Jag ser att Randy Newman fått två av sina låtar till Prinsessan och grodan nominerade. Det är att ta i. Jag hade hellre hört på Paul McCartneys bidrag till ”Evereybodys fine” och U2:s till ”Brothers” i den kategorin. Nu vinner nog ”The weary kind”, en fin countryballad ur Crazy heart.
När Kathryn Bigelow utsågs till bästa regissör i söndags var James Cameron glad. Nu ställs de åter mot varandra på Oscar. Avatar och Hurt locker vcar två av de tyngst nominerade filmerna. Båda har 9 nomineringar var.
I stort gick det som jag gissade.
Många filmer och skådespelare har slipats fram som favoriter under de senaste veckorna.
Kul att Up in the air och An education får ännu mer uppmärksamhet. Och att manuset till brittiska In the loop också fick en hyllning på andra sidan Atlanten. Den filmen hade överlägste bästa dialogen 2009.
Den 7 mars får vi veta hur det går.
Men de här ska nog börja skriva tacktalen redan nu: Sandra Bullock, Jeff Bridges, Mo´nique och Christoph Waltz.
Alla som sett Oscargalan vet att den kan kännas som ett maratonlopp.
Den håller på och håller på och håller på och så blir det reklamavbrott och så håller den på.
Nomineringarna däremot. Som ett 100-meterslopp.
Någon stjärna, i år Anne Hathaway, kommer in och läser snabbt de nominerade i några klasser. Swisch. Sedan fladdrar listor på andra nominerade förbi. Sedan är det över.
Nu är det strax dags.
Varje sommar brukar jag åka till Falkenberg och sommarens utomhusteater vid Vallarna.
I dag den 1 februari har de avslöjat vad som blir årets pjäs.
Den heter ”En mor till salu”. Den har premiär den 4 juli. Den är skriven av Kristers son Lars Classon ihop med Per Andersson. Samma par skrev Virus i bataljonen som gick i somras.
För oss som brukar vallfärda till Vallarna varje sommar är det många välbekanta ansikten på scen: Jojje Jönsson, Siw Carlsson, Stefan Gerhardsson, Jeanette Capocci, Mikael Riesbeck och Thomas Hedengran.
Siw Carlsson spelar en änka på 1920-talet. Hennes dotter vill gärna ärva huset.
Låter värmande att tänka på.
Nu berättar New York Times att det är på väg att bli kö till biograferna.
Inte av folk som vill se filmer.
Utan av filmer som vill visas.
Avatar går så bra i 3D att biografkedjorna vill fortsätta visa den. Men nya filmer ska ha premiär. Tim Burtons Alice i underlandet kommer i 3D. Den har varit lovad alla stora biosalonger som kan visa 3D, men nu vill en del ha kvar Avatar så länge det går.
Fler liknande krockar är på väg.
För få biografer? Det är sannerligen en ny situation.
Stark röst. Cool ukulele.
Intressanta kvällar den här veckan.
Måndag Guldbaggegalan på Cirkus, tisdag Hamlet på Stockholms stadsteater, onsdag avkopplande matlagning hemma, torsdag Jonas Gardell på Folkoperan och fredag Björn Skifs på Cirkus.
Skifs nya show är väldigt bra. Jag skriver om den i dagens Aftonbladet.
Han plockar upp sånger från hela sin karriär, utan att det blir en nostalgiresa eller känns som en sammanfattning. Många sånger får nytt liv när Skifs nalkas dem från ett annat håll.
Han spelar ukulele också, i ett nummer. En vit ukulele. Mitt barnbarn Nathalie fick en likadan i julklapp och det var en stor succé. Hon älskar gitarrer. Hennes var personligt utsmyckad av de konstnärliga givarna.
Nathalie älskar också oka chacka oka chacka introt på Skifs USA-etta Hooked on a feeling.
Även hon skulle nog gillar Skifs show. En fest för alla åldrar.
Brittiska filmtidningen Empires läsare har röstat fram de 50 sämsta filmerna någonsin.
Mest amerikanska, och några brittiska, förstås. Här finns besvikelser som tredje Spiderman och tredje Matrix, och klassiska floppar som Speed 2 och Hajen 4.
Kolla Empires hemsida med en rolig nedräkning.
Eller tjuvläs här med deras 20 sämsta:
20. Swept away
19. Gigli
18. Dreamcatcher
17. White chicks
16. Plan 9 from outer space
15. Catwoman
14. Disaster movie
13. The Avengers
12. Norbit
11. Meet the Spartans
10. The room
9. Highlander 2: The quickening
8. The Happening
7. Sex lives of the potato men
6. Heavens gate
5. Epic movie
4. Raise the Titanic
3. The love guru
2. Battlefield earth
1. Batman and Robin
Sverigeaktuella George Clooney har alltså gjort den sämsta filmen någonsin med sin version av Läderlappen. Och Schwarzenegger som skurk. Hårt betyg av Empires läsare.
Undrar vilka svenska filmer som skulle kommit med.
Några förslag?
Nyss var det Jude Law.
Nu är det Gustaf Skarsgård. Hamlet fortsätter fascinera. Uppsättningen i Stockholm hittar nya sidor i den odödliga historien.
Förhållandet mellan far och son är en av byggstenarna i Hamlet.
Jag har sett Hamlet med både Stellan och Gustaf Skarsgård, med såväl Jan som Jonas Malmsjö. Som en snygg detalj gör Stellan Skarsgård faderns röst i den färska uppsättningen på Stockholms stadsteater.
Gustaf Skarsgård, och alla andra, är mycket bra och föreställningen en uppenbarelse. Gå och se om ni får tag i biljetter.
Det är kul att samla på Shakespeare-upplevelser.
Min första Hamlet var Jan Malmsjö på Dramaten 1974. Den gjorde starkt intryck. Marie Göranzon var Ofelia, Börje Ahlstedt hennes bror Laertes, Georg Rydeberg kung Claudius och Gunnel Broström spelade Hamlets moder.
Något år senare drabbades jag av min första Hamlet på engelska. Albert Finney spelade titelrollen på National theatre i London. I början överväldigas man av det poetiska språket, men efter ett tag rinner det bara rakt in i hjärtat. Peter Hall regisserade, Angela Lansbury spelade Hamlets mamma.
Stellan Skarsgårds Hamlet sändes i tv i januari 1985. En kärv version i regi av Ragnar Lyth. Pernilla som nu heter August var Ofelia, då hette hon Wallgren-Östergren. Hon spelade också Ofelia mot Peter Stormare året efter på Dramaten, en Ofelia ständigt iakttagande på scen. Det var en våldsam uppsättning som Ingmar Bergman regisserade. Mycket bra. Christian Falk från Imperiet gjorde musik.
Det var också mycket intressant att se Helena Bergström som Hamlet på Stadsteatern 2004. Jonas Malmsjö härom året på Dramaten, i en modern miljö där Hamlet var mer som en komedi.
Den går att flytta i tid och rum.
Samma sak på film. Hamlet med Ethan Hawke utspelas i dagens New York, där Danmark är ett mäktigt storföretag. På dvd kan man jämföra med Laurence Oliviers 1948, Mel Gibsons 1990 och Kenneth Branaghs 1996.
En av de mest sevärda filmerna är ”Rosenkrans och Gyllenstjärna är döda” med Gary Oldman och Tim Roth. De är de stackars birollerna som i pjäsen kommer in efter ett tag och sedan försvinner ur handlingen. Men här är de huvudpersonerna som inte fattar alls vad de dragits in i för komplotter. Filmen har med deras scener i Hamlet, men också allt som händer före och efter och emellan. Enligt pjäsförfattaren Tom Stoppard.
I höstas såg jag Jude Law som Hamlet på Broadway. Ännu en infallsvinkel på pjäsen som verkar kunna förvandlas till en historia om alla mänskliga beteenden och problem.
Albert Finney och Kenneth Branagh gjorde hela texten. I versionen med Gustaf Skarsgård är 60 procent bortkortat. Den fungerar bra ändå.
Hamlet är pjäsernas pjäs. Den tål vad som helst.
Vad är en noisette och varför heter det så?
Det låter franskt men är en sorts svensk husmanskost som antyder någon liten festlig köttbit. På krogen där vi äter lunch nästan varje dag har de alltid noisette. Det är inte precis trendmat. Mattidningarna konkurrerar inte om nya versioner på fläsknoisette.
När jag bedrivit intensiv och långvarig forskning (Wikipedia, 23 sekunder) lär jag mig att Noisette kommer från det franska ordet för hasselnöt. Man steker köttet i brynt smör, som alltså är nötfärgat. Wikipedia föreslår att det är fläsk-, kalv-, lamm- eller renfilé.
Trotjänaren Bonniers gigantiskt tjocka kokbok från 1960 säger att Noisette är en liten stekt kotlett, renskuren från ben, eller liten skiva av t ex kalvfilé.
Renskuren kotlett stämmer bra med hur det serveras på vårt stamställe.
För att hålla spänningen vid liv har de olika sås till noisetten. Så här har denna veckan sett ut:
Måndag: Noisette med bearnaise
Tisdag: Noisette med guacamole och tomatsalsa
Onsdag: Noisette med rosépepparsås.
I går gick det att få bearnaise till noisetten.
Ska bli spännande att se vad det är i dag.
Colin Firth och Julianne Moore i ”En enda man”
I dag inleds Göteborgs filmfestival. Dit ska jag inte.
Men det är kul att göteborgarna får se en del filmer några veckor innan de går upp på biograferna. Och några som inte kommer att gå upp alls.
Dit hör till exempel Sally Potters ”Rage”, om ett mord i modevärlden. Bra skådespelare, en stund ett intressant experiment – men hopplös att se på i längden. En och en intervjuas rakt in i kameran. Jag såg den i Berlin. Typisk festivalfilm.
I Venedig såg jag ”Bad lieutenant” med Nicolas Cage som knarkande polis i New Orleans. Den är mycket bättre och i USA pratar kritikerna om priser för Cage. Men i Sverige kommer den direkt på dvd. Förutom några visningar i Göteborg nu.
Jag har också sett de utmärkta ”Soul kitchen” av Fatih Akin och ”White material” av Claire Denis. Den mindre utmärkta ”Valhalla rising” med Mads Mikkelsen som dödlig viking.
Colin Firth är mycket bra i den vackra ”En enda man” av modeskaparen Tom Ford. Visades först i Venedig, liksom den starka ”Lebanon” inuti en stridsvagn.