I dag för tio år sedan dog 124 människor när ett bostadshus i Moskva sprängdes sönder och samman.

Några dagar före och några dagar efter skedde liknande sprängningar på andra platser i Ryssland. Tjetjenska terrorister fick skulden och premiärminister Vladimir Putin fick skäl att starta krig nummer två i den ryska republiken.

Det har gått tio år och minnen bleknar ju med tiden men jag undrar ändå varför jag inte kände större rädsla dessa dagar 1999. Jag hade just kommit till Sankt Petersburg för tio månaders studier men kanske var jag för uppslukad av att anpassa mig till det enkla livet i ett av stans sämre studentbostadsområden. Jag tänkte kanske mer på köp av badtofflor för de kalla fuktiga stengolven i duschrummet, eller på att bli vän med de från Sibirien tillresta studenterna som höll partyflaggan högst i baren med plastglasen och sugrören. I själva verket minns jag bättre rädslan för de raggiga beniga hundarna som strök runt längs vägen till tunnelbanan.

Kanske kändes de som ett mer påtagligt hot för hur sannolikt var det egentligen att hela huset, just huset som jag bodde i, skulle sprängas i bitar och jag med det?

Eller var jag kanske rädd ändå?

Jag hittade ju väskan där i ett skrymsle intill toaletterna.

En vanlig gammal resväska som inte stod där i går. Jag kände mig nog ganska fånig men gick i alla fall ut till tanten i vakten och sa att det står en väska där vid toaletterna, en väska som inte stod där i går. Jag har för mig att väskan var tom men jag fick beröm av tanten i vakten. Övergivna väskor i Ryssland september 1999 var ingenting att strunta i.

Nu är det tio år sedan och rapporteringen i dag handlar om vem som faktiskt sprängde husen och människorna i luften. Var det terrorister? Eller var det i själva verket säkerhetstjänsten som iscensatte terrordåden? För att få ett skäl att starta krig nummer två i Tjetjenien?

Det otäckaste i dag är att vi fortfarande inte vet.