Under moderatkonferensen i Göteborg sa migrationsminister Tobias Billström att han vill göra invandrarpolitiken till en valfråga.

– Under en tioårsperiod nu så har de här frågorna haft en undanskymd roll i det offentliga samtalet. Ingen har gått till val på det, men det har funnits som en underström bland väljarna, sa Billström till TT.

Nu har oppositionen nappat på idén. I dag sa s-ledaren Mona Sahlin att nyanlända flyktingar inte ska få bosätta sig i vilken stad de vill. Samtidigt ska alla kommuner tvingas att ta emot invandrare – för att lätta på trycket i städer som Södertälje, Malmö och Göteborg.

Och folkpartiets Nyamko Sabuni säger samma dag till Ekot att invandrare måste gå en ”medborgarskapskurs” för att få bli svenska medborgare. Där ska man lära sig om rätt och fel, rättigheter och skyldigheter i Sverige.

Flyktingpolitiken verkar redan ha blivit en gryende valfråga. Kanske för att sverigedemokraterna går framåt i opinionsmätningarna. Om andra partier kan ta eventuella röster från dem genom att lyfta frågorna är det ju bra. Men det gäller att göra det på ”rätt” sätt.

För många gillar att höra om krav på invandrare. Det räcker bara att lyssna på SR:s ”Ring P1” eller läsa mejlen i journalistinkorgen. Och blir det en valfråga vill alla vara bäst. Då är det lätt att glömma dem det faktiskt handlar om. Som mannen i Malmö, med foten amputerad efter en granatattack i Irak, som skulle skickas tillbaka till Grekland men vars utvisning migrationsdomstolen nu har stoppat, på grund av grekiska myndigheters dåliga behandling av handikappade flyktingar.

Nu tänker Migrationsverkets generaldirektör Dan Eliasson överklaga beslutet. Mannen med foten kan visst avvisas till Grekland. Så nu får han leva en tid till i ovisshet. Det är om människor, som irakiern i Malmö, som invandrarpolitiken handlar.