De som störde lyckades.
Buropen blev grejen, även om Wanjas motståndare var i minoritet på Norra Bantorget.
Kvinnoförbundets ordförande Nalin Pekgul var i alla fall fly förbannad.

Egentligen var ju förutsättningarna optimala. Solen sken, folk åt glass och livet kändes ganska lätt denna första majdag.
Ändå var några av fanbärarna bekymrade. Buropen brydde de sig nog mindre om. Det var ju inga sossar som skrek och störde. Då var det mer läget i opinionen som skymde solen.
Lars Bergvall från en lokal socialdemokratisk stockholmsförening gick bland de främsta i tåget.

– Det är inte roligt. Men det är 1,5 år kvar till riksdagsvalet.
Vad måste till för att opinionen ska vända?
– Vi måste bli tydligare. Socialdemokraternas politik måste bli tydligare, vi måste tala om vad vi står för, sa Lars Bergvall.
Han är tveksam till om samarbetet med Vänsterpartiet och Miljöpartiet hjälper till.
– Jag kan inte säga att jag gillar det direkt. Men man får gilla läget.
Är Mona Sahlin rätt person att leda partiet?
– Det är frågan. Tidigare trodde jag det. Nu vet jag inte, jag är lite tveksam. Hon är lite fladdrig, velar åt ena och andra hållet. Vore det möjligt borde hon nog bytas ut, men det är nog lite sent. Och så finns det ju ingen annan heller,
Wanja Lundby-Wedin däremot, henne stöder Lars Bergvall.
– Hon har nog mer stöd än Mona Sahlin just nu, skrämmande nog.

Fanbärare i dag var också Rose Edlund, från Seko. Hon var också bekymrad, men det var annat som låg bakom.

– I år är det mer nödvändigt att demonstrera än vanligt, med tanke på alla varsel. Människor oroar sig för sina inkomster, för att få lämna hus och hem.
De låga opinionssiffrorna är mediernas fel, tycker Rose Edlund. Och annat vore det om Wanja och Mona var män.
– Man smutskastar inte gubbar på samma sätt, sa Rose.
– Jag tror att de egentligen har starkt stöd.

Starkt stöd. Wanja Lundby-Wedin hade make, dotter, barnbarn och mamma vid sin sida när hon tågade genom Stockholm. Mamma kämpade vid rullatorn för att hänga med i dotterns takt.

När hon var färdig på scenen på Norra Bantorget hade buropen försvunnit. Nu var det Wanja, Wanja, Wanja och Internationalen.
– Jag känner mig stark, sa Wanja Lundby-Wedin.