Göran Hägglund gjorde helt rätt i går när han valde Jesus framför Fredrik Reinfeldt i Ekots partiledarutfrågning.

För vad fick KD-ledaren till skänks när det var Reinfeldts tur att frågas ut i dag? Blankt nej till hjärtefrågan om utbyggt vårdnadsbidrag och på område efter område nobbade Moderatledaren sina allianskollegors önskningar om allt från statlig skola, avskaffad värnskatt till förändringar av Lagen om anställningsskydd.

Som lite plåster på såren valde Reinfeldt Göran Hägglund före Jesus och till Jan Björklunds möjliga glädje föredrog Reinfeldt Berlusconi framför Putin (FP-ledaren verkar ju lida av viss rysskräck). Statsministern valde också Feministiskt initiativ före Piratpartiet (kvinnornas röster är viktiga för M) och Sveriges television framför TV4 (känns på något sätt helt i linje med de nya Moderaterna). Fredrik Reinfeldt avslöjade även att han föredrar Lars Ohly framför Jimmie Åkesson. Hade annars kunnat bli en riktig braständning i valrörelsens början.

Fredrik Reinfeldt började sitt tal vid Slussen  i går med konstaterandet att Sverige är på väg att bli ett ”skatteparadis för låginkomsttagare”.

I dag inledde Mona Sahlin sitt sommartal  på en annan del av Söder med att prata om jämlikhet.

I går stekte solen och himlen var blå och det mesta i Sverige ganska fantastiskt och bra.

I dag var himlen vit/ svagt ljusgrå och några regndroppar föll när Sahlin beskrev Sverige med betydligt mer dystra ord.

Vore väl konstigt annars med tanke på att  Reinfeldt har fyra år att försvara – Sahlin samma år att hata, men den här helgen kändes det också på allvar att valet blir spännande inte bara för att det är jämnt mellan blocken: Skillnaderna dem emellan är också stora och både Reinfeldt och Sahlin har i dag och i går gjort allt för att förstärka den bilden.

Trötta väljare brukar säga att det inte är någon större skillnad mellan partierna och därför inte så viktigt att rösta. Aftonbladet har i dag gjort en utmärkt uträkning av vad som skiljer blockens privatekonomiska politik åt – i kronor. Det handlar om allt från just några kronor (snus- och alkoholskatt) till tusenlappar (som i fråga om a-kassa och rut-avdrag). I många fall några hundralappar som det kanske egentligen inte är så mycket att bråka om. När det gäller inkomstskatter har ju de rödgröna köpt större delen av alliansens sänkningar och ekonomin blir inte så katastrofalt mycket sämre för en samhällsbärande sjuksköterska med rödgrön politik.

Men efter helgens tal kan man konstatera att hundralapparna kommer växa i antal med allians- respektive rödgrön politik. Reinfeldt utlovade ytterligare sänkt skatt för de som jobbar (på villkor att ekonomin är tillräckligt god) medan Sahlin skällde på alla skattesänkningar utom den som vänder sig till landets pensionärer.  På område efter område visade såväl M- som S-ledaren att de vill åt olika håll med Sverige.

Det sades att valrörelsen började den här helgen. Det började riktigt bra. Den som inte tycker det här blir spännande förstår i alla fall inte jag mig på.

Fredrik Reinfeldt går till val med hängslena på och skärpet ordentligt knäppt. Och han kör på ett tidigare vinnande recept. Som redan sagt väntar inga skattesänkningar nästa år, men därefter hägrar desto mer – OM ekonomin tillåter och överskottsmålet om en procent av BNP finns inom räckhåll. Det där har Reinfeldt redan sagt. Nytt för i dag är siffrorna. 12 nya miljarder i sänkt skatt för de som jobbar. Ytterligare tre miljarder ska gå till att höja gränsen för vem som betalar statlig skatt.

Dessutom ska skatten för pensionärerna fortsätta sänkas – men inte nästa år som en hel del allianskollegor önskar. När Moderaterna anser att tiden är mogen handlar skattesänkningen om 4,8 miljarder kronor.

Nya löften för nästa år? Inga alls. Bara upprepningar av vad som tidigare sagts om mer pengar till kommunerna, satsningar på skolan samt sänkt skatt för pensionärer (pengar som till stora delar äts upp på grund av bromsen som slår till i pensionssystemet även nästa år).

Taktiken: BÅDE lova fett OCH ta ansvar för allas våra pengar. Ganska snart vet vi om väljarna köper konceptet.

Morgonen efter SVT:s valupptakt ”Demokratifesten” är det sågen som dominerar. Gudrun Schyman, en av deltagarna, på Twitter:

”Surar över att SVT degraderade politiken i Demokratigalan i kväll. Bottennapp för svt:s början på valrörelsen. Tur att det finns torg!”

Det börjar bli hektiskt att följa valrörelsen från sidan av. Det kräver i princip ständig uppkoppling och med en radio nära till hands. I går de största partiernas valaffischer, I dag ett folkpartistiskt valmanifest och socialdemokratiska prioriteringar. Det börjar varva upp och fredag eller inte, SVT:s valsatsning ”Demokratifesten” kändes plötsligt som ett måste.

Så nu sitter jag här med frågesports-Rickard, debatt-Belinda, myskuddar, salta pinnar, Charlotte Perelli, Husvagnssverige samt Anders Björck, Margareta Winberg, Alf Svensson med flera veteraner inom svensk politik. Alltihop är samlat på en scen i Göteborg och jag antar att meningen är att väcka intresse för det stundande valet. Man undrar. Det pendlar mellan en känsla av pinsamhet när ingen skrattar åt tänkta skämt till viss nostalgiunderhållning med Anders Björck i KU.

Alla aspekter ska med: opinion, analys, humor, underhållning, nostalgi, styling, politikerförakt – allt. Det ska bli väldigt spännande att höra kommentarerna till SVT:s lätt udda fredagsunderhållning.

I morgon blir det allvar när Fredrik Reinfeldt håller sommartal och väntas leverera ett moderat vallöfte. Jag gissar på välfärden, eller välfärdens kärna som det heter när Reinfeldt pratar vård, skola och omsorg. Alternativet skulle kunna heta trygghet och insatser mot kriminalitet. Det lär i alla fall handla om något som kostar pengar för när Reinfeldt presenterar talets nyhet för journalisterna vid lunchtid har han finansminister Anders Borg vid sin sida.

Nu förs Björn Ranelid in på scenen i SVT:s direktsända valshow ”Demokratifesten”, eskorterad av två körsångerskor med fjäderboor runt axlarna. Jag förstår inte riktigt om det här är ett återkommande fredagsnöje eller inte..  Är det så kan det tänkas att jag hoppar över fortsättningen. Eller så kan jag inte låta bli att titta igen. Smått farsartat var det.

I  veckan började valrörelsen och så här från sidan av var det en lätt trevande, till och med lite rörig start.

En ny kampanj här, en debattartikel där samt ett och annat utspel om något vi redan kände till.

Mest spektakulärt var väl Göran Hägglunds arga leken med dumma djur som strutsar, hyenor, bufflar och gorillor. Ganska roligt men frågan är om budskapet når fram. Redan har parodier skapats och det är jättebra tycker KD.

I övrigt har vi åter fått höra hur de rödgröna vill göra livet lättare för företagen, att Mona Sahlin vill bekämpa långtidsarbetslösheten med gamla beprövade plus-jobb, att Jan Björklund vill ha allmänt hårdare tag i skolan, att Göran Hägglund gillar vårdnadsbidrag och att Fredrik Reinfeldts moderater ska bli lite nyare igen och knipa åt sig ännu fler S-röster. Alliansen ska gå framåt, inte bakåt och Moderaterna vill att alla ska med – ”Tillsammans” är ledordet för den pinfärska affischkampanjen som är betydligt mer alldaglig och rätt så mycket tråkigare än Socialdemokraternas mer konstnärliga anslag med unga arbetslösa som med sina bara händer visar hur gärna de vill bidra i samhället – om politiken bara gav dem en möjlighet. Ungdomsarbetslösheten är grejen för S och i veckan har vi även kunnat se hur Thomas Bodström spelat in radiojingel på temat.

Lite av varje, ganska rörigt och kanske inte så klargörande för den som ska rösta om knappt 40 dagar. Sist gick Moderaterna till val som det nya arbetarpartiet, nu har man uppgraderat sig till det enda arbetarpartiet. Socialdemokraterna kör vidare med angreppet som Fredrik Reinfeldt bjöd helt gratis på i våras då han beskrev statistiken bakom ungdomsarbetslösheten som en ”synvilla”.

Men vänta bara. Det här var bara tjuvstart, för säkerhets skull.

I helgen drar det igång på allvar när Reinfeldt och Sahlin sommartalar i Stockholm. För då måste det väl komma lite mer riktiga besked till väljarna om vad som väntar de kommande åren? Det börjar bli hög tid nu om vi inte ska tröttna innan det ens har börjat.

Vad är det med Ryssland i augusti?
Det är ond bråd död, skräck och vanmakt.
Det är den förlista atomubåten Kursk som för tio år sedan tog med sig cirka 120 hjälplösa besättningsmän till Barents havets botten.
Det är augusti 1999, Vladimir Putin har blivit premiärminister och i utbrytarrepubliken Tjetjenien börjar målmedvetna rebeller gå till anfall och ett nytt förödande krig är snart igång.
Det är augusti som just blivit september 2004 och höstterminens första dag när barn, lärare och föräldrar tas som gisslan på en skola i sydryska Beslan. Tre dagar senare har nära 340 av dem dödats.
Det är het augusti 1998, ekonomin kollapsar, inflationen rusar till 70 procent och människor förlorar alla sina pengar.
Det är åter krig, det är augusti för bara två år sedan som bomberna faller och hatet växer mellan grannarna Ryssland och Georgien.
Det är augusti igen och en djävulsk värmebölja har tagit makten och lett till förödande bränder kring Moskva och runt om i västra och södra Ryssland. Människor förlorar hus och tillgångar och i huvudstaden hjälper inga munskydd mot smogen som dödar och gör livet outhärdligt.

Augustikatastroferna är av vitt skilda slag men återkommande är vreden mot myndigheter som står handfallna, som inte berättar hela sanningen, som kanske inte ens bryr sig om människornas liv. Moskvas borgmästare Jurij Luzjkov kritiseras i dagarna hårt för att inte ha delat Moskvabornas kamp mot hettan och smogen till förmån för en ”idrottsskada” som kräver utlandsvistelse. Premiärminister Putin har däremot lärt sig läxan och vattenbombar eldhärdar så det står härliga till och lovar 25 000 kronor i kompensation till de som förlorat sina hem. Småpengar i sammanhanget för kanske hade det varit bättre att lägga olje- och gasmiljarderna på bättre brandskydd och starkare motståndskraft redan från början.

Premiärminister Putin vattenbombar. Foto: AP Photo/RIA Novosti

Det var också i augusti 1991 som besvikna kommunistpampar tog krafttag mot demokratiutvecklingen, genomförde en kupp, belägrade Moskvas gator med stridsvagnar, höll nydanaren Gorbatjov isolerad på Krim – allt i hopp om att vända klockan tillbaka och återställa ordningen.
Den gången i augusti upphörde den nya fria tv-tablån att gälla och ersattes av baletten Svansjön och långfilmsklassiker. I övrigt fick bara kuppmännens röster höras.
Så är det trots allt inte längre och kommer förhoppningsvis aldrig mer att bli i den oförutsägbara ryska månaden augusti.

Det var som att bli insläppt i det rödgröna förhandlingsrummet.

Rossana Dinamarca från Vänsterpartiet och Miljöpartiets Mikaela Valtersson satt i direktsänd radio och debatterade vinstutdelning eller inte i fristående skolor. De var inte överens alls. Mikaela Valtersson hade lika gärna kunnat prata för ett alliansparti som för det rödgröna samarbetet.

Det måste vara prövningens tid i blockpolitikens  Sverige (både till höger och till vänster). Samtidigt som varje enskilt parti, inte minst de mindre,  gör allt  för att höja sina röster för sina frågor pågår intensiva förhandlingar mellan samma partier för att nå fram till en gemensam valplattform att vinna valet med.

Hur låter det egentligen? ”Ok, Lasse (Ohly), snacka på du om förbud mot vinst i skolan på torget i Gnesta – men glöm helst inte att det aldrig kommer bli verklighet så länge som du samarbetar med oss…”

Samma sak med Maud Olofsson och hennes planer för Vattenfall och med Göran Hägglund och hans  löfte om utökat vårdnadsbidrag. Mer osäkert då med Jan Björklunds skolutspel. Skolan rankas högt och lite mer pli på barnen verkar uppskattas av många väljare. Det enda man kan vara hyfsat säker på är att det som sägs av Fredrik Reinfeldt i hans sommartal på lördag och i Mona Sahlins motsvarighet på söndag kommer att bli verklighet vid valseger.  

Själv är jag inne på föräldraledighetens andra dag (fortfarande i väntan på det lilla livet) men kommer nog inte kunna låta bli att blogga lite om valet som väntar.