Återigen. Lissabonfördraget är vem som pratar om det.
Hos en vänsterpartist blir det ett Frankensteins monster.
Hos en centerpartist handlar det om att förverkliga drömmar.

Kerstin Lundgren, centerpartiet, hade mest vackra ord att säga om den nya grundlagen. Visserligen är inte regelverket riktigt så tydligt som centern önskade, men det är ”avsevärt mycket bättre än det som gäller i dag.”

För till skillnad från dagens EU öppnas nu dörrarna för fler medlemmar, hela Europa kan komma med, bara man uppfyller kraven. Dessutom, sa Lundgren, ger fördraget en tydligare och öppnare beslutsordning.

Visst, en del makt lämnar Sverige över till EU, till exempel när det handlar om brottsbekämpning.
– Men vi gör det för att vi tillsammans når mycket längre än vad var och en kan göra på egen hand, sa Kerstin Lundgren.

Socialdemokraten Sven-Erik Österberg vände sig till Göran Lennmarker, moderaterna med en fråga:
– Vad är du beredd att göra så att problemen med lönedumpning rättas till inom EU?

Lennmarker erkände att arbetsmarknadsfrågor inte direkt hör hemma på hans bord, där främst utrikesfrågor ligger. Men, sa han:
– När det gäller frågor om kollektivavtalsrätten så innebär inte Lissabonfördraget något för den delen. Det är en annan fråga.

Det höll Österberg med om. Men ville ändå ha en diskussion, eftersom frågan oroar så många svenska löntagare.

Hans Linde, vänsterpartiet höll inte med Lennmarker, inte Österberg. Kollektivavtalsfrågan har visst med Lissabonfördraget att göra.

För i EG-domen om Vaxholmsmålet där det svenska fackets agerande underkändes, där hänvisade man till en viss paragraf i en viss artikel som enligt Linde också kommer att flyttas över till Lissabonfördraget. Frågan är aktuell också när man pratar den nya grundlagen, menade Hans Linde.

EU behövs, inte minst i svåra tider. Det är det som ” ligger bakom strävan att mellan länderna skapa ett starkt förpliktande samarbete”, sa moderaten Göran Lennmarker.
Europa har haft en mörk historia, och vi behöver inte gå långt tillbaka i tiden för att hitta exemplen, sa Lennmarker. Han räknade upp det kommunistiska förtrycket i östra Europa för bara 20 år sedan, kriget på Balkan för 15 år sedan och kriget i Georgien – för 15 veckor sedan.

– EU behövs kanske särskilt nu när vi går mot sämre tider.
EU, sa Lennmarker, ska inte göra för mycket, men inte för  lite heller. EU måste ”leverera”, för att få medborgarnas förtroende.

Han tycker att balansen fungerar ganska bra. Men Lennmarker vill också att EU ska växa. Kanske gå från dagens 27 till 40 medlemsländer. Hela europeiska kontinenten! Och då måste beslutsgången bli enklare och effektivare. Det som Lissabonfördraget står för.
Det är inte mycket mer komplicerat än så, verkade Lennmarker mena.

Max Andersson, miljöpartiet:

– Miljöpartiets grundläggande hållning i EU-frågan är att vi vill ha ett samarbete mellan våra grannländer.  Vi vill inte att EU ska omvandlas till en superstat. Makten ska ligga så nära människorna som möjligt.

Hur blir det då med Lissabonfördraget? Jo, sa Max Andersson, med Lissabonfördraget tar EU ett steg i fel riktning. Det blir en EU-president, en gemensam utrikesminister, ett principbeslut i försvarsfrågan och maktförhållandena ändras på de små ländernas bekostnad. Ett land som Tyskland får mer att säga till om,  ett land som Sverige mindre, sa Andersson.

Miljöpartiet kräver en folkomröstning om Lissabonfördraget.

– Vissa frågor är alldeles för stora för att politikerna själva ska bestämma, sa Andersson.

Precis som vänsterpartiet villl även miljöpartiet att Sverige kräver undantag för den svenska kollektivavtalsmodellen, innan fördraget antas.

Hans Linde, vänsterpartiet, beskrev Lissabonfördraget som ett ”Frankensteins monster”. Inte bara som ”ett sminkat lik”, som andra har sagt. Nej, ett Frankensteins monster.
Ett monster som flyttar makt på ett stort antal områden från Sveriges riksdag till maktorganen i Bryssel och Strasbourg.

– Det här är den överlägset största maktöverföringen sedan Sverige gick med i EU 1995. Värdet på de svenska valsedlarna 2010 kommer att devalveras, sa Linde.

Han är särskilt oroad över tre saker: Flyktingpolitiken, försvarsfrågan och försvaret för de svenska kollektivavtalen.
Han krävde undantag för den svenska modellen. Innan sådana undantag finns vill Linde, och vänsterpartiet, skjuta på beslutet om Lissabonfördraget.

Socialdemokraten Sven-Erik Österberg inledde debatten.
S säger ”ja” till Lissabonfördraget, sa Österberg, lämnade sedan frågan för att prata om spelreglerna på arbetsmarknaden och de heliga svenska kollektivavtalen.

EG-domstolens dom i Lavalmålet (det som handlar om ett skolbygge i Vaxholm, där det lettiska företaget vägrade teckna svenskt kollektivavtal) oroar. Sämre villkor för utländsk arbetskraft är ok, enligt domen, sa Österberg.
Och så kom han tillbaka till Lissabonfördraget.

– Oron är berättigad, men har ingen grund i Lissabonfördraget.
Nej, istället stärks fackens rättigheter i fördraget.
Det verkliga hotet mot arbetsrätten stavas inte Lissabonfördrag, det ”stavas den moderatstyrda regeringen”, sa Österberg.

Klockan 12.00 inleds debatten i riksdagen om EU:s nya ”grundlag”, Lissabonfördraget.
Många vill säga sitt och beslut, ja eller nej, väntas först framåt kvällen.
Vad handlar det om? har vi på aftonbladet.se försökt förklara de senaste dagarna.
Ibland kan man verkligen undra. I alla fall när man pratar med förespråkarna och motståndarna.

Så här svarade ja-sägaren, EU-minister Cecilia Malmström och nej-sägaren, miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand på frågan:

En del säger att riksdagens ställning urholkas. Vad tycker du?

Malmström:

– Jag menar att riksdagens ställning stärks. De nationella parlamenten kommer att få information på ett tidigare stadie än i dag. Det blir ett slags remissförfarande. Även kommuner och regioner ska höras innan man fattar beslut. De nationella parlamenten kan också blockera beslut om man tycker att EU är för klåfingrigt.

Wetterstrand:

– I vissa frågor blir det så. EU stiftar lagar och riksdagen har bara att följa EU:s beslut, till exempel på det polisiära området.

Nu börjar debatten.

Det är alldeles snart dags att lämna Strasbourg och Europaparlamentet.

Under knappt fyra dagar har det sagts en hel del som på olika sätt beskriver vad EU-organisationen är. Här är några citat från några av de som rört sig i samma korridorer som jag de senaste dagarna.

”Det finns en grej som tveklöst är roligare här än i Sveirges riksdag: Det finns en jävla massa utlänningar. Det är ibland frustrerande för de här utlänningarna är annorlunda, men vi är frustrerande för dem också.”
(Gunnar Hökmark, EU-parlamentariker för moderaterna)

”Här finns ledamöter som kan tänka sig att rösta om ifall det regnar eller inte, istället för att titta ut genom fönstret och se efter.”
(Maria Robsahm – tidigare Carlshamre, EU-parlamentariker för folkpartiet men som bytt till feministiskt initiativ)

”Att som vänsterpartisterna vara emot EU fast ändå jobba för att EU ska införa en massa saker, det är som att sitta i Volvos styrelse och köra Saab.”
(Olle Schmidt, EU-parlamentariker för folkpartiet)

”Många har tröttnat på att det ska svartna för ögonen på alla fotografier. Det är faktiskt 52 procent kvinnor i Europa, men det syns inte i besluten.”
(Margot Wallström, socialdemokrat och första vice ordförande i kommissionen)

”I och med finanskrisen inser ni i Sverige nog mer och mer behovet av att införa euron.”
(Hans-Gert Pöttinger, kristdemokrat från Tyskland och parlamentets talman)

Jag mötte Jean-Marie Le Pen i hissen i Europaparlamentet i Strasbourg.
Alltså ledaren för franska högerextrema partiet Front National.
Enligt svenska Wikipedia har Le Pen bland annat sagt så här:

”Hur bevisar jag att jag inte är rasist? Måste jag gifta mig med en svart kommunist som har AIDS? Måste jag det?”

Han sitter i Europaparlamentet. Det är fler högerextrema som vill in. En del menar att vi bör rösta i valet nästa år för att se till så att det inte blir så.

Studiebesök i Europaparlamentet Strasbourg, dag 4.

Hemresedag. Jag är inte ensam om att dra omkring på en resväska här i de gigantiska byggnaderna som är EU-parlamentet i Strasbourg.
Så här är det en gång varje månad. Det är inte bara de 785 parlamentarikerna som ska tillbaka till basen i Bryssel. Det är alla tjänstemän, pressekreterare och servicepersonal också. Och alla journalister.

Flyttcirkusen mellan Bryssel och Strasbourg är ett av de svenska parlamentarikernas favoritämnen. De har begärt en granskning av hur mycket flytten kostar – i pengar och i miljöpåverkan. Siffrorna väntas i vår. De blir nog hisnande.

Ändå tror ingen att en ändring kommer till. För starka länder som Frankrike och Tyskland är sätet i Strasbourg symboliskt superviktigt. Att lägga Europaparlamentet här, i staden vid gränsen och som tillhört båda länderna, blev symbolen för att de gamla ärkerivalerna till slut kunde leva i fred och samarbeta, sida vid sida.
Men det är bökigt att ta sig till Strasbourg.
– Ungefär som att ta sig till Kalmar, sa moderaten Christofer Fjellner i går.
Vissa åker via Paris, andra via Prag eller mellanlandar i Amsterdam. En del tar bussen, andra tåget och väl här är hotellrummen slut.
Så därför har den mesta EU-verksamheten flyttat till Bryssel. Bara beslutsperioderna, sessionerna, hålls här, i Strasbourg.

Bara en olycka verkar hindra flytten. Som när innertaket rasade in över kammaren i somras. Hade verksamheten varit i gång hade det blivit katastrof. Men nu är allt lagat och huset säkrat för framtida olyckor.

Vad händer här under tiden som alla är hemma i Bryssel? Alltså den mesta tiden av året.
Inte mycket, verkar det som. Ett och annat låtsasparlament.
– Skolklasser kommer hit och ”leker” parlament, berättade socialdemokraten Göran Färm.
EU-parlamentet i Strasbourg är nog världens finaste och absolut mest kostsamma lekstuga.