Jag tror att Maria är hemma från jobbet när jag ringer. Det är alldeles tyst i bakgrunden.
– Nej, jag är på arbetet. Alla är här.
– Vi sitter i vårt pausutrymme.
Det är produktionsstopp inne på Saabfabriken i dag. Det är så ofta nu. I dag väntar man på 1. besked från borgenärssammanträdet i Vänersborg och 2. besked om vilka som får gå efter varslet som kom för några veckor sedan.
– Precis knäpptyst är det. Vi vet inte nåt, säger Maria.
– Jag känner ingenting för jag vet ingenting.

Hon säger att hon kanske inte har något jobb när den här dagen är över.
Men när jag träffar metallklubbens ordförande Paul Åkerlund i huvudentréns reception säger han att inga uppsägningsbesked kommer i dag. Själv ska han in till Vänersborg och lyssna på, som han säger, ”spektaklet” i tingsrätten.

Jag frågar hur det är att vara facklig företrädare i dessa dagar.
– Du kan ju uppleva roligare dagar på jobbet, säger han.
– Men det här är inte första varslet som jag varit med om. Det jobbigaste har vi inte sett än. Det blir när beskedet kommer, då blir det inte roligt.
Vad händer då?
– Då kommer besvikelsen och oron slår igenom fullt ut. Vad ska hända nu? Och det som jag tror kommer bli sju resor värre den här gången är att arbetsmarknaden ser ut som den gör. Den är nästan död.
Det finns helt enkelt inga jobb för de som får gå härifrån?
– Väldigt få i alla fall. Och det kommer att kännas, säger Paul Åkerlund.

Han försöker ändå vara optimist. Kanske är han det på allvar. Han säger att Saab har planerat för sin överlevnad även efter den 20 maj, då rekonstruktionstiden löper ut. Han säger att det finns möjliga köpare, tio stycken ungefär. Och framåt senhösten, säger Paul Åkerlund, kan de som sägs upp nu välkomnas tillbaka.
– Ja, det tror jag. Om vi hittar intressenter är ju en stor del av idén att vi tar hem produktionen och börjar tillverka bland annat nya Saab 9-5 här. Då krävs det folk.

Det är långt till dess. De dagar bandet går lämnar runt 100 bilar Saabfabriken. En väldigt låg siffra. När produktionsstopp råder finns ingenting att göra. Bara väntan finns.
– Det blir att man sitter och pratar. Ibland får man en uppgift att göra, att måla något. En del väljer att vara lite lediga också, säger Åkerlund.

Men inte Maria. Hon sitter i pausutrymmet och väntar.
– Det är precis knäpptyst härinne, säger hon.