Junilistans nya ledning mötte pressen i en trång lokal på högskolan i Visby.
Fast när det skulle börja saknades plötsligt en av de nyvalda partiledarna, Annika Eriksson. Framme i katedern satt hennes parhäst Sören Wibe ensam tillsammans med de två vice ledarna: Hélène Goudin och Björn von der Ersch.

– Vi ringer efter henne nu, sa en man längst bak i salen.

Och så dök Annika Eriksson upp.

Hon satte sig först för att strax resa på sig och ropa upp den nya partistyrelsen.

Sedan berättade hon varför junilistan behövs.
– Vi utgör det tvärpolitiska alternativ för de många som annars skulle vara hemlösa i EU-valet nästa år.

Och så var det Sören Wibes tur att resa sig upp och tala.

– Vår huvuduppgift är att se till att inte mer makt förs över från Sverige till Bryssel.

Men Wibe har också en annan vision. Precis som vänsterpartiet tänker han sträva efter att junilistan ska bli ett gladare parti.
– Vi har varit inriktade på kritik. Men vi har också ett positivt alternativ till det Europa som EU nu bygger.
– Vi vill se nationalstater som samarbetar fredligt med varandra men som styrs som självständiga enheter.

Längst bak i salen lutade sig avgångne partiledaren Nils Lundgren mot väggen.

Sören Wibe fick frågan om han, som avhoppad sosse, nu hoppas locka över fler socialdemokrater till sitt nya parti.
Wibe svarade lite svävande att visst finns det nog en del missnöje i s-leden, inte minst efter Lavaldomen förra året som enligt Wibe och många andra riskerar att urholka den svenska modellen på arbetsmarknaden.

Den nya partiledningen tror på framgång i EU-valet nästa år.
– Det finns en stor majoritet som stöder våra tankar när det gäller vad som borde avgöras på EU-nivå och vad som bör avgöras på nationell nivå, sa Annika Eriksson.
– Det borde kunna appellera till en stor majoritet.

Målet: Fler röster än i succévalet 2004 då junilistan fick 14,5 procent av rösterna.