13.51 duggregn och de förutseende kommer med paraplyer. 200 meter röd matta kantad av olika tv-kanaler.

13.50  Mycket säkerhet är det innan vi kommer fram till Beverly Hilton. Det räcker inte med att ha biljett, där ens namn dessutom står tryckt. Man måste visa legitimation flera gånger, både när man gör entré på röda mattan och när man går in i salen där galan hålls.

Undrar om Meryl Streep och och George Clooney också måste visa körkorten för att få komma in?

13.30  Det har varit en solig förmiddag i Los Angeles, med svenskt vårväder. 16 grader varmt.

Några moln har lagt sig bakom Hollywoodskylten borta i bergen, och det ser lite gråare ut nu. Men det verkar inte bli regn på röda mattan.

Kvarteren runt Golden globe är avspärrade och all trafik till galan leds in på en speciell gata. Först en säkerhetskontroll innan man ens får köra in på den gatan, och även vi som kom i taxi måste ha en särskild sorts pass.

Sedan är det fordonsinspektion några kvarter längre fram innan bilarna får köra den sista biten fram mot röda mattan.

Det är en gigantisk apparat. Tv-truckar omringar hela hotellet och vad som ser ut som tusentals människor arbetar med att allt ska flyta. 160 länder visar galan.

Det är förståeligt att det är hög säkerhet. Till och med guvernör Schwarzenegger ska komma och dela ut ett pris.

Två tungviktare tävlar mot varandra om Golden globe vid nattens gala.

Det gäller bästa sång.

U2 med ”Winter” och Paul McCartney med ”I want to come home”. Jag gillar båda, och de är typiska för sina upphovsmän.

Så här är McCartneys låt, till filmen ”Everybodys fine” med Robert De Niro.

Det är en amerikansk version av italienska ”Stanno tutti bene” där Marcello Mastroianni reste runt och besökte sina vuxna barn.

U2 har gjort ”Winter” till filmen ”Brothers”. Som är en amerikansk version av den danska ”Bröder”, som Susanne Bier gjorde.

Här är U2:

Hänsynsfull.

Så är bilkörningen i USA. I synnerhet i Los Angeles. Här kör de mycket bil. Här kör de bra.

Det vill säga lugnt och med respekt.

Jag susar nedför Ventura freeway, sex filer med bilar i vardera riktningen. Lastbilar som är stora som parkerkingshus dånar förbi, men det flyter på bra. Den som behöver byta bil får företräde. Inte så mycket trängningar eller stelnackad körning av bilister som ser som sin livsuppgift att uppfostra andra trafikanter.

Systemet med blixtlås, att man turas om när köer förenas i ett körfält, har länge fungerat bra här.

Kanske är bilister i Los Angeles mindre stressade som bilförare för att de är så vana att sitta i köer. Inget de hetsar upp sig för.

Bra skyltat är det också. USA är väl planerat för bilister. Just för bilister.

Jag har hittat en radiostation som spelar gamla godingar. Sådant som låter passande när man kör genom Hollywood och Santa Monica. Den här helgen är det enligt radioprataren en duell, ett slag mellan låtar från 1960- och 1970-talen. Men jag tycker alla sångerna låter som vinnare.

”She loves you” med Beatles, ”Staying alive” med Bee Gees, ”I love rock´n´roll” med Joan Jett. ”California girls” med Beach Boys. ”Superstition” med Stevie Wonder.

Dunkar fint i rytm med trafiken på Ventura freeway.

Det är roligt att handla presenter.

Det är väldigt roligt att handla presenter till barnbarn.

I USA har de många saker som vi inte har hemma. Framför allt böcker, eftersom den engelskspråkiga världen är så stor att det lönar sig att göra påkostade utgåvor som inte går ihop när man bara har svenskar som målgrupp.

Men till och med den gamla fina danska uppfinningen Lego har lite andra paket att välja på här på andra sidan havet. I New York såg jag en biograf i Lego som man kunde köpa i serien City. Svårt att låta bli.

I Los Angeles har de Toy Story-Lego som är väldigt näpet. I synnerhet när man har närkontakt med två-åriga kvinnor som gillar Buzz och Woody.

Fast åldersgränsen på paketet är sex år.

Hmmm.

Alla dessa svåra val.

Koriander är en lustig ört.

Jag älskar den. Andra hatar den.

Det är tydligen något medfött. Hur smaklökarna reagerar på koriander är en egenskap, som att vara vänsterhänt. För en del smakar det som tvål, eller bittert.

Här i Kalifornien och USA heter växten cilantro, efter det spanska ordet. Cilantro är vanligt i mexikansk matlagning och därmed det sydvästra köket i gränstrakterna mellan USA och Mexico. En bra guacamole ska ha cilantro.

I Los Angeles är de bra på guacamole.

En del är födda att spela skurkar.

Jag tänker inte på de där som ser direkt otrevliga ut. De intressanta är de där som har en sorts bra utseende, men ändå elak utstrålning.

Thomas Haden Church var den självupptagne ständigt otrogne som skulle gifta sig i ”Sideways”. Han kallas in när det behövs en obehaglig typ. Eller William Atherton som är den hemske tv-reportern i ”Die hard”-filmerna och bara verkar få jobb som svin.

William Atherton

På senare år har också Jason Bateman haft framgångar i den genren.

I ”Juno” var han den påtänkte adoptivfadern som visade sig mest ha omogna sidor. I ”Up in the air” är han en stöddig typ.

Han är bra på att vara osympatisk. Fast han egentligen ser bra ut.

Jason Bateman började som barnskådespelare i ”Lilla huset på prärien”. Nu är han gift med Amanda Anka, och har Paul Anka som svärfar.

Så kan det gå.

Jason Bateman

En kolibri hängde med flaxande vingar framför blommorna när jag simmade i hotellpoolen. Hummade och såg ut som de där i Kalle Anka på julafton.

Den här stora staden föddes som en liten spansk mission. Den döptes till El Pueblo de la Reina de los Angeles de la Porciuncula.

Jag är glad att de bara behöll två ord.