man inga konturer.

När man just upplevt ett årtionde verkar det ovanligt blekt. Det är först på längre håll man får syn på det förflutna.

Och då lär man sig att årtionden inte har med årtal att göra, inte 0-9. 60-talet började till exempel 1963. 1980-talet pågår fortfarande. 90-talet… tja det har redan Henrik Schyffert hållt ett försvarstal för. Och det kan det behöva. 00-talet kanske inte är över för att vi skriver 2010. 

Just nu känns 00-talet förvirrat och svårt att greppa. För sådan är verkligheten.

Det är bara med skygglappar man kan låtsas som om alla gick omkring i platåskor eller progguniformer under 1970-talet. De flesta såg ut som folk alltid gör.

Men det är de där undantagen som får representera tidevarven. Och i den historeskrivningen hade alla säkerhetsnålar i kinderna och mohikan-frisyr under Sex Pistols korta existens.

Visst.

Filmbolagen tycker om att använda gamla filmer när de ska sälja nya.

Vi har alla stått i videoaffären och stirrar på en dvd som påstås vara ”från upphovsmännen till Jurassic park”.

Och det visar sig att detta syftar på att en av producenternas mamma var brevvän med en kvinna vars bror brukade parkera bilar på ett café som låg på samma sida gatan som Universal studios i Los Angeles.

Men man åkallar förstås bara tidigare filmer när man tror att det ska skapa goodwill.

Det vore till exempel tänkbart att lansera Göta Kanal 3 så här:

”Av regissören till Zingo, mannen som producerade Lilla Jönssonligan och stjärnkuppen, kommer här en ny komedi i samma anda, efter manus av författaren till Mongolpiparen.”

Tänkbart, men otänkbart. Göta Kanal 3 låter nog som ett starkare varumärke.