Anastasija, som hon hette innan hon gick i kloster, har varit här i sex år. Hon går till kyrkan varje dag, sitter fram till kvällen.
– Det är bra här, säger hon.
Med sina 83 år är hon äldst i kvinnoklostret i Kirov.
Kyrkan, som hör till klostret, håller på att renoveras. I gången fram mot ikonostasen går de från topp till tå svartklädda nunnorna fram och tillbaka. Jag får ett förkläde trätt kring midjan. Kvinnor i byxor passar inte här.

Det är Aleksander Perov som visar vägen. Vi är här för att beundra hans arbete. Det är han som har gjort alla utsmyckningarna, återskapat kyrkan som den en gång var. Allt i äkta guld.

– Det tog två år, säger han.
– Det var ett ganska komplicerat arbete.
Det är Aleksander som gjort kupolen däruppe också.
– Från början var där fem kupoler, en stor och fyra mindre runt om. Men till slut bestämdes det att bara den stora kupolen skulle återskapas.

Kupolen glimmar i solskenet. Slasket på vägarna är borta. Det är snö och kallt igen, vackert så man vill gråta.
I går kväll skålades det för vinterns sista dag och vårens första, i dag, den 1 mars.
När vi lämnar klostret strömmar ryska nationalsången från idrottsplatsen intill. Då blir det nästan för mycket.