Potsdamer platz när muren fanns.

Berlin är fascinerande att vandra runt i. Här finns platser som påminner om hela 1900-talshistorien. Potsdamer platz, centrum för filmfestivalen, är ett tydligt exempel.

Före andra världskriget var det centrum i staden. Efter kriget var hela området ruiner.

När muren gick genom staden var det ett öde landskap på båda sidorna där Potsdamer platz en gång fanns. I Wim Wenders film ”Himmel över Berlin” kan man se en gammal man gå omkring på det tomma fältet och försöka gissa var Potsdamer platz en gång fanns.

Förr hölls filmfestivalen i gamla Väst-Berlin, men efter murens fall planerades ett nytt Potsdamer platz. 1998 invigdes de första delarna och sedan dess har området växt. Gatorna går på samma ställen som före andra världskriget och kvarteren har samma form som då. Gott om fina biografer har de också byggt.

Jag åkte in i hjärtat av gamla Öst-Berlin.

Där ligger biografen Babylon som visar tävlingsfilmerna i ungdomssektionen Generation 14+. Svenska ”Sebbe” premiärvisades där, och det var utsålt och fyllt av förväntningar i salongen. Innan filmen startade sorlades det rejält. Fnissiga flickor och ivrigt diskuterande medelålders filmentusiaster.

Men filmen fick snabbt tyst på alla. Ett drabbande drama.

”Sebbe” är en mörk historia om en 15-åring i Göteborg och hans trasiga mamma. Babak Najafi har regisserat, och Sebastian Hiort af Ornäs och Eva Melander är mycket bra i huvudrollerna.

Svensk premiär 12 mars.

Före varje presskonferens på alla filmfestivaler sker vad som kallas photo call.

Ungefär 100 fotografer står i en halvcirkel. Framför dem står skådespelare och regissörer. Bakom motiven är en vägg som berättar vilken festival de är på just nu.

Varje fotograf tar ungefär exakt samma bild.

En inte särskilt spännande eller exklusiv bild.

Det kan man inte tro när man hör dem. För en photo call är framför allt en upplevelse för öronen. Det går till så att från den sekund filmstjärnorna kommer in i rummet så skriker alla fotograferna samtidigt. De skriker som sälar som väntar på strömming eller mycket små barn som väntar på glass.

De ropar förnamnen på de de ska fotografera. Om och om igen. Varje fotograf vrålar så högt han kan så att filmstjärnan ska titta åt hans eller hennes håll. Detta vansinnesvrålande pågår i tio minuter.

Sedan har alla ändå fått exakt likadana bilder.

Tyska fotografer skriker väldigt högt, men jag tror ändå att fotografernas i Venedig vinner just den tävlingen.

På baksidan av hotellet där alla presskonferenser, och en del intervjuer, äger rum väntar fansen. Gott om autografjägare som väntar timme efter timme med foton och affischer och böcker och dvd som de vill ha signerade.

De skriker hela tiden förnamnet på den de vill ha autograf av.

De skriker också åt varandra.

Det låter väldigt mycket några minuter. Livvakterna väntar. Limousinerna väntar.

– Leo! Leo! Leo! Leo! Leo!

Bilarna rullar bort. Allt blir tyst.

Tills nästa presskonferens är över.

Ruben Östlund med Guldbjörn

Ruben Östlund vann i natt Guldbjörn för sin kortfilm Händelse vid bank. Både hans film och Jonas Odells ”Tussligao” kändes som tänkbara vinnare. Originella kortfilmer med eget tonfall.

Den tolv minuter långa Händelse vid bank är inspirerad av verkligheten. I förgrunden två filmarbetare som pratar och blir vittnen till vad som allt mer ser ut som ett försök till bankrån.

Juryns motivering

”His film is a real reflection on our times and the role played by media. Filmed with a single camera without a single cut, we zoom in and out of the picture as if using a CCTV camera. The dialogues are perfect, humanity is explained with humour.

Berlin är den filmfestival som har bäst urval av mat för filmvänner.

I synnerhet filmvänner som har bråttom.

Dessutom är det mycket billigare än både Cannes och Venedig, två av jordens minst prisvärda turistfällor när man ska äta.

Men i Berlin finns bra krogar och billiga krogar och alla sorters kök. I den stora gallerian bredvid filmfestivalens hjärta finns ett brett utbud av mat som går fort att äta.

En favorit för den som vill äta på väg mellan en intervju och en filmvisning är det tyskarna så poetiskt kallar Schinkenkrustenbraten.

Man blir mätt nästan bara av att säga det.

Man får en tre centimeter tjock bit skinka av julskinkasort. Den ligger i en bit fransbröd. Skinkan har sällskap av knaperstekt fläsksvål.

Mycket tyskt. Ingen gourmet-mat, men lite roligare gå-och-äta-mat än korv med bröd.

SSkinka, korvar och pannbiffar väntar på lunchrusningen.

Vattenfall håller Berlin med energi.

Och stor reklam på husväggar.

Här är den norska trailern för En ganske snill mann som jag skriver om i tidningen i dag.

Mycket sevärd.

Trailern ger en viss försmak av stämningen.

Det är fel att generalisera om länder och folk som bor i olika länder. Men då och då får jag intrycket att norrmän är något mer patriotiska än svenskar.

Den där sortens högljudd stolthet som efter en stund kan låta mer som mindervärdeskomplex. Modell göteborgare.

Min vän Geir är alltid på plats när det händer intressanta saker i filmvärlden. Han är fylld med vetande om norska framgångar och bedrifter. Han kan alltid berätta om saker som egentligen är norska uppfinningar eller har skett tack vare norrmän. Typ att Leonardo Da Vinci egentligen var norrman eller att pastan inte alls togs från Kina av Marco Polo på 1300-talet utan smiddes av norska vikingar på 800-talet.

Den där sortens vetande som kan vara svårt att kontrollera eller säga emot.

När det drar ihop sig till vinterolympiad är förstås Geir i högform. Han har säkert rätt när han påstår att Norge är den mest framgångsrika idrottsnationen i världshistorien. Årets spel och lekar i Vancouver har åtminstone startat bättre i medaljväg för Norge än för Sverige.

Går inte att argumentera mot Geir där.

Och dessutom är den norska filmen av Hans Petter Moland en av de bästa i huvudtävlingen i Berlin.

Heja Norge.

”Exit through the gift shop” är en mycket underhållande dokumentär. Hemlige konstnären Banksy står som regissör, även om filmens ram är att en excentrisk fransman videofilmer en massa artister som skapar graffiti och annan illegal gatukonst.

När fransmannen själv ställer ut och får berömmelse och pengar blir det en intressant skildring av hur märkligt värden kan uppstå i konstvärlden.

Något som Banksy själv råkat ut för när hans skapelser sålt för stora summor.

Man tror att han är från Bristol. Man tror att han är född 1974. I filmen döljs hans ansikte under en huva och rösten är förvrängd.

En intressant sorts kändis som är helt okänd. Hoppas filmen når Sverige i någon form.