Det ligger en rysk flagga på mitt skrivbord. En present från chefredaktörerna från ryska Saratov som var här på Aftonbladet för att lära sig mer om svenska medier.
En av chefredaktörerna frågade:
– Vilka kommentarer får ni från läsarna när ni skriver om krisen i Georgien? Att ryssarna beter sig som vilddjur?

Nej, sa jag. Ingen skriver så.
Fast känslan går åt det hållet. I dag erkände president Dmitrij Medvedev de georgiska utbrytarrepublikerna Sydossetien och Abchazien.

Medvedev i rysk tv:
– Natten till den 8 augusti gjorde man i Tbilisi ett val. Saakasjvili (Georgiens president) valde folkmord som en lösning på sina politiska problem.

Ryssland står fast vid att det var ett folkmord som begicks när Georgien gick in i Sydossetien för att stävja de som en gång för alla ville bryta sig loss. Georgiens agerande gör nu att sydossetierna själva måste ges rätten att bestämma över sin framtida status menar man i Kreml. Där har de Rysslands fulla stöd.

Kommentar från Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt:
– Det ryska beslutet strider mot internationell rätt och grundläggande principer för stabilitet i Europa. Beslutet kommer att få konsekvenser för Rysslands relationer med omvärlden.

Kommentar från Utrikespolitiska institutets direktör Tomas Ries, till TT:
– De (ryssarna) lever ännu kvar på 1920-talets mentala nivå med ett slags geopolitiskt makttänkande: Att erövra ett fysiskt territorium är viktigt och man använder militär makt för det.

Samtidigt i Moskva (det är Rysslands Natosändebud Dmitrij Rogozin som talar):
– Presidentens beslut är ett svar till de politiska spekulanter som säger att Ryssland vill ha nya markområden, att Ryssland är en erövrare, att Ryssland planerar att annektera Abchazien och Sydossetien. Erkännandet av Abchazien och Sydossetien som självständiga stater är det samma som ett ryskt nej till annektering.

Bilderna av verkligheten skiljer sig minst sagt åt.

Den 1 september hålls ett extrainsatt EU-toppmöte. Där ska det framtida stödet till Georgien diskuteras. Jag hoppas att de också diskuterar hur man pratar med Ryssland. Och försöker förstå hur man resonerar i Moskva. För nu pratar de inte med varandra, knappt ens förbi varandra. De pratar överhuvudtaget inte samma språk.