Medan partikamraterna debatterade det nya handlingsprogrammet för den svenska psykiatrin minglade en lättad Lars Leijonborg omkring i kongresscentrat. Många vill prata med en avgående partiledare och alla vill veta: Hur kändes det att stå på scenen för allra sista gången?
– Det var känslosamt. Det var ett varmt tack jag fick. Men det kommer naturligtvis att bli en stor omställning, säger Leijonborg till aftonbladet.se.
Vad betyder det här för dig som privatperson?
– Rent tidsmässigt tror jag inte att det betyder så mycket. All tid som jag sparar kommer jag att lägga på att bli en så bra högskole- och forskningsminister som möjligt. Men rent psykiskt så är det ett ansvar som lyfts från mig. Jag tror att det kommer att bli lite lättare nu med en något mindre tung ryggsäck.
I de bästa av världar – hade du hellre velat stanna som partiledare mandatperioden ut?
– Ja, det var ju min ambition. Men samtidigt så har jag suttit väldigt länge. Förr eller senare ska det ju ta slut och det är ingenting jag grämer mig över.
Hur ska folkpartiet nå tillbaka till rekordresultatet från valet 2002?
– Det är den enda fråga jag avböjer att svara på. Det överlämnar jag till honom som snart ska väljas till min efterträdare.
Har du något råd att ge Jan Björklund?
– Nej, det har jag inte. Och om jag skulle ha det så tar jag det med honom privat.
Vilken blir din viktigaste fråga som högskole- och forskningsminister?
– Det finns många att välja på. Men nästa år ska vi lägga ett långsiktigt forskningsprogram och jag ska göra allt jag kan för att  det ska bli så bra som möjligt.