I en liten vrå, på podiets högra sida, väntade Sven Otto Littorin och Maud Olofsson på sin tur.  Däruppe på bordet, vid podiets mitt, ståtade Anders Borg, Sveriges finansminister. En stund tidigare hade han suttit där i egen hög person, med kommissionär Almunia till höger och kommissionär Kovacs  till vänster. Han hade sagt att Europa just genomlevt sin värsta kris i mannaminne och svarat på frågor om läget i Rumänien, om vägarna ut ur krisen.

Nu vittnade skyltarna med arbetsmarknadsminister Littorins och näringsminister Olofssons namn i en vrå en bit därifrån om nya presskonferenser i det svenska ordförandeskapets namn.

Därutanför i pressbaren i rådets byggnad Justus Lipsius i Bryssel var den här dagen ordförandeskapets mediaman eftertraktad. Han drog samma skämt för alla: No names, no dates.

Inga spekulationer kring kandidater för EU:s nya toppjobb – presidenten och utrikesministern. Och inga spekulationer kring datum för det extra toppmötet där de båda skulle utses.

– Bara det inte blir den 13:e sa någon (han var inte vidskeplig – han hade annat inplanerat, ingen bra dag, fredag den 13:e).

– No names, no dates sa mediamannen.

Det svenska ordförandeskapet var bra, sa man. Efter det kaotiska tjeckiska var allting bättre. Men inte så färgstarkt kanske. Politiskt korrekta möten om jämställdhet men inga hårda bollar. Diskret och ganska ordningssamt, som man kunde vänta av de svenska. Men just den här dagen klagade man lite.  

– Vi vill ha ett datum för det extra toppmötet!

– De måste komma med ett datum!

Med hur många dagars varsel kan man ordna ett EU-toppmöte? Det sista budet i rådets pressbar var den 19:e.

– No names, no dates, sa mediamannen.

Under tiden fördes namn efter namn, på franska, flamländska, portugisiska och engelska genom luftrummet i rådets pressbar.