Don Winslow har skrivit en fantastisk bok om kriget mot narkotikahandeln. ”The power of the dog” kom 2005, men som så mycket annat här i världen tar det ett tag innan man upptäcker det. Utspelas bland poliser och mäktiga knarkhandlare i Mexico och bland irländsk och italiensk maffia i New York. Början på 1970-talet och arbetar sig framåt, en mäktig historia. Don Winslow. Ett författarskap värt att utforska.

Nu har också Screen Actors Guild i USA delat ut sina filmpriser för 2009.

Många gamla bekanta från Golden Globe.

Jeff Bridges vann för Crazy Heart, Sandra Bullock för The blind side, Mo´nique för Precious och Christoph Waltz för Inglourious basterds. 

Även tv-serierna Glee och Mad men vann. 

Räkna med skådespelarna som fortsatta favoriter inför Oscar.

I går var det premiär på ”Pygmalion” på Dramaten. Alexandra Rapaport spelar Eliza och Johan Ulveson är språkprofessorn Higgins.

I den här uppsättningen inleder Eliza med att tala förortslang modell Malmö innan hon skolas till rikssvenska.

I Aftonbladets recension hyllar Claes Wahlin hennes fysiska och dialektala behandling av språket.

Lars Ring skriver i Svenska Dagbladet att ”Alexandra Rapaport är utmärkt som Eliza. Hennes version av förortsmalmöitiska tvinnad med amerikansk tv-slang är genial. Hon gestaltar skickligt dilemmat att byta klass.”

I Dagens Nyheter får Alexandra Rapaport ännu mer beröm. ”Dramaten spelar i nutid och Rapaport, som i huvjacka och sweatpants kastar sig över oss med sina haranger, har lånat tonfallen från Rosengård och rapparen Timbuktu. Hon talar ett språk som inte har en tanke på att kommunicera med någon utanför den begränsade gruppen av ”homies”. Det finns en intressant social observation att göra i detta. Och när hon går upp i totalt obnegriplighet måste jag kapitulera. Det bär.”

Låter ju intressant. Dags att skaffa biljetter.

Nils Schwartz i Expressen gillar dock inte språkexperimentet.

”Så kommer hon in på Dramatens stora scen, och det visar sig att denna sociolekt är fullständigt obegriplig. Hon kunde lika gärna ha talat urdu.”

Att förstå eller inte förstå?

Verkar vettigast att gå dit och se och lyssna själv.

Thrillern Alfahannen som jag sågar här nedanför handlar om en ny film. En modern version av Shakespeares pjäs ”Så tuktas en argbigga”.

Katarina Wennstams bok undviker dock att nämna att det redan finns en sådan film. ”10 orsaker att hata dig” är en lyckad tonårskomedi med Heath Ledger och Julia Stiles.

Samma historia bygger också musikalen ”Kiss me Kate”.

Men istället för att låta den kvinnliga huvudpersonen titta på ”10 orsaker att hata dig” låter Katarina Wennstam henne närstudera en gammal film med Elizabeth Taylor och Richard Burton. Synd. Lite filmkunskap hade hjälpt Alfahannen.

Det har gjorts många sådana här lyckade moderniseringar av Shakespeares pjäser.

”Romeo & Juliet” med Leonardo DiCaprio och Claire Danes är den mest kända. Men även ”O”, en Othello bland basketspelare, är mycket sevärd. ”Hamlet” med Ethan Hawke utspelas i dagens New York.

”She´s the man” är en variant av ”Trettondagsafton”, där fotbollspelande Amanda Byrnes låtsas vara pojke. Hon blir kär i medspelande Channing Tatum.

Ian McKellen skrev en imponerande ”Richard III” som utspelas i ett fascistiskt England på 1930-talet, och Julie Taymor gjorde en visuellt provocerande ”Titus Andronicus”.

Jag är inte lika förtjust i Kenneth Branaghs ”Loves labour lost” som 1930-talsmusikal.

Men den är bättre än Alfahannen.

Shakespeare tål mycket. Även dåliga svenska deckare.

Jag skrev tidigare i veckan att jag börjat läsa Alfahannen, Katarina Wennstams thriller som till stor del handlar om svenska filmbranschen. Den började lovande.

Det fortsatte tyvärr inte.

Alfahannen har en sak att säga, men den säger det väldigt många gånger. En manlig filmstjärna är ett svin som utnyttjar sin berömmelse för att våldta unga kvinnor. Det finns ingen spänning.

Andra som vill klä ut sina debattinlägg i deckarens maskeradkostym brukar försöka hitta på en intrig med några överraskningar, men i Alfahannen är det mesta färdigt och klart från början.

Det inleds på en Guldbagge-gala, människoteckningen är ytlig och personerna blir klippdockor vars handlingar man inte kan tro på.

Här finns poliser och en kvinnlig åklagare, men de gör inte särskilt mycket polisarbete utan beter sig som om  de pryade i en Mitt Livs Novell.

Katarina Wennstam är uppenbarligen full av förakt för tidningar, men ändå är det just tidningsuppgifter som ger de enda ledtrådarna i hennes berättelse. Hon skriver indignerat om skvaller och människor som tjänar pengar på det, men hela hennes bok känns som ett hopkok av skvaller.

Det finns många bättre böcker att läsa.

Fredag och gott om nya filmpremiärer. Mest sevärd är Vägen med Viggo Mortensen. Träffade honom i Venedig när filmen hade världspremiär och intervju finns också i tidningen i dag. Lasse Hallströms nya Hachiko går också upp i dag, liksom romantiska komedin It´s complicated med Meryl Streep.

Och den som inte kommer i väg till en bio kan se Sommaren med Göran på dvd. Eller Blu-Ray.

Filmfest.

Helen Sjöholm och Russel Watson i New York.

Förra årets största konsertupplevelse var Helen Sjöholm som Kristina i New Yorks Carnegie Hall.

Nu ska samma engelska konsertversion av Kristina från Duvemåla sättas upp i London.

Royal Albert hall. 14 april.

Biljetterna släpps 22 januari.

Den 12 mars är det premiär i Storbritannien för The girl with the dragon tatoo.

Så här ser Noomi Rapace och affischen ut.

Nomineringarna till brittiska filmpriset BAFTA presenterades i dag.

Gamla bekanta i prissammanhang.

Men svenska Låt den rätte komma in kan vinna som bästa utländska. Den konkurrera med bland andra  Hanekes Det vita bandet som prisats på andra håll.

Avatar har nio nomineringar, liksom An Education och The hurt locker.

Sju stycken för Up in the air och Inglourious basterds.

Britterna lyfter också fram roliga In the loop och ett par filmer som vi inte sett än. Andy Serkis som Ian Dury i Sex & drugs & rock & roll och Nowhere man, om den unge John Lennon.

George Clooney, Jeff Bridges och Colin Firth ställs mot varandra precis som under Golden globe. Meryl Streep, Carey Mulligan och Gabourey Sidibe var också Globe-kandidater, och ställs häör mot Audrey Tautou (Coco – livet före Chanel) och Saorsie Ronan (Flickan från ovan).

21 februari vet vi vilka som vinner. Jag tror Låt den rätte komma in ligger bra till.

I alla år har man hört talas om Coca Colas mystiska recept och vilken industrihemlighet det är. Få vet vilka ingredienserna i läsken är. Formeln sprids under största sekretess till alla världens länder.

Men det kan ju inte vara exakt samma recept.

Varje gång man dricker Cola i USA slås man av samma sak. Den smakar mer kanel där.

Kanel. Är det hemligheten?