Först kom uppgifter som sa att The Hobbit skulle börja filmas nu i mars. Sedan antydde Ian McKellen som ska spela Gandalf att inspelningarna skulle börja i juli. Nu verkar det bli mot slutet av det här året. Om ens då.

Det är tydligen de ekonomiska problemen för MGM som gör att besked dröjer. Än så länge har ingen officiellt gett klartecken för de två filmerna, men både producenten Peter Jackson och regissören Guillermo Del Toro är igång med förbedelserna.

Och utanför Matamata på Nya Zeelands Nordö bygger de upp byn Hobsala.

Men gisssningsvis ingen biopremiär 2011 som det tidigare ryktats om.

Robin Hood med Russell Crowe ser ut som ett härligt matinéäventyr. Nu är det offentligt att den öppnar filmfestivalen i Cannes den 12 maj.

Förra året var det Upp. Också ett fint matinéäventyr.

The Beatles gjorde några sevärda filmer där de ungefär spelade sig själva. John Lennon var också skådespelare i ”How i won the war” och gjorde konstnärlig film ihop med Yoko Ono.

Han har också spelats av andra på film. Bäst av Ian Hart i ”Backbeat”. I dag är det premiär för Nowhere boy där Aaron Johnson spealr tonåringen John Lennon. När han bor hemma hos moster i Liverpool, får en gitarr, bildar band och träffar Paul McCartney.

En sevärd film om smärtan kring mamman som lämnade bort honom och som han fick en kortvarig återförening med de här åren i mitten av 1950-talet.

Mauro Scocco är mycket bra och mycket rolig i tv-programmen där han och Plura lagar mat. Nytt avsnitt i TV 8 i kväll.

Han har gjort mycket fin musik också.

iPoden slumpar fram hans ”Fortfarande här” när jag vandrar från tandläkaren i den grå torsdagsmorgonen. Gnistrande solig sång. Och vilka underbara stämmor han sjunger med Michael McDonald.

Gärna Mauros mat. Men glöm inte hans musik.

På bloggen Farfardagis skrev jag om Nathalie som nyss fyllt två och som har sin egen version av att suga på tummen. Att inte suga på tummen.

Utan två andra noggrant utvalda fingrar.

Så här:

Hennes lillebror Oscar har tydligen fått samma grepp med modersmjölken. Mycket sött.

Så här:

Hösten 1979 turnerade ABBA i Kanada och USA, och sedan i Europa och Japan. Det var när gruppen var som störst och turnén bevakades förstås av de svenska dagstidningarna. Även Hänt i veckan skickade en reporter och en fotograf, Leif Schulman och Charles Hammarsten. De skrev i tidningen och gav också ut en bok redan 1979 om turnén.

Nu har det reportaget getts ut igen, som ”Abba i Amerika” (Premium). Det är ett rätt tunt innehåll som tänjs ut med låtlista och turnéfakta med stora bokstäver. Bilder av ABBA:s fotograf Anders Hanser kompletterar. Händelser återkommer.

Några häftiga bilder och en kortfattad dagbok om de olika konserterna. Men man kommer inte riktigt nära ABBA, även om det står många detaljer om hur Linda Ulvaeus, då 6 år, lär sig simma längre och längre i poolen på Sunset Marquis i Los Angeles. 

Mycket handlar om de olika transporterna och hur flygrädd Agnetha Fältskog är. Men även den väldigt dramatiska flygresan i ett litet plan i stormen kring Boston skildras ganska kortfattat trots de dramatiska följderna med inställd konsert i Washington.

ABBA i Amerika är en tidsbild. Av turnén, men också av svensk veckotidningsjournalistik.

Hollywood har en överdriven tilltro till filmstjärnor. Att människor köper biobiljetter för att han eller hon är med i rollistan. Visst finns det en del som ser allting deras favoritskådespelare är med i. Men de är inte så många.

Mest tror jag att folk ser till helheten. Väljer film på andra grunder än vem som har huvudrollen. Många ville se Julia Roberts i Notting Hill. Få ville se Julia Roberts i Mary Reilly. Ingen ville se Julia Roberts i Full frontal.

Jag brukar ta Leonardo DiCaprio som exempel. När Titanic gått ett tag och var världens största film och DiCaprio var affisch på rum runt hela världen och det var tonårshysteri kring honom… då var det premiär för ännu en film med DiCaprio i huvudrollen. Man skulle tro att massa av de som avgudae Leonardo DiCaprio skulle köpt biljett för att se honom även i Mannen med järnmasken.

Icke sa Nicke.

Den kom och gick som mycket annat.

 I dag är det ett liknande läge. Robert Pattinson är en av de hetaste filmstjärnorna just nu. Han har den ena manliga huvudrollen i ”Twilight”-serien som får nätet att koka och unga hjärtan att slå.

Robert Pattinson är glödande het i vissa läger.

Så om det är premiär på en kärleksfilm med Robert Pattinson kommer förstås alla Twilight-fans och andra som gillar honom att köpa biljett?

Nej, säger min teori.

Och nej  säger verkligheten. Remember me går på bio och har 11-årsgräns i Sverige. Men ingen rusning. De flesta av Robert Pattinsons vill nog se honom just som kysk vampyr. 

När jag var på Dreamworks i Los Angeles i januari visade de inledningen av Megamind. Animerad komedi där Brad Pitt gör en röst som fåfäng superhjälte. Nu finns en första teaser trailer ute, med Will Ferrells rollfigur. Den onde som ska se till att ondskan för en gångs skulle vinner. Biopremiär sent i höst.

När The Beatles slog igenom i världen utbröt det olika sorters fenomen. I USA innebar det bland annat att det skrevs en massa poplåtar OM gruppen. Enbart under 1964 gavs det ut 200 olika singlar som på olika sätt försökte rida på den engelska vågen och fansens sug efter allting som hade med The Beatles att göra.

Skivbolaget Ace gav för några år sedan ut en mycket rolig samling med 24 sådana sånger. Beatlemaniacs heter den. Många av låtarna snor snuttar ur The Beatles egna hits. Andra är kärleksförklaringar eller gnäll från pojkvänner/fäder som beklagar unga kvinnors kärlek till de fyra engelsmännen.

Mycket underhållande.

Jag har funderat på The Beatles sedan jag såg den fina dvd-dokumentären om Björn Skifs liv. Outstanding, sa Skifs när han nämnde The Beatles som hastigast.

I intervjun räknar Skifs upp skivor han köpte på 1960-talet och band som påverkade honom och de andra i Slamcreepers. The Beatles, naturligtvis, men de var så enorma och hade sån ofantlig betydelse för allting i popvärlden. De var grunden som allting började med. Det var så självklart att de var före alla andra och inspirerade alla andra.

Skifs har rätt. Så var det.

Man kunde diskutera singlar man gillade och band man gillade eller ogillade. The Beatles stod över det där.

The Beatles var luften man andades. Från 1962 hade de en enorm påverkan. För oss som såg dem i svenska Drop-in den där höstkvällen 1963 förändrade de omedelbart hela vår musikvärld.

Det kan vara svårt att förklara i dag. Den som lyssnar på The Beatles för första gången långt senare kan aldrig förstå vilket intryck de gjorde på 1960-talet. Varje ny skiva var ett steg framåt. de förändrade hur man skrev sånger, hur band såg ut, skivomslag, inspelningsteknik… allt kring popmusiken. Visst influerades även de av många, men de sög åt sig alla impulser och ut kom något nytt.

Som förstås inte låter nytt i dag för den som hör dem för första gången nu. Tusentals har inspirerats av dem och gjort liknande saker sedan dess. Den som hör sångerna i dag kan omöjligt höra dem med den tidens öron, inte se med den tidens ögon.

Inte ens den som kom in i The Beatles musik på 1970-talet kan riktigt känna hur gigantiska de var. Det var en förändring skiva för skiva, år för år. I stunden.

The Beatles är fortfarande fantastiska att lyssna på. Men hur dominerande de var är inte lätt att förklara.

Det är lönlöst att tjata. Men vi gör det ändå. Björn Skifs och jag och andra som hade lyckan att uppleva de där åren.