Det har varit debatt i riksdagen om bonusar i statliga företag, på begäran av oppositionen. Snopet då kan man tycka att regeringen för bara ett par dagar sedan meddelade att det blir stopp för bonusar i de statliga företagen, i goda såväl som i dåliga tider.

Tjena, sa Vänsterpartiets Lars Ohly och undrade retoriskt om regeringens ”kovändning” berodde på övertygelse eller opportunism. Naturligtvis det senare sa Ohly och hänvisade till näringsminister Maud Olofssons tidigare uttalanden om att resultatbaserade löner är bra.

Men i grundfrågan var alla överens. Bonusar när företag går dåligt är inte rimligt och när kartan ritas om måste man anpassa sig efter den, som Folkpartiets Karin Pihlsäter sa. Regeringen har minsann tagit sitt ansvar och ritat om efter den nya kartan men vad vill oppositionen? undrade Pihlsäter, Olofsson och de andra allianspartiernas företrädare. Vill ni ha tillbaka ert gamla system, där det var fritt fram med bonusar? Vad vill ni egentligen? Men vi fick väl inget tydligt svar. I stället krav på ett riktigt regeringsbeslut, inte bara en dn-debattartikel.

AMF-skandalen och Wanja Lundby-Wedin då? Det hade väl suttit fint här, men det blev mest lite gliriga antydningar. Lars Ohly mådde nog bäst av alla. För han kunde riskfritt attackera både gigantiska pensionsavtal för AMF:s förre vd och regeringens nya politik i fråga om bonusar för de högsta hönsen i statens bolag.