Det är mycket årsdagar nu. Åtta år sedan elfte september, fem år sedan Anna Lindh-mordet, ett år kvar till valet och i morgon ett år sen amerikanska regeringen lät bli att rädda Lehman Brothers och kraschen var total.

Nu ska alla minnas vad de gjorde då. Riksgäldens chef Bo Lundgren berättar i Ekonomiekot hur han hade varit på tidigt läkarbesök när chefen för skuldförvaltningen ringde och sa att han stängt marknaden för statsskuldväxlar på grund av kraftigt ökad efterfrågan.

Bosse ringde till Stefan (Ingves, riksbankschefen) som var i Frankfurt och de mindes tiden under 90-talskrisen. Det blev en intensiv tid och Bosse åt mycket sushi och drack mycket kaffe, berättar han för Ekonomiekot. Och alla minns vi väl när han dök upp vid Carnegies port, stoppades av vakten men sa: Det är jag som äger Carnegie. Han låter nästan lite nostalgisk när han berättar.

Jag minns hur Arbetsförmedlingen ändrade rutin och började rapportera varselsiffror veckovis, inte bara månadsvis. Hur de steg vecka för vecka och hamnade uppåt 20 000 på en månad. Nu har det gått ett år och i dag meddelade Arbetsförmedlingen att trenden vänt, varslen minskar i antal.

Skönt att höra men samtidigt vet vi att med största säkerhet fortsätter arbetslösheten, den verkliga arbetslösheten att öka.

Och kanske var allt i onödan. Eller i alla fall det allra värsta. För så här ett år efteråt är nästan alla överens om att amerikanska staten borde ha räddat Lehman Brothers. Följderna av att de inte gjorde det blev alldeles för stora.

I dag fick de första av totalt 36 000 gå från Lada-fabriken i ryska Toljatti, till exempel.