Michael Hanekes ”Amour” är mycket gripande.

Han är en intressanrt bildberättare.

När vi är i en teatersalong kan vi i publiken välja var vi ska titta och vem vi ska titta på. Huvudpersonen som pratar, en statist i bakgrunden eller scenografin. Något i kulissen som sticker ut.

På film bestämmer kameran vart vi sak se. Vem som är central i den scenen.

Haneke låter ofta kameran vila på något där vi inte riktigt vet var vi ska titta. ”Amour” inleds just i en fullsatt salong. Men kameran iakttar publiken. I flera minuter. Kameran är där ridån ska vara. Tittar ut mot åskådarna. Vi hör en röst som säger att föreställningen ska börja. När det sätter igång hör vi att det är en pianist som spelar klassiskt. Kameran visar fortfarande hela publiken.

Vi vet inte vem filmen handlar om. Vet inte vilka människor vi ska titta på.

Inte heller i nästa scen, efter konserten. En grupp människor som pratar. Är någon viktigare än de andra? 

Snart kommer vi närmare ett äldre par, Georges och Anne. De spelas av Jean-Louis Trintignant, 82, och Emmanuelle Riva, 85. De är magnifika i ”Amour”.

Större delen av filmen utspelas i deras lägenhet. Långa långa tagningar. Ofta en stillastående kamera som registrerar alldagliga aktiviteter, men ibland följer den med människorna från rum till rum, genom korridorer i ett intellektuellt borgerligt hem i Paris.

Kvinnan blir sjuk. När hon blir bättre vill hon vårdas i hemmet, och maken vill följa hennes önskningar. Det blir humoristiska glimtar av deras förhållande. Hon vill behålla sin värdighet, han mer och mer bekymrad.

Hon blir förstås sämre och sämre.

Isabelle Huppert spelar dottern, men är endast med i några scener. Fast centrala.

Det är de två veteranerna som fyller filmen, skådespeleri som måste vinna något av priserna på dne här festivalen.

Jag tycker ”Amour” är en av Michael Hanekes bästa filmer. Den kylige iakttagaren låter hjärtat vara med, och visar några människor som vi alla kan identifiera oss med.

Mads Mikkelsen, Thomas Bo Larsen, Alexandra Rapaport och Susse Wold.

– Vi vet att alldeles för många barn har blivit sexuellt utnyttjade. Men det finns också några sådana här fall, säger Mads Mikkelsen.

Han spelar Lucas i Thomas VInterbergs ”Jakten”. En oskyldig man som arbetar på förskola och anklagas för att ha blottat sig för en liten flicka. Skvallret och misstankarna växer. Inget har hänt. Det blir en häxjakt.

– Man brukar säga ”ingen rök utan eld”, säger skådespelerskan Susse Wold. Men i det här fallet är det en massa sorters rök, men ingen eld.

Thomas Vinterberg och medförfattaren Tobias Lindholm har inspirerats av flera verkliga fall där oskyldiga anklagats.

– Det är alltid barnen som tar skada, säger Thomas Vinterberg. Även i ett sådant här fall där flickan inte utsatts för något, leder det hon säger till sådana reaktioner som kommer att ge henne minnen och skador för livet. Det händer att barn ljuger, men de gör det för att tillfredsställa vuxna.

Både genombrottet ”Festen” 1998 och ”Jakten” tecknar en mörk bild av Danmark och danskar.

– Jag älskar mitt land, säger Thomas Vinterberg. Jag är stolt över vår filmbransch. Den är framgångsrik och stark. Ibland kan jag tycka att det är för bekvämt i Danmark. Jag dras till mörka historier, och det är också en del av vårt berättande. Danmark är ett Fylke med lyckliga små hobbitar. Vi är betryckande medelmåttiga.

Hur känns det att tävla i Cannes?

– Jag är nöjda att vara här. Jag har stor respekt för mina kolleger i tävlingen, men har inte sett deras filmer. Canneshär är inte som handboll eller fotboll. Jag är stolt över att vara i deras sällskap och uppdraget är fullbordat redan.

Mads Mikkelsen och Alexandra Rapaport skriver autografer.

Mads Mikkelsen i starka ”Jakten”.

Ser ut att bli en intressant söndag.

Så här ska det gå om allt flyter på.

08.00 Vara på biografen för att kunna komma in på

08.30 Michael Hanekes ”Amour”, positivt surr kring den

11.00 Gå på presskonferensen för ”Amour”

12.30 Presskonferensen för ”Jakten”, med Mads MIkkelsen och Alexandra Rapaport

Efter det hoppas jag kunna äta något och sedan är det

14.00 Intervjuer med de i ”Lawless”. Tom Hardy, Mia Wasikowski

a, Guy Pearce och mansuförfattaren Nick Cave. Plus regissören John Hillcoat. Bör vara klart vid 16.30

Gå tillbaka till rummet. Skriva dagens artiklar och när jag är klar och har lämnat det äta något innan

19.00 Till bio Debussy för att se Abbas Kiarostamis film i tävlingen, ”Like someone in love”.

22.00 Se ”Confessions of a child of the century” med Pete Doherty.

Den ska vara klar vid midnatt och då är det dags att flanera tillbaka till lägenheten och somna.

Måndagen har ett intensivt program.

Woody Allen: A documentary är en bra film om regissören och komikern.

Jag träffade Robert Weide som gjort filmen, som visas i Cannes.

Hur fick du sådan tillgång till Woody Allen?

– Jag har känt honom lite sedan jag gjorde en film om Bröderna Marx för många år sedan. Det svåraste var att övertala honom att göra filmen. När han väl sagt ja ställde han upp på allt.

Varför tvekade han?

– Woody tycker verkligen inte att han är intressant nog för att göras en dokumentär om. Det är inte falsk blygsamhet. Han känner så. Han tycker inte han är värdig.

När filmandet började för tre år sedan fick Robert Weide vara med på Allens inspelningar. Det har aldrig hänt tidigare. Fick filma hemma hos Woody, där han ligger på sin säng och skriver manus för hand. Woody Allen visar sin låda med ideer nedklottrade på papper.

De åker också ut till kvarteren i Brooklyn där Woody Allen växte upp.

Mest intressant är att få hans hela historia, med många bilder och filmsnuttar. Woody Allen började som tonåring sälja skämt till New York-tidningar och blev sedan framgångsrik inom stand up.

Dokumentären får svensk biopremiär i sommar. En längre version av filmen släpps på dvd.

Plötsligt bara händer det.

När man minst anar.

I en trädgård i Cannes står tidigare kd-ledaren Alf Svensson. Han pratar med det som göteborgarna kallar för tripplarna. Dvs de två i Triple & Touch som inte heter Lasse Kronér.

De heter istället Ken Wennerholm och Göran Rudbo.

Mannen med hatten är Gunnar Bergdahl, kulturchef på Helsingborgs Dagblad.

En intressant liten kombo mitt i filmfestivalens hjärta.

Lena Olin håller tillbaka Mikael Persbrandt i ”Hypnotisören”. Foto: Fredrik Hjerling

Den där rösten…

Mikael Persbrandt hade kunnat bli en fantastisk hypnotisör. Nu spelar han en, i Lasse Hallströms thriller efter Lars Keplers bästsäljande bok.

Vi får se 30 minuter av ”Hypnotisören” i Cannes. Scener från början, när en mördad familj hittas, och hela vägen genom intrigen fram till spännande stunder i norra Sverige.

Peter Possne, en av filmens producenter, förvarnar innan visningen.

– Tänk inte på hur det ser ut.

– Tänk inte på hur det låter.

– Tänk inte på klippningen.

Det är att ta bort en hel del av filmupplevelsen. Men alla de där sakerna ska förbättras i efterbearbetningen. Klippas tätare. Göras klart tekniskt.

Jag tycker det som visas av ”Hypnotisören” ser mycket lovande ut. Påkostat. Välspelat. Storslagna landskapsscener i norr och flygbilder som visar Stockholm ur andra vinklar. Starka scener mellan Lena Olin och Mikael Persbrandt, det gifta paret vars förhållande är en av kärnorna i berättelsen. Känslostarkt, och Persbrandts mäktiga röst därtill.

Och Tobias Zilliacus är mycket övertygande som polisen Joona Linna. Han som har huvudrollen i alla åtta filmer som planeras.

De här ofärdiga 30 minuterna visas för filmköpare från olika länder. Filmen är redan såld till 30-talet länder, men man hoppas nå fler i Cannes.

I höst får vi se hur den färdiga ”Hypnotisören” blir. Premiär 28 september.

Ralph Fiennes regisserar sin andra film, efter dvd-aktuella ”Coriolanus”.

Och spelar själv huvudrollen som 1800-talsförfattaren Charles Dickens.

”The invisible woman” handlar om hans kärleksaffär med den betydligt ynre skådespelaren Nelly Ternan. Hon spelas av Felicity Jones och hennes mamma av Kristin Scott Thomas.

När jag träffade Ralph Fiennes i Berlin pratade han just om hur fantastisk han tycker Kristin Scott Thomas är som skådespelare.

Jag tog också bilder på Edda Magnason som sjöng så fint.

Som kollegerna i blogginlägget nedan.

Här står hon på terassen med Medelhavet i bakgrunden. Cannes höll andan.

I kvarteren i Cannes där jag bor finns inte bara en utan två exklusiva affärer för den kräsne hundägaren.

Jag gissar att jyckarna inte är så trendkänsliga.

Men de här butikerna har dyrbara saker för hundar. Plagg. Leksaker, Alla sorters accessoarer man kan tänka sig för en hund och några till. Det glittrar.

I butiken For V.I.P Dogs affischerar de också säsongssmart med att de ska utse Guldtassen 2012, en hyfsat tydlig syftning på festivalens filmpris Guldpalmen.

Det är förvisso fascinerande med marknaden för pälsar och juveler för våra fyrbenta vänner.

Men som besökare i Cannes kopplar man hundar mer med vad de lämnar på stadens trottoarer.

Kanske bättre om de sålde blöjor för hundar.

Eller lärde sig plocka upp.

Hela svenska världspressen blev imponerade av Edda Magnason när hon sjöng Monica Zetterlund-sånger i Cannes.

Här kan man se hur Dagens Nyheters Nicholas Wennö och Expressens Malin Roos båda sänder iväg sina färska iPhone-bilder ut i cybermolnet.

Edda kompades av utmärkte jazzmusikern Peter Nordahl.

Musiken svängde. Rivierans fåglar kvittrade. Pressen twittrade,