Nu är det dags igen, ett nytt avsnitt av Berlinpodden är här! Den här gången snackar vi om maten i den här staden. Är tysk mat underskattad? Är curry och ketchup verkligen en bra kombination, vad tycker vi egentligen om rå fläskfärs och varför ska du inte boka frukost på hotellet under besöket här?

Lyssna här, eller ladda ner i din podcastapp (sök på Berlinpodden) och tyck till ni med! Gillar ni tysk mat? Är Berlin en bra matstad?

”Jag vill börja på fotboll!”

Där kom det. Min femåring vill ha ett lag. Han vill passa, dribbla, göra mål ”på riktigt!”.

Jag har ju sett att intresset finns, att han till och med verkar vara rätt bra på att joxa med bollen, tycker att det är roligt – men hittills har det räckt med att ta med honom till Boxi, lägga upp några skor som mål och låtit honom skjuta lite. Men nu räcker inte det längre.

Oj oj.

Betyder det här att vi också ska sugas in i den überseriösa fotbollsvärlden här i Tyskland? Att sätta ungarna i fotbollsskola här är ingen lek, nämligen. Det är fullt ös från början med träning flera gånger i veckan och matcher på helgerna. I många klubbar delas även de små barnen in i grupper efter hur bra (eller dåliga) de är. Min femåring är tydligen snudd på för gammal för att sätta igång. Om han ska ha en chans att bli något, vill säga. En världsmästare, till exempel.

En kompis till mig berättade att hon hade letat efter en mindre seriös klubb till sin son som ”mest tyckte att det var kul, han har aldrig velat bli något proffs”. Det fanns inte. Det var allt eller inget som gällde. Träning jämt med matcher varje helg eller tschüss.

Mein Gott.

Så ni förstår. Även om jag såklart glatt vill svara ”javisst, vi testar”, så blir mitt leende en smula ansträngt. Tänk om han tycker att det är superkul? Har talang? Kommer livet då att bestå av ett evigt skjutsande till träningar, att stå och huttra vid sidan av olika fotbollsplaner i Berlins utkanter och helger uppbokade för matcher i månader framöver?

Jag är rädd.

Jag har hittat ett nytt favoritkafé att sitta och jobba på! Inte för att jag inte älskar Silo längre, men ibland är det fint att variera sig.

Suicide Sue ligger på fina Dunckerstrasse i Prenzlauer Berg, väldigt nära härliga Helmholtzplatz. De har massor av goda mackor, wlan (ibland lite shaky, dock) och en himla mysig och jobbvänlig inredning. Bra ställe!

Jag var i Sverige en kortis tidigare i veckan, och som alltid slogs jag av hur kontantlöst det är där. Kontantlöst och hightech. Efter några år i Tyskland, som jämfört med Sverige verkligen ligger efter när det gäller internetbaserade lösningar på praktiska saker, så känns en tripp till Stockholm lite som att åka till framtiden.

Betala femman till den allmänna toaletten genom att skicka ett sms! Wow ju. Eller den där Swish-tjänsten som alla använder nuförtiden – att något sådant skulle finnas här i Deutschland känns väldigt långt borta. Här är verkligen cash fortfarande king och långt ifrån alla har smarta telefoner (jag har förresten skrivit tidigare om hur viktigt det är att ha kontanter på sig här i Berlin).

Det här beror förstås på massor av saker. Att det är ett större land, att det verkar finnas en viss misstro mot banker, att det krävs en relativt hög lön för att överhuvudtaget få ha ett Visa eller Mastercard, en djupt rotad byråkratikultur där stämplar på papper är det enda som känns giltigt etc, etc.

Och så finns det, vad jag tycker mig se i alla fall, ytterligare en anledning till varför det inte satsas på ett kontantlöst samhälle här. Ett argument jag ofta mötts av när jag vurmat för hur smidigt det funkar i Sverige: Att det känns viktigt att ha möjligheten att inte lämna några digitala spår efter sig. Att inte kunna övervakas.

Och det kan man ju, sett till historien, verkligen förstå.

Så nästa gång ni svär över hur jobbigt det är att behöva gå till en bankomat i Berlin när pengarna i plånboken börjar sina, passa på att också skänka en tacksam tanke över att vi i Sverige fått leva i fred och frihet så pass länge att vi slipper associera en dragning med kortet till misstänksamhet och förföljelse.

Det tar tid att läka en folksjäl.

(Ps. Den 9 november är det 25 år sedan muren föll. Här kan ni läsa mer om alla de evenemang som arrangeras här i Berlin i samband med jubileet.)

(Ps 2. En annan tanke som slog mig är hur ofantligt sorgligt det är att alla dessa människor som ber om pengar på gatorna i Sverige är tvingade att göra det i ett av världens mest kontantlösa länder. Ett kontantlöst sätt att hjälpa dem på är till exempel att swisha över en summa till den här föreningen.)

1. Kontrasterna. Att det gamla och nya, tjusiga och lunsiga, ljusa och mörka, gulliga och tuffa möts överallt här. Klasch bara!

2. Att det väldigt sällan snackas om vad man jobbar med i Berlin. I möten med nya människor kommer det nästan aldrig upp, konstigt nog. Var man bor är också rätt ointressant.

3. Att jag vågar här och inte låter mig stoppas av tankar som  ”inte ska väl jag”  eller ”det kommer aldrig att gå”.

4. Att jag inte lägger en massa energi på hur jag ser ut. Jag klär upp mig när jag har lust att känna mig snygg, aldrig för att det skulle kännas jobbigt att inte vara piffig.

5. Att en stor stark, som dessutom är svingod, kostar max 3 euro. Överhuvudtaget att det är så billigt att äta och dricka ute här. Livskvalité!

Vad älskar ni med Berlin? Berätta!

I dag har jag modellat för en street style-grej som ska publiceras i en modetidning framöver. Visst serru. En annan har ju en så fantastiskt snygg och cool stil att den bara måste visas upp.

HAHAHAHA!

Me stylish? Nein. Jag har alltså inte shoppat ordentligt på hundra år. Trender hoppar jag på cirka tre säsonger senare än alla andra och även om jag tycker att det är kul med kläder är det inget jag prioriterar direkt, till vardags sådär. Jag brukar snarare satsa på en outfit och sedan har jag den. Typ varje dag. Tills kläderna går sönder. Och inte har det blivit bättre sedan jag flyttade till Friedrichshain där det räcker med att ha borstat håret för att, i jämförelse med alla andra, känna sig uppiffad.

Men hey, jag är inte den som säger nej till nya erfarenheter så det var bara att gräva djupt i garderoben och försöka få till något som kunde duga. Efter att ha provat ungefär allt jag äger gav jag upp och drog på mig mina vanliga gamla favoriter. Kanske inte den mest uppdaterade stilen i stan, men ändock en stil. Nämligen MIN. Ha!

Vi var i Neukölln, på en snyggt klottrig gammal bro. Tanken var först att vi skulle vara på Tempelhof, ni vet den där flygplatsen som Hitler tänkte skulle bli världens modernaste och största, men det regnade lite för mycket för det. Bortsett från nazistvibbarna är förresten fältet framför flygplatsen ett superhärligt ställe som tydligen ska ha livat till sig ordentligt under helgerna på sistone. Någon sa att det nästan är lite som Mauerpark där nu, fast mindre kommers. Måste kollas upp.

Nä, nu ska den här modellen ta sitt mejkade ansikte och gå och jobba lite på Silo, bästa cofficet i stan. Under sminket döljer sig nämligen en schleten småbarnsmorsa som behöver mycket starkt kaffe.

Glad fredag på er!

Kan inte nog understryka min tacksamhet till alla gycklare, clowner och akrobater som underhåller mina barn om helgerna här. Bara att gå till parken och så är de där, redo att ordna kikskrattsfest.

Då gör det liksom så mycket inte att jag helt missat att planera ensamhelgen med barnen.

Berlin, Berlin – vad fin du är att bo i! Tänk att jag fortfarande, efter sex år, titt som tätt översköljs av tacksamhetskänslor över att jag hamnade i den här staden. Det finns så mycket att inspireras av här, så många människor som gör det de drömmer om, som vågar. Jag inser ju såklart att jag låter som en vandrande klyscha när jag säger det, men det är verkligen så jag upplever Berlin. Världens bästa stad.

Ta svenska Malin som jag intervjuade häromveckan till exempel. Hon driver bloggen The Bread Exchange som går ut på att hon bakar ett helt fantastiskt gott bröd – som hon sedan byter bort mot i princip vad som helst. Förutom pengar. Alltihop har lett till massor av fantastiska saker för henne. Visst låter det spännande? Artikeln kommer i ett nummer av Resa framöver och hennes berättelse är verkligen inspirerande, missa inte (jag hojtar till när det är dags ge sig ut och köpa tidningen).

Nu ska jag jobba vidare på ett av alla min überkreativa projekt jag håller med vid sidan av skrivandet. Jag låter nämligen inte bara som en vandrande Berlinklyscha, jag är verkligen en personifierad (well, i alla fall om man bortser från att jag inte är 23 år, sover på en madrass på golvet och tar gig som dj då och då). Känns fint, faktiskt.

Ps. Om du tycker att Malins brödbytarprojekt låter intressant så kommer hon snart ut med en bok också. Om du förbokar den redan nu via hennes hemsida (fram till den 12 september) så får du ett signerat ex.

Det har varit mycket festligheter på sistone. Eftersom R fyllde år i måndags bjöd han in halva huset på en  för-födelsedagsfest i söndags och på själva dagen firade R och jag på restaurangen The Grand i Mitte.

The Grand är ett lyxigt dekadent ställe. Inredningen är fixat sliten i kombination med tjusigheter som vita dukar, mörka träslag och läder. Menyn består till mer än hälften av kött från kossor. Bortskämda kossor som blivit masserade varje dag och fått öl och sånt. Det är kort sagt ett ställe helt i R:s stil.

Vi åt stek såklart. Inte den mest masserade (herregud, vi är ju inte gjorda av pengar!), men väl en riktigt fin entrecote.

The Grand, alltså. Perfekt för den som gillar kött och seriösa drinkar. Utmärkt när något ska firas. Huvudrätter från 18,5 euro (stekar från dryga 20 euro). Sjukligt goda drinkar i den murriga baren. Och cigariller, hälsar min livsnjutare till man.

För inte så länge sedan var Berlin en delad stad. Brutalt sönderskuren mellan två länder och två politiska system där förutsättningarna för invånarna var extremt olika beroende på vilken sida av muren de befann sig.

Det är, trots att jag bott här i sex år nu, fortfarande väldigt svårt att begripa.

Att familjer över en natt blev separerade och skulle fortsätta vara det i över 28 år.  Att den i dag så livliga Mauerpark var en livsfarlig ödezon mellan den inre och yttre muren, att gatan jag bor på tillhörde en diktatur som fängslade och torterade de som protesterade. Att det gick en mur genom hela staden.

Jag vet att det är så, men jag fattar det inte. Och ännu konstigare blir det när jag tänker på att det bara är 25 år sedan.

9 november 1989. Då föll muren.

Det finns så mycket att berätta om muren och dess konsekvenser. Så mycket historia som den som är här bör lära sig mer om. I alla fall om man, på riktigt, vill förstå Berlin. Den här staden är så mycket mer än de eviga festerna, en skön stämning och kul pop up-evenemang – det är en berättelse om en av vår tids mest avgörande politiska händelser. En berättelse som fortfarande pågår genom alla de människor  som lever här och som var med när allt det här hände, som är barn till de som trakasserades av Stasi – eller till de som arbetade för Stasi eller för partiet. Som levde invid muren, som formades av den tiden, som har den inom sig.

Det som hänt här har allt att göra med varför Berlin är den stad den är i dag.

Ett fantastiskt bra sätt att lära sig mer är ta en guidad cykeltur längs med muren. Berlin on Bike anordnar riktigt bra sådana, jag var med på en som gick från Prenzlauer Berg, längs med Bernauer Strasse, Mauerpark och upp till Bösebrücke som var den första gränsövergången som öppnades den där kvällen. Guiden Sascha, som själv är uppvuxen i den västra delen av Berlin, var helt fenomenal (han berättade bland annat om hur han som tonåring åkte över till Öst för att köpa sprit, de kollade aldrig ålder där och det var löjligt billigt för wessies).

Vid minnesplatsen vid Bernauer Strasse står en bit av både den yttre och inre muren kvar, och den så oerhört sorgliga och skrämmande ytan mittemellan. Där finns också ett informationscenter som verkligen är värt ett besök.

Det gamla DDR-fängelset i Hohenschönhausen lämnar ingen oberörd. Fruktansvärda berättelser, berättade av före detta fångar (som blir trakasserade av sina gamla fångvaktare titt som tätt än i dag). Blir fortfarande tårögd när jag tänker på vad jag hörde och såg där.

På Stasimuseet i Lichtenberg kan du lära dig mer om hur Stasis galna övervakningssystem fungerade i praktiken. Skrämmande effektivt, för att vara på den tiden. I dag hade samma system varit hur lätt som helst att bygga upp, med Facebook och allt. Tänkvärt.

Läs mer på den här sidan om alla jubileumsevenemang här under hösten – och kom hit.