Berlin har drabbats av en köldknäpp. Eller, alltså, så kallt är det inte, bara några minus – men det är något med den Berlinska kylan. Den är kallare än något jag varit med om förut (det skulle vara vinterveckan i Sarajevo -98, fy fan vad jag frös) och går in på djupet på ett sätt som jag inte upplevt att den gör i Stockholm. Den lägger sig som en isbit kring skelettet och gör att jag, även om jag vet att jag borde för att hålla mig varm, inte kan röra mig. Det går inte. Jag fryser fast. Blir blå. Tänker att om jag inte kommer inomhus nu så dör jag.

Eller så är det bara jag som har för lite kläder på mig. Har inte ägt ett par långkalsonger sedan jag gick i skolan (obs att jag har två ylletröjor och dunjacka på mig ute).

Hur som helst. De senaste dagarna har vi frusit häcken av oss i alla möjliga sammanhang, nu senast genom att gå det traditionsenliga laterneumzug (typ lanternatåget?) genom Friedrichshain, ordnat av barnens förskola. Det går ut på att man ska gå i grupp genom mörkret med hemmasnickrade (helst, om man vill få föräldrapoäng) lanternor som lyser upp, medan man (barnen) sjunger den här låten.

Eftersom vår förskola består av över 200 ungar, och tåget därför består av över 400 pers, är det bara att glömma det där med sjungandet. Istället är det en marschorkester längst fram som spelar musiken. Jag gillar det, det är pampigt! Och så blir det lite som en väldigt glad och gullig demonstration.

Efteråt var vi så nedkylda att vi var tvungna att göra ett stopp på Friedrichshains bästa pizzeria, Ritrovo, för att värma oss. Såklart passade vi på att beställa några pizzor när vi ändå var där. Det är ett härligt ställe. Högljutt, klottrigt och väldigt avspänt – och sjukt goda pizzor. Rekommenderas!