Med strid i blicken och slipsen på svaj klev Lars Ohly upp i riksdagens talarstol. Lunchtimmen var kommen i höstens första partiledardebatt när Vänsterpartiets ledare fick ordet på riktigt. Han hade inte direkt hållit tyst timmarna innan. Ohly begärde replik på allt och alla. Inte bara på alliansledarna samt Jimmie Åkesson, utan också på de rödgröna vännerna Mona Sahlin och Peter Eriksson. De två han tänkt bilda regering med. Han ifrågasatte deras överenskommelse med regeringen i Afghanistanfrågan och anklagade till på köpet Peter Eriksson för lögn i hans sätt att beskriva uppgörelsen.

Samtidigt var debattonen mellan statsminister Fredrik Reinfeldt och oppositionsledaren Mona Sahlin påtagligt nedtonad och hövlig, så här ett par dagar efter den gemensamma presskonferensen i Rosenbad. Även tonläget mellan alliansledarna och Peter Eriksson kändes ovanligt vänlig. Ibland närmast uppsluppen. För nu var det Lars Ohly mot alla och tiden mellan december 2008 (då det rödgröna trepartisamarbetet föddes) och valnatten 2010 framstod plötsligt som en hyfsat lång parentes i politikens Sverige. En parentes Mona Sahlin önskat slippa?

Efter december 2008 hördes alliansföreträdare säga att de satte kaffet i halsen när Sahlin presenterade sitt långsiktiga samarbete med Miljöpartiet men hur de övergick till att fika lugnt när även Vänsterpartiet kom med. Fredrik Reinfeldt var väldigt lugn i dag. Verkade nästan lite loj. Hotet från en rödgrön enighet var definitivt över och han hade blivit kompis med både Eriksson och Sahlin samtidigt som de blivit osams med Ohly. Reinfeldts största hot framöver kanske är just det: Ett lugn som gränsar till lojhet. I väljarnas ögon kan det rent av uppfattas som trötthet. Det brukar inte uppskattas.