En dag i EU-parlamentet, Strasbourg.

9.00 Svenske ledamoten Jan Andersson (s) står som en prick nere i den väldigt stora kammaren av grå kostymer och förkunnar på bredaste skånska sin syn på arbetsrätt och kollektivavtal i Europa.
– Det ska gälla likabehandling oavsett nationalitet, säger Andersson.
Och, säger han, det står fullständigt klart,
– att strejkrätten kan inte vara underordnad den fria rörligheten.
På dryga fyra minuter är han klar. Nu hörs en annan röst från en annan del av salen.

Diskussion om Anderssons betänkande. Det är bråttom. Snart kommer Sarkozy.

Klockan 10.05 lägger miljöpartisten Carl Schlyter upp fötterna i fönsterbrädet, lutar sig tillbaka och lyssnar via webb-tv till Sarkozy som talar inför parlamentet, några våningsplan ner.
– Ser du att nummerskylten är borta? Säger Schlyter förtjust.

Sarkozy står och talar vid plats nummer två, men tvåan är borta.
– Frankrikes president kan aldrig vara nummer två, säger Schlyter.

EU-parlamentariker Eva-Britt Svensson (v) tittar in.
– Hur ska du rösta om Anderssons betänkande?
En kort diskussion kring hur man ska göra och vad som är klokast följer.

– Man brukar göra så i frågor man själv inte sysslar med, säger Schlyter.
– För att få koll på hur diskussionen går.
– Själv får jag alltid frågor om fiskepolitiken.

Sen berättar EU-kritikern Schlyter med entusiasm om allt han har åstadkommit under sin tid i parlamentet.
Vad tycker du om miljöpartiets beslut att slopa utträdeskravet ur EU?
– Jag kommer att sakna det, säger Schlyter.

Klockan är cirka 11.03 och en stor påse äpplen ligger på bordet på ett kontor nio våningar upp i T-tornet där ledamöterna har sina rum.
EU-parlamentariker Anders Wijkman (kd) vänder sig om.
– Vi går någon annanstans.
Med två assistenter vid rummets enda skrivbord finns inte plats för fler.
Hiss till våning ett.

– Hi, säger Anders Wijkman till den ene.
– Hi till den andre och till en till.

– Det här är något helt annat än svenska Riksdagen. Det är en väldig dynamik. Att svensk media inte har fattat det, det är helt obegripligt, säger Wijkman.

Anders Wijkman har varit i Röda korset, i FN och suttit i Riksdagen. Men ingen annanstans har han gjort så stor nytta som här, säger han.
Men nu får det vara nog. Inte fem år till.
– Jag har lång rygg och långa ben. Det sliter på kroppen.
Enligt Wijkman arbetar han och kollegorna som ”små skållade troll”.

*************************

Klockan 12.20 dundrar det till i högtalarsystemet i journalisternas arbetsrum.
Presskonferens med Nicolas Sarkozy och EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso.
Skynda skynda till presskonferensrummet. Måste få plats med hörlurar för simultantolkning till svenska.
12.30. Pressrummet är fullt. Ingen Sarkozy, ingen Barroso. Framåt 13-tiden kommer de. Talman Hans-Gert Pöttering i mitten.

Jag zoomar in Sarkozy.

Han vevar med armarna och pratar finanskris.
– Jag vill se krisen som ett tillfälle att se över Europa och göra Europa bättre.
– Jag är optimist. Jag tror att efter krisen har vi ett annat Europa – och då är det ett bättre Europa. Vi kan inte styra Europa på samma sätt före som efter, säger Sarkozy.

*****************

Runt klockan 14.20 slår sig centerpartiets Lena Ek ned med en salladstallrik i restaurangen i Winston Churchill-byggnaden.
Omröstningen tog tid. Lunchen är sen. Men Lena Ek kastar sig inte över maten. Hon kastar sig över mina frågor om EU:s betydelse och om vad hon, som enskild ledamot, faktiskt kan uträtta.
Hon brinner men är precis som sina kollegor besviken på oss, svenska journalister. Financial Times intervjuar henne, europeiska tv-stationer likaså. Men svenska medier?
– De hör nästan aldrig av sig säger Lena Ek.

**********************

Nästan prick klockan 15 frågar en man i frack med medaljong i lång kedja runt halsen vad jag gör i ledamöternas bar, alldeles intill kammaren.
– Jag ska träffa mr Gunnar Hökmark, säger jag, för det låter rätt att säga så här, och vilken lycka, Gunnar Hökmark (m) dyker upp.
– EU är en sån här jävla bokstavskombination, säger han.
– Nu är EU någonting ”där”.
Hökmark vill skingra dimmorna kring kombinationen E och U så att vi känner att EU lika mycket är Stockholm, Kiruna eller kanske Skövde.

*************************

Gunnar Hökmark flyttar till ett annat bord och möte med en annan man. Ett par timmar senare står han i kammaren och talar.
En dag med svenska EU-parlamentariker. De verkar ha kul här. Det är inte som hemma där partipiskan viner. Här kan man gadda ihop sig än här än där och vips så har man drivit igenom en viktig fråga.

Gunnar Hökmark säger att vart och vartannat beslut är som FRA-omröstningen hemma i Sverige. Frågan som ända fram till röstning fortfarande var öppen. Så spännande är det hela tiden här. Men när EU-frågorna kommit till Sverige är de i det närmaste omutliga för förändringar.
Bevakningen måste börja här, i Strasbourg, eller där, i Bryssel säger de jag pratar med.
Anders Wijkman är mest upprörda av alla.
– Hur kan Aftonbladet ha tio sidor om en enda fotbollsmatch?!
Men inte en rad om EU?
– För att det inte säljer tidningar, EU säljer inte tidningar, försöker jag.
Anders Wijkman gillar inte mitt argument.