Jag följde årets första partiledardebatt tillsammans med en snart fem månader gammal bebis. Hon tröttnade efter cirka 50 minuter. Då hade Mona Sahlin fått en ljudbok av statsministern, en stor bukett blommor av Maria Wetterstrand och Jan Björklund hade hyllat S-ledaren för hennes mod och förnyelse. Jag höll ut i en dryg halvtimme till. Men när Fredrik Reinfeldt avslutade sitt svar på Wetterstrand s anförande med orden ”Tack för allt” tog den krypande känslan i kroppen överhand.

Att Mona Sahlin, efter så lång tid i svensk politik, skulle avtackas här i sin sista partiledardebatt i riksdagen var väl inte oväntat. Men när hyllningskören bara fortsatte och även Maria Wetterstrands intåg i debatten följdes av vackra ord och ”vänskapsglas” från Maud Olofsson kände nog fler än jag att avtackningen kanske passat bättre någon annanstans. Nu satt vi i stället där och hoppades på Jimmie Åkesson. Under någon timme var han den ende som stod för debatten i riksdagsdebatten.

Efter ett tag var allt som vanligt igen. Men då klingade det möjligen i vissa öron lätt falskt när de som tidigare hyllat varandra över alla gränser plötsligt inte kunde se en siffra rätt i motståndarens politik.

Regeringen verkar vänta på andra tider. Presenter till avgående Sahlin och Wetterstrand. Inga presenter till Lars Ohly. Men inte heller någon debatt. Av de borgerliga partiledarna var det bara Maud Olofsson som begärde replik på vänsterledaren. Fredrik Reinfeldt ägnade i stället en del tid åt att svara de borgerliga debattörer som tycker att det saknas mål och mening i regeringens politik. Reinfeldt sa att jobbskatteavdrag är det bästa för fler jobb och att svensk skola nu förändras som aldrig förr. Lite halvklämmigt försäkrade han att ”det är full fart i de reformer som vi ska genomföra”. Oklart om det övertygade kritikerna.