Egentligen är det ju vanvettigt att inte vara i Berlin nu. När det är som allra bäst där. Medan atmosfären fortfarande riktigt dallrar av sommariver och innan luften helt stillnat i staden och längtan efter havsbrisar växt sig alltför stor.

Men skogarna i norr drog i oss. Kusinerna, barnvakterna (läs min och mannens föräldrar) och möjligheten att utöka det svenska ordförrådet (barnens alltså). Och nu är vi här, långt borta från galenskaperna i Mauerpark, clownerna på Boxi och alla currywurstätande berlinare. Och det känns bra. Berlin är världens bästa stad, men den är aldrig som fin som när man varit ifrån den ett tag. Tankat sinnena med annat, vilat och hunnit längta tillbaka.

Och om jag känner sommaren rätt så kommer den att säga svosch – och vips är vi tillbaka i Berlin igen. Och firar murjubileum! Hela 25 år har gått sedan den föll och det kommer att hända grejer hela hösten.

Förresten, för er som är intresserade – det finns en app som heter The Berlin Wall där man kan lära sig massor om murens historia och få guidade turer och så. Kostar nix.

Lite snabbt bara, måste fortsätta ägna mig åt att packa/städa/göra matsäck/få panik över att inget är klart innan det bär av till Sverige i morgon bitti – men jag har blivit med PODCAST!

Jag och min kära vän Kristina Svensson startade för några år sedan sidan Berlinbiten.se. Mest för att vi fick så jäkla många mail hela tiden där folk undrade hur sjutton man gör för att flytta hit. Vi samlade helt enkelt massor av bra info, allt från tråkig byråkrati till hur man söker jobb och sånt  (tips tips alltså för alla er som är sugna på ett liv här i Berran).

Eftersom vi bott här så rackarns länge nu, och samlat på oss så himla mycket livs..ähum..visdom så har vi nu kompletterat sidan med en alldeles egen podcast, Berlinbitens Berlinpod. Hurra!

I första avsnittet pratar vi mycket om öl, spontanitet i vardagen och om att jag inte skäms för att skälla på mina barn in public.  Bland annat!

Inom kort lär den dyka upp på itunes också.

Ok, tillbaka till packpaniken.

För mig, som för många andra, är East Side Gallery en bra symbol för det Berlin jag lever i precis just nu.

För att det är en bit av muren förstås, med all sin mörka historia, och en berättelse om den vardag som var mina tyska vänners barndom och som alltid kommer att vara en del av dem.

Men det är också en symbol för den där mixen av dået och nuet som på så många sätt formar den här staden. För spänningen som uppstår i kontrasten mellan det som gör ont, som är fult, och det som gör livet vackert. En spänning som jag ofta känner här.

Den 1,3 kilometer långa sträckan längs med Mühlenstraße representerar också den gentrifiering som fullkomligt rasar fram här. Precis bakom muren, vid vattnet, byggs det ett lyxigt bostadshus. För att bygget skulle kunna sätta igång var en liten bit av muren, och galleriet, tvunget att tas bort. Och folk rasade. Såklart.

Att ta bort ett stycke historia, som dessutom är laddat med så oerhört mycket symbolik, görs inte ostraffat i den här staden. Särskilt inte när anledningen är ett  lyxhusbygge.

Och hur turistigt East Side Gallery än kan tyckas vara i dag, är det en symbol för det som gör Berlin till en så speciell, och så älskad, stad. För det fria sinnet, för kreativiteten och för konsten som dyker upp precis överallt här. För att kärleken och konsten och det goda alltid, alltid vinner till slut. Måste vinna.

Gå dit.

Helgen blev… varm. Väldigt varm.  Och värre ska det tydligen bli –  uppåt 35 grader i veckan.

Men vi tog oss till Volkspark Potsdam i alla fall. Och riddarna där. De stackars, stackars riddarna i sina tunga och, med största sannolikhet, extremt varma utrustningar. Och så ska de fäktas och grejer på det – de måste verkligen älska sin riddarhobby, tänkte jag när vi tittade på hur de kämpade. Med svetten i ögonen och drickpauser var tredje minut. Men sonen blev nöjd och har lekt nobel svärdsman sedan dess.

Efter riddarspelen tvingade jag med sällskapet till Sanssouci och slottsparken där. Vi var väl i varmaste och svimfärdigaste laget, men hallå liksom – man kan inte ha åkt till Potsdam utan att ha sett slottet! Och japp, det var lika fint som vanligt där. Bara lite varmare dårå.

I dag har jag och barnen hängt med några vänner i Gärten der Welt i Marzahn. Det är en helt fantastiskt park med dels massor av härliga gräsmattor och lummiga gömställen (med solstolar och trädgårdsstolar utplacerade överallt), dels ett gäng trädgårdar inspirerade av andra delar av världen.

Och så finns det, icke att förglömma, en riktigt labyrint som sonen absolut ville gå i. Det fick han, men när vi väl tagit oss till mitten hojtade jag på labyrintvakten som fick komma och släppa ut oss via fuskvägen. Någonstans började det inte kännas helt jättebra att gå runt i en labyrint med två små barn i över 30-gradig värme och ingen skugga. Vakten höll med.

Lite bra info: Till Potsdam tar det knappt 40 minuter från Alexanderplatz. Inträdet till Gärten der Welt är 4 euro.

Och ett tips du kommer att älska mig för: Ta ett foto av labyrintkartan innan du går in.

En glad nyhet för alla som gärna vill se Ai Weiweis jätteuställning här i Berlin, men som bara inte får till det innan den stänger ner. Eftersom publiktrycket varit så stort – utställningen har hittills haft 150 000 besökare – förlängs den med en vecka. Till den 13 juli går den att se på Martin-Gropius-Bau.

Jag är, shame on me, en av dem som inte fått till det ännu. Och frågan är om jag kommer att lyckas innan vår Sverigesemester som börjar vid midsommar. Det är myyyyyyyycket som hinnas med innan dess.

Oh my. Nu blev jag stressad.

Hallå på er där hemma och glad nationaldag!

Här i Berlin är det, naturligt nog, ingen helgdag så jag firar mitt Schwedenheimat genom att leva på som vanligt. Helt okej, mitt liv är himla festligt i dag. Det är sommar och varmt, solen skiner och snart är det helg med massor av kul som väntar. Enda kruxet är att det kommer bli svårt att välja mellan det som händer – ska vi gå på Karneval der Kulturen som sätter igång i kväll i Kreuzberg eller på riddarspektakel i Potsdam? Vi har dessutom besök från Sverige, så det gäller ju verkligen att välja rätt.

Karneval der Kulturen brukar vara en härligt färgsprakande festival med mycket musik, mat och kul grejer för barnen. I morgon, lördag, går till exempel värsta barnkarnevalståget, och tydligen är det gorillatema i år. Kan ju inte bli fel, liksom!

Och vackra Potsdam som jag har längtat tillbaka till sedan jag var där för fem år sedan. Sanssouci med sin slottspark som säkert är supervacker nu. Och riddarspektakel, mein Gott! Min son kommer att gå bananas om vi åker dit.

Ack! Dessa val! Vad tycker ni?

Alltså. Man tycker ju att någon kunde ha sagt något, och i synnerhet han jag lever med. Jag menar. Jag har bott här i sex år nu. Beställt kaffe nästan varje dag OCH BETT OM ETT MORGONSTÅND VARJE GÅNG.

I dag behagade nämligen min kära man upplysa mig om att en latte på tyska är just det. Morning glory.

Min första tanke: Aha, det därför alla alltid beställer en latte macchiato och inte bara en latte!
Min andra tanke: Och det säger du NU! I sex år har du låtit mig göra bort mig, VEM ÄR DU?

Hans svar: Äh, det har liksom aldrig blivit av att jag sagt nåt bara.

*tänker ut lämplig hämnd*

Om jag skulle vara tvungen att peka ut något särskilt som gör mig extra lycklig i den här staden, så är min kiezgefühl, kärleken jag har till mitt kvarter.

Att folk känner varandra, spontanhänger tillsammans i entréer, på gräsmattor och parkbänkar, möts på marknaderna om helgerna och ordnar kul och bra grejer tillsammans. Som gatufestivaler, tillfälliga äventyrslekplatser för barn (det dyker till exempel upp en varje fredagseftermiddag på Boxi) eller grannsamverkan när det gäller barnvaktning. Att vi som bor här identifierar oss som Boxikiezare, ”vi som bor kring Boxhagener Platz”, eller åtminstone Friedrichshainare.

För en tid sedan fick jag tips om en start up som går helt i den här andan och som känns så himla typisk Berlin. Polly and Bob heter den och syftet är att (utan Facebooks hjälp, märk väl. Minst hälften av mina tyska vänner här har inget konto på Facebook) bygga en slags digital mötesplats på internet som gör att folk i samma kvarter att hittar varandra ännu mer, för att då kunna göra fler kul saker ihop (vardagsrumskonserter är ett exempel – hur trevligt låter inte det?) men också hjälpa varandra mer. Låna grejer av grannen istället för att köpa eget hela tiden. Sånt.

Att sidan kommer att växa så det knakar nu när Facebook ändå finns känns väl i dagsläget ganska orimligt, men oavsett i vilket forum folk träffas – är inte hela tanken på att värna om sitt kvarter på det här sättet, om omgivningarna, butikerna, infrastruktur men framför allt om människorna i det, himla fin på något sätt?

Att det liksom hela tiden jobbas på att folk ska ha en bra kiezgefühl.

Hur är det där ni bor?

I torsdags var det fars dag här i Tyskland. Eller Männertag, som det också heter. Den ska, enligt tysk tradition, firas genom att männen i landet super skallen av sig (obs att inget motsvarande gäller för kvinnorna på mors dag, surprise, surprise).

Det gjorde inte min man, hurra för det! Istället gav vi oss iväg på en präktig familjeutflykt till ett klassiskt DDR-ställe. Fez. Det är, enligt hemsidan, Europas största sammanhängande fritidsområde för barn, ungdomar- och familjer. En jättepark och ett jättehus iordninggjort för lek, både utomhus- och inomhusbad, pyssel, picknickar, trädklättring, väggklättring, klätterställningsklättring, pingis och allehanda ätande av klassisk tysk snabbmat. Med andra ord: värsta bra stället!

Min kompis, som var med på utflykten, var ofta där som barn. Hon berättade att det ser i stort sett likadant ut nu som under muren – bortsett från några flashiga nya klätterställningar och att det numera går att beställa currywurst i kaféet. Back in the days på den östra sidan var det bara wienerwurst och ketwurst som gällde.

Tyvärr var det arschkallt när vi var där, så varken picknick eller bad kändes särskilt lockande – men vi kommer garanterat att åka dit igen. Det ligger dessutom inte särskilt långt från Friedrichshain. Bara att hoppa på en tram och åka raka vägen i en kvart, tjugo minuter.

Jag älskar ställen där ungarna kan roa sig i timmar medan  jag kan klia mig på magen. Och det gör ni med – ERKÄNN!