Koriander är en lustig ört.

Jag älskar den. Andra hatar den.

Det är tydligen något medfött. Hur smaklökarna reagerar på koriander är en egenskap, som att vara vänsterhänt. För en del smakar det som tvål, eller bittert.

Här i Kalifornien och USA heter växten cilantro, efter det spanska ordet. Cilantro är vanligt i mexikansk matlagning och därmed det sydvästra köket i gränstrakterna mellan USA och Mexico. En bra guacamole ska ha cilantro.

I Los Angeles är de bra på guacamole.

En del är födda att spela skurkar.

Jag tänker inte på de där som ser direkt otrevliga ut. De intressanta är de där som har en sorts bra utseende, men ändå elak utstrålning.

Thomas Haden Church var den självupptagne ständigt otrogne som skulle gifta sig i ”Sideways”. Han kallas in när det behövs en obehaglig typ. Eller William Atherton som är den hemske tv-reportern i ”Die hard”-filmerna och bara verkar få jobb som svin.

William Atherton

På senare år har också Jason Bateman haft framgångar i den genren.

I ”Juno” var han den påtänkte adoptivfadern som visade sig mest ha omogna sidor. I ”Up in the air” är han en stöddig typ.

Han är bra på att vara osympatisk. Fast han egentligen ser bra ut.

Jason Bateman började som barnskådespelare i ”Lilla huset på prärien”. Nu är han gift med Amanda Anka, och har Paul Anka som svärfar.

Så kan det gå.

Jason Bateman

En kolibri hängde med flaxande vingar framför blommorna när jag simmade i hotellpoolen. Hummade och såg ut som de där i Kalle Anka på julafton.

Den här stora staden föddes som en liten spansk mission. Den döptes till El Pueblo de la Reina de los Angeles de la Porciuncula.

Jag är glad att de bara behöll två ord.

I Kalifornien har de flera hamburgerkedjor som är bättre än de där namnen som finns spridda över hela världen. Carls Junior är trevlig, men min favorit är In-N-out som funnits sedan 1948. De håller sig till klassikerna och har bara tre sorter att välja. Hamburgare, chesseburgare och double-double, som har dubbel biff och dubbel ost. Man beställer tillbehören, lök, tomater, sallad, och varje burgare görs speciellt åt kunden. Så man får vänta några minuter när man betalt. 

De är värda att vänta på.

Det är märkligt hur barn kan ärva röster.

Harper Simon har en pappa som heter Paul.

Nu har Harper Simon som är 37 år gjort sitt första album. Han sjunger mycket, mycket likt sin far.

De har också skrivit några sånger tillsammans, och på en har de till och med samarbetat med Carrie Fisher, Paul Simons ex-fru. Pappa spelar också gitarr på några låtar.

Paul Simon sjöng om sin son redan i ”St Judys comet” 1972, en vaggsång om att lägga sitt barn. Harper dyker också upp i texten till ”Graceland”, även om det tydligen inte är sant att far och son besökte Elvis hem tillsammans.

Flera fina låtar på Harper Simons album, som känns kortare än vad det behövde vara. Jag vill höra mer.

Värt att leta upp.

Det finns mycket att säga om amerikaner.

Nu tror jag inte att alla människor i ett land är likadana och det är förrädiskt att försöka göra klippdockor av olika nationaliteter.

Men det finns saker som säger en del om vilken sorts samhälle folk lever i.

En mycket sympatisk sak med USA är en sorts ärlighet och tillit. Den syns i öppenheten när folk pratar med varandra. Utan baktankar eller dolda syften.

Jag gillar deras apparater som säljer tidningar. Man stoppar in mynt och kan sedan öppna locket och ta sin tidning.

Tidningarna ligger i en bunt. Den som öppnar locket kan ta hur många som helst. Men det gör folk inte. Systemet bygger på förtroende och ärlighet. Utgångspunkten är att folk betalar och gör rätt för sig.

Det finns flera sådana trevliga tecken i det amerikanska sättet att leva. Tillit.

Tidningsmaskinerna fungerar uppenbarligen, för så där har man kunnat köpa tidningar i många många år.

Jag är inte säker på att det skulle gå lika bra i alla länder.

Amerikanska hotell har något de kallar för Continental frukost.

Det består av socker med en antydan av bärsmak, socker med vetemjöl, socker med te, och socker med choklad och honung och smör.

Socker.

Jo, man vaknar kvickt.

in  Southern California säger den fina sången.

Och tillägger, ”but it pours, man, it pours”.

För egentligen handlar texten om att soliga drömmar är svåra att infria.

I dag regnar det dock verkligen i Los Angeles. Under natten svepte ösregnet in och nu plaskar det om Sunset Boulevard här utanför fönstret. Och jag som bloggade om den ständigt skinande solen.

Det går knappt att se Beverly Hills genom molnen och diset ner mot havet.

På tv-nyheterna är de mycket upphetsade över detta dramatiska väder. Regn. Tänka sig.

I morgon sägs solen återvända.

När man lyssnat på för många rocklåtar och sett för många filmer och fortfarande tycker det är häftigt att se palmer utmed gatan och snöklädda berg i fjärran. Då. Då känns det rätt cool att köra nedför Sunset Boulevard medan bilstereon spelar soundtracket till Mad Men.