Jag har läst några skribenter i veckan  som på olika vis varit upprörda kring Lego och Star Wars.

Jag har svårt att bli det. Varken över det ena eller det andra även om de är stora internationella bolag som tjänar mycket pengar.

Jag tycker Lego är kul.

I dagarna gläds Nathalie,3, och jag till exempel åt att Nalle Puh och några av hans närmaste kompisar finns som Lego-gubbar. I Duplo-serien, den som är tänkt för lite yngre fingrar.

Jag gillar A A Milnes originalböcker, men Disneyfilmen som gjordes på 60-talet är en väldigt charmig och lekfull bearbetning.

De flesta saker här i världen ser snällare ut i Lego-version. Man kan tycka att en del filmskurkar till exempel är skrämmande, men som Lego-gubbe tappar Darth Vader mycket av sin mörka kraft. 

Samma sak gäller den ryska onda typ som Cate Blanchett spelar i senaste Indiana Jones. När man ser henne som Lego-figur framkallar det mer leenden än skrämda skrik.

Det är mycket här i världen som skulle se trevligare ut som Lego. Rockstjärnor som slänger ut fjärrkontroller från hotellrum och försöker skrämma småbarn med sina tatueringar skulle göra sig bra som Lego.

Att hamna på Madame Tussauds är lite fånigt, lite Kiviks marknad. Att bli Lego-figur måste vara en roligare hedersbetygelse.

Håkan Juholt må bli vald till partiledare, men när blir han och hans mustasch något man kan flytta omkring hur som helst i sin egen lilla stad? Juholt och Harry Potter möter Snape?

En favorittrailer för Nathalie, 3, och mig har varit den animerade Rio. Svensk premiär 8 april.

I dag såg jag ca 30 minuter av olika scener ur den filmen. I 3D.  Regissören är brasilianaren som gjorde Ice age, och det ser ut som ett lovande äventyr med bra musik. Huvudperson är vad jag skulle kalla en papegoja, ara, som fångades som ung och bott i USA där han och hans ägare drivit en bokhandel.

Han kan inte flyga. Pratar gör han dock som många animerade filmdjur. På amerikanska är det med Jesse Eisenbergs röst.

Det blir konkurrens om publiken som vill se animerade djur i vår. Den 1 april är det premiär på Hopp, om påskharen och kyckingar. Med en trummande hare/kanin.

Här kan man få smakprov av Hopp.

I dag är det den 29 januari.

Men vilket århundrade är det?

Tv-programmen klockan 20, det som brukar kallas bästa sändningstid:

SVT 1: Stjärnorna på slottet. Jan Malmsjö leder minnesprogram om andra program där Börje Ahlstedt och Peter Harrysson bråkade med varandra.

SVT 2: Sanna kvinnor. En pjäs från 1883 i en inspelning från 1974.

TV 3: Askungen

TV 4: Fångarna på fortet.

Jag är för ung för det där. Tror jag går på konsert istället.

När mobilens batteri är på väg att lägga av kan det räcka med några minuters laddning för att den ska piggna till och få kraft för resten av dygnet.

Samma sak med små barn.

De kan verka på väg att somna. De kan kämpa mot gäspningarna, klippa med ögonen och stoppa fingrar i munnen. Uppenbarligen på väg in i några timmars välbehövlig vila mitt på eftermiddagen.

Men just när man tror att de ska slappna av rycker de till igen. Och är klarvakna. Superpigga.

Som om en liten sladd någonstans gick in i ett litet urtag någon annanstans och fyllde på med energi. Det där som såg ut att bli sömn räckte för att ladda om batterierna. Bara några minuters avslappning som kan lura en farfar att det är på väg att bli sömn och vila.

Mer behövs inte. Sedan är det full fart igen.

Åtminstone på de små barnen.

Simpsons, Snobben, Norman Rockwell och Disney i det amerikanska hörnet av granen.

Jag såg Björn Skifs i går. Det var en fantastisk show. Världsklass, som jag skrev efter premiären på Cirkus i januari.

Den har bara blivit bättre sedan dess.

Skifs sjöng väldigt, väldigt bra och dansnumren är spektakulära.

I dessa tider har jag också lyssnat på hans skivor med svenska evigt gröna låtar. Till exempel ”Nu tändas åter ljusen i min lilla stad”, som enligt en mig närstående moder var en sångtext jag kunde utantill redan 1959 när den kom med Gunnar Wiklund.

Per-Martin Hamberg tänkte på sitt Östersund när han skrev den, men för mig blir det alltid associationer till Varberg där jag bodde då.

Men den fungerar lika på andra städer.

Jag upptäckte i fredags att sången hörs några sekunder i nya ”Änglagård 3”, när Fanny tittar in i en vävstuga.

I höst har Nathalie som snart fyller tre lärt sig den av sin farmor.

När snön faller och isvindarna viner är det en extra vacker sång, en längtan tillbaka till en idyll som nog bara fanns i drömmen.

Hittar den inte på YouTube med Wiklund eller Skifs men Pierre Isacsson sjunger den fint.

I dag är det premiär för Toy story 3 på dvd och Blu-Ray.

En av de nya viktiga figurerna är en björn som heter Lotso. Han verkar kramgo först, men har en sammansatt personlighet kan man säga.

En komplicerad björn.

Det finns gott om björnar i nöjesvärlden. Man kan nästan inte vända sig om utan att slå nosen i en björn. Även den tecknade björnen Yogi bear, som hade en populär tv-serie på 1960-talet, kommer snart på en bio nära dig.

Så här ser den aktuella topplistan för nöjes-björnar i film, böcker, tv, musik.

1 (2) Nalle Puh

A A Milnes långlivade figur är ett etablerat varumärke tack vare Disney.

2 (1)  Bamse

Ständigt i hetluften med humanistiska åsikter. Nu aktuell med ”vinterpåse”.

3 (6) Baloo

Det drar ihop sig till julafton och ”kittlar skönt i kistan”.

4  (3) Paddington

Nobelpriset i litteratur satte strålkastaren på Peru, denne trevlige nalles hemland.

5 (4) Lille John

Robin Hoods kompis är starkare än smart, men ett sympatiskt sällskap.

6 (5) Bamsefar

Hackebackeskogens tunge makthavare och sångledare.

7 (NY) Nalle Lufs

Har orättvist hamnat i skuggan av Gösta Knutsson andra litterära figur Pelle Svanslös.

8 (NY) Kung fu panda

När man vill ha action med björnar ska man titta österut.

9 (7) Lilla Brummelman

En utmärkt förebild när det gäller att bada och tvätta små barn.

10 (8) Fonzie

Kermits crazy kompis ger showbiz-tempo åt Mupparna.

Den aktuella björn-toppen är framröstad av Jens Peterson och Nathalie som snart fyller tre år. Inom parentes visas föregående placering.

Barn som inte fyllt tre år har en sak gemensamt med en del politiker och företagsledare.

De tror att de inte syns när de inte ser något själva.

Det krävs ingen tränad spårhund för att hitta Nathalie när hon sitter upprätt mitt i farmor och farfars säng täckt av överkastet. Det är något avslöjande med att överkastet reser sig som ett litet tält.

Om man nu inte låter sig luras av Nathalies röst som entusiastiskt ropar DU KAN LETA NÅGON ANNANSTANS.

Allra roligast är att gömma sig tillsammans med Nathalie. Vi står bakom dörrar och hukar bredvid soffor medan farmor förgäves försöker finna oss. Jag prövar tricket att vara tyst, men Nathalie vill gärna öka spänningen för den som letar. Hon ropar inte bara DU KAN LETA NÅGON ANNANSTANS och KAN DOM VARA BAKOM DÖRREN? utan också DET ÄR MYCKET MYSTISKT.

Vi vet inte riktigt var hon plockat upp den meningen. Barn samplar värre än hip hoppare och det kommer ständigt överraskande uttalanden.

Men det är oemotståndligt charmig att stå bredvid en flicka som snart ska fylla tre år bakom en dörr och vänta på att bli hittad. Hon fnissar tyst. Hon trycker sig mot väggen. Hon säger tyst för sig själv: Det är mycket mystiskt.

Två teaterpremiärer i Stockholm i veckan.

I torsdags var jag på ”Sugar – i hetaste laget” på Oscars. På lördagen var det ”Lilla syster kanin”.

På den ena fick man champagne (avböjde, jag jobbade), på den andra bjöds det råa morötter (avböjde, jag jobbade).

I den ena foajen luktade det starkt av parfymer, i den andra av vällingpruttar.

På den ena kom folk försent, gick högt pratande in i bänkraderna och tog kisspauser mitt under föreställningen. Så var det inte alls på barnteatern.

Mer disciplin bland de unga besökarna på Dockteatern Tittut.

”Lilla syster kanin” bygger på en bok av Ulf Nilsson som också var på plats på premiären.

En utmärkt uppsättning. Sara Bexell och Sofia Hollsten spelar nu alla rollerna. Ibland är det små dockor ovan en tygbakgrund, ibland större dockor i samspel med berättande Sparriskaninen.

Som ska passa sin lillasyster en lång dag när mamma och pappa är ute och samlar morötter. Spänning med hungriga rävar och humor med en groda.

Perfekt för Nathalie som är två år och åtta månader. Igenkänning och humor.  Publiken fick hjälpa till med att sjunga lite vaggsång och lära den rätt hopplösa lillasyster Kanin hur olika djur låter.

På Oscars försökte en del i publiken mest ”hjälpa till” genom att glo på sina moibltelefoner efter sms.

Förstår inte folk som går på bio och teater att en mobil lyser som en ficklampa i en märk salong?

En helg i Halland med många återseenden.

Vänskaper som föddes på 1970-talet, kamrater man arbetade med eller mötte när vi alla hade småbarn på samma dagis. Nu har de barnen fått barn och 60-årskalasen slår ut i blom vart man än vänder sig.

Det är roligt att mötas och minnas.

Ibland minns man olika saker och olika människor.

Det som är viktigt för en är bortglömt för en annan. Jag tycker jag har bra minne, men vissa namn har min hjärna tydligen sorterat in i ett  oanvänt dammigt skåp längst bort.

Ibland vet man inte om man minns händelserna eller det är fotografier man kommer ihåg. Det som fångats av kameran verkar göra större intryck.

Gårdagens kalas hade mycket bra levande festmusik, både irländska sånger att skråla med i och tidlös rock att dansa sig pinsam till. Och en oförglömlig tolkning av Mikael Wiehes ”Den jag kunde va” till födelsedagsmannen.

Trisha Yearwood har sjungit in en fin sång om hur vi glömmer bort en del händelser och människor. Men en låt på radio kan väcka alla känslorna till igen.

Hon har glömt. Men sången minns.

Här kan du lyssna på den: