Jag gillar verkligen pop up-restaurangstrenden som råder nu. Att gå på en pop up är ett supertrevligt alternativ till vanliga restaurangbesök och leder inte sällan till kul möten med nya människor och, inte minst, en fantastiskt matupplevelse.

I lördags tog en av mina favoritfoodies här i stan, The Bread Exchange-Malin med mig till Lode & Stijn. En pop up skapad av just Lode och Stijn, två unga kockar med stora ambitioner. Det var så himla trevligt, och riktigt, riktigt gott. Sex rätter, bland annat de här.

Toast med lammtartar och torkad äggula. Asså. Dog lite här.

Friterad potatis med creme fraiche och råg. Helt bisarrt gott.

Hälleflundra med grisnacke och vild broccoli. Fint som snus.

Lode & Stijn kommer fortsätta att hålla i middagar två gånger i månaden åtminstone fram till sommaren, så det är nog inte alls omöjligt att pricka in ett besök och få biljetter. Håll koll på deras Facebookssida. Tanken är att de så småningom ska starta sin alldeles egna restaurang.

By the way. En annan av gästerna i lördags var Per Meurling från den helt fantastiska sidan Berlin Food Stories.  Ni som är på väg till Berlin och vill få koll på var de bästa restaurangerna finns, kolla in hans superlista här. Den är guld.

Det är faschingtider här i Tyskland! Det har vi såklart firat. Rättning: Inte vi, barnen. Här i Berlin sträcker sig festligheterna nämligen bara till att barnen har maskeradparty på förskolan.

Annat är det i München och Köln! Där gås det på baler och i karnevalståg, det kläs ut och kläs upp, sups och festas så det står härliga till. Under flera dagar!

Måste säga att i jämförelse med hur hårt stora delar av världen festar just nu så känns både maskerad på förskolan och semlor rätt… mesigt.

I går fick jag krupp på Friedrichshain. Det har varit så infernaliskt mycket skrivbordsjobbande för mig under den sista tiden att jag knappt sett något annat än mitt eget skrivbord och vägen mellan förskolan och vår ytterdörr. Och hur bra mitt råd om hålla sig inom en radie på 300 meter för att överleva vintern här (jag pratade det i den här podden) än är så funkar det inte hur länge som helst. Till slut förtvinar man.

Så, jag tog det djärva beslutet att promenera in till Mitte för att kaféjobba där istället för hemma. Gick delvis längs med Karl-Marx-Allee, förbi snygga Kino International.

Och den här gamla skylten förstås – som helt klart lyfter huset den sitter på.

Till slut hamnade jag på Sankt Oberholz. Ni som kan Berlin suckar säkert uppgivet nu. Herregud, kunde hon inte ha valt något LITE MER ORIGINELLT när hon ändå var ute för att få någon slags ny luft under vingarna?

Sankt Oberholz är nämligen the kafé för alla laptopnomader i stan. Ett hopplöst klyschigt ställe att sätta sig på om man har en dröm om något kreativt som kan skapas på en dator. Här har, och jag skojar inte nu, 90 procent av alla gäster en appleprodukt uppslagen framför sig. Kaffet och maten kostar skjortan (hur skulle kaféet annars gå runt? Fast, märk väl, priserna är fortfarande nada nix jämfört med random kafé i Stockholm) men wlanet är inte tidsbegränsat, det ligger förlängningssladdar utplacerade lite överallt och ingen i personalen tittar snett på en.

Kafét har, för länge sedan och till skillnad mot många andra ställen som förbjuder datorer nu, helt kapitulerat inför alla drömmare, startuppare och författare in the making som behöver ha någonstans att sitta om dagarna.

Man kan ju inte låta bli att bli lite varm om hjärtat ändå. Det är ändå ett av de största ”problemen” för oss ambulerande laptopare – att man känner sig som en blodsugande igel varje gång man packar upp sin dator på ett kafé (och det även om man köper fem koppar kaffe och en lunch under dagen!).

Fast finast av allt med att ta en sväng till Sankt Oberholz ibland är nog ändå känslan av att sitta och jobba bland säkert hundra andra fria typer, det får i alla fall jag luft under vingarna av.

Berlinpodden! I det här avsnittet funderar jag och Kristina på varför tyskarna tycks gå till läkaren i tid och otid, på den avslappnade inställningen till alternativmedicin som råder här och för- och nackdelar med det tyska sjukvårdssystemet – som verkligen känns ganska annorlunda jämfört med det svenska. Vad sägs till exempel om att bli ivägskickad på en treveckors ”mamma-kur” till ett spaliknande ställe vid havet för att undvika en eventuellt annalkande utbrändhet?

Lyssna genom att surfa till Berlinbiten.se eller ladda ner Berlinpodden i din podcastapp (här finns den på Itunes).

Och, i vanlig ordning, stort tack till Filip Löfström som hjälpte oss med ljudbearbetningen!

(eller Berättelsen om hur Johanna Paues blev tysk. Typ.)

I maj har jag bott i Berlin i sju år. Det är helt galet länge och det har hänt så mycket. Jag har gift mig, fått två barn, startat upp en frilansverksamhet, drivit ett frilanskontor, skrivit över 1000 blogginlägg om Berlin och livet här (1138 för att vara exakt, det här inräknat), lärt mig tyska, köpt en lägenhet innan den fanns och sedan varit med i nästan varje steg i byggprocessen. Jag har fått nya vänner, sagt adjö till flera av dem som flyttat tillbaka till Sverige eller någon annanstans. Damn, jag har nästan hunnit med att bli medelålders på köpet. Men bara nästan, MÄRK VÄL!

Men de största förändringarna har ändå skett inom mig. Jag är en ganska rastlös själ som verkar gilla att göra det så svårt för mig själv som möjligt – att bryta upp och börja om så totalt som vi gjorde är sannerligen en utmaning som sätter den personliga utvecklingen på sin spets. Åtminstone har det känts som det.

Ta den lilla saken att inte kunna språket till exempel. Hjälp. Att inte kunna vara sig själv, att inte begripa vad som står i myndighetsbreven, att det tar en kvart att skriva ett sms, att inte hänga med i det som sägs på föräldramötet, att känna sig dum femtioelva gånger om dagen – det gör att du lär känna dina svagheter och styrkor rätt effektivt, kan jag lova.

När jag tänker tillbaka på åren här inser jag att jag alltid befunnit mig i någon slags fas i mitt liv som utlandssvensk. Jag har funderat en del på vilka de här faserna varit och kommit fram till följande:

Det började med Äventyrsfasen, även kallad förälskelsefasen. Vi hade precis flyttat hit, allt var så spännande, så underbart, förtrollande vackert och roligt. Jag älskade precis allt med Berlin, allt. Log lyckligt när berlinarna skällde ut mig för att jag cyklade på trottoaren, tyckte minsta lilla klotter var gatukonst. Den här fasen höll i sig i tre år ungefär.

Sedan tog äventyret slut och jag insåg att ”några år i Berlin” långsamt hade förvandlats till en rejäl del av våra liv. Någon gång kring fyraårsdagen kom Långt-bort-ångestfasen där en rädsla över att jag för alltid kommer att vara en perifer figur i långbortistan för min brorsbarn började spöka.

Efter fem, sex år var jag så pass rotad här att de stora identitetsfrågorna kom upp till ytan. Var jag svensk fortfarande? Skulle vi någonsin flytta tillbaka? Ville jag det? Om inte, skulle jag orka att inte riktigt höra till någonstans under resten av mitt liv? Och vilken nationalitet skulle våra barn identifiera sig som? Tyskar? Svenskar? Européer? Sådana frågor. Den här tiden kallar jag Förvirringsfasen.

Men så plötsligt slutade jag att ha ångest, Lugnetfasen inträdde och jag insåg hur fånig jag hade varit som känt att jag bott så himla långt bort från allt och alla. Sverige är ju nästan ett grannland för bövelen och mina barn kommer att bli både tyska och svenska. Punkt. Jag började mer och mer tänka på mig själv som en aldrig kommer att bo i Sverige mer, och var helt okej med det…

…samtidigt som en annan känsla började växa i mig. En längtan efter naturen, helst den i Sverige. Fasnamn? Sommarhusfasen, och i den är jag nu. Jag vill ha ett hus i Sverige! Jag vill att mina barn ska få sånt som jag tog för givet som barn. Blanka sjöar att åka långfärdsskridskor på, skog och allemansrätt, riktig vinter och idyllisk sommar.

Ser ni vad jag ser? Att jag sakta men säkert förvandlats till en tvättäkta tysk? Jag gör ju bara som alla andra tyskar – drömmer om en stuga i idylliska Sverige. Gaa, jag har blivit en tysk Sverigeromantiker!

Eller inte. Äsch, jag vet inte. Vad den nya fasen betyder får framtiden utvisa. Tills vidare kämpar jag på med mina tyska pronomen. Och hänger på Hemnet.

Ni andra som har bott eller bor utomlands – vilka faser har ni gått igenom?

Ah! Glamouren! Det ÄR kul att gå på galapremiärer, det vet jag nu efter visningen av nya Cirkelfilmen. Fotoblixtarna! Alla stjärnor med läskigt utspänd hud i ansiktet! Och ja, filmen var sehr, sehr gut (och det skulle jag tycka även jag inte var partisk i frågan, vilket jag i allra högsta grad är. Äsch, lita på mig bara, filmen är grym – se den! Här kan ni förresten läsa en recension).

Hur som helst, det var inte det jag skulle skriva om i dag. Vi har ju varit i Tjeckien! Det var fantastiskt. Intensivt, men väldigt kul. Och snöigt. Väldigt snöigt.

Vi bodde i Harrachov. Det var en liten ort full av hus som såg ut att de var gjorda av pepparkaka. Gulligt dekorerade, med istappar som hängde från taken. Själva skidåkningen var fin, men inte särskilt varierande – systemet är verkligen inte så stort. Men det räckte gott och väl för oss tre familjer med barn i lära-sig-åka-ålder.

Och för barnen var det verkligen toppen, med stora och helt barnanpassade områden med flera barnliftar och knattebackar – och med pulkabackar i direkt anslutning så att småsyskonen hade skoj medan de stora plogade sig neråt i högre och högre hastigheter.

Men det bästa av allt var nog ändå att det var så billigt. Jämfört med svenska fjällen, och ännu mer alperna, var både skidåkningen och maten verkligen prisvärd. När liftkortet bara kostade 20 euro per dag gjorde det liksom inte så mycket att det på grund av trötta barn eller tusen viljor som inte gick ihop bara blev två åk någon dag. Eller att vår stora kille ibland skippade eftermiddagspasset i skidskolan för att han helt enkelt inte orkade mer efter morgonpasset.

För hyra av utrustning till tre personer, skidskola för ett barn i fyra dagar och liftkort för två vuxna i lika många dagar betalade vi ungefär 3000 kronor. Lika mycket betalade vi för boendet (som hade ett klätterlekrum precis vid restaurangen – med den underbara effekten att vi vuxna kunde prata ostört i flera timmar varje kväll medan ungarna hade superkul).

Så alltså, skidåkning i Tjeckien är ett mycket prisvärt och bra alternativ för oss med småbarn. Visst, befinner man sig i Sverige blir det väl en annan femma med resan ner också – men jag undrar om det inte skulle löna sig ändå? I alla fall om man gillar öl och schnitzel. Dessutom finns det ju större anläggningar i landet där skidåkningen blir ännu mer prisvärd än den var i Harrachov.

Eller ja, jag vet faktiskt inte om det blir någon röd matta för mig – men jag ska i alla fall gå på världspremiären av Cirkeln ikväll, yay!

För er som också är här och sugna att gå, beställ biljett nu – så ses vi ikväll!

Oxveckorna tar kål på mig. Mon dieu, vad trött jag är på att sitta framför datorn, tvinga overaller på trotsiga barn som avskyr ytterkläder och allt släpande på samma typer genom snöblandat regn när de vägrar att gå själva.

Vilken himla tur att det är SPORTLOV den här veckan! Visserligen bara fyra dagar för oss med start från och med onsdag, men ändå. Ett avbrott.

Vad vi ska göra? Det alla skidsugna berlinare gör så här års förstås. Vi åker till Tjeckien, till skidorten Harrachov närmare bestämt. Tre timmar från Berlin med bil.

Jag är grymt pepp. Hoppas att det är tillräckligt med snö bara. I värsta fall får vi hänga på hotellets spa – de har en egen saltgrotta. Hur flott låter inte det?

Och just det, hela långhelgen kommer att kosta oss ungefär en tredjedel av vad vi skulle betalat i Alperna. Det är ju inte helt fel. Särskilt när en i familjen inte stått på ett par skidor sedan hen var arton, en ska få pröva att åka skidor för första gången i sitt liv och en bara är två år gammal och motoriskt mer på på pulkastadiet än redo för skidor. Känns som att en alpresa skulle vara rätt mycket waste of money och typ… alper för oss, va?

Att det är svårt att få en förskoleplats i de populära områdena i Berlin har jag vetat länge och jag har hört skräckhistorier om hur föräldrar känt sig tvungna att under flera månader uppvakta förskoleledningar med både blommor och presenter. Det är hemskt och jag kan inte låta bli att undra om det skulle funka med regelrätta mutor också? Herregud, alltså.

Min granne berättade igår att de, äntligen, fått en plats till sin dotter genom att skicka ett brev varannan vecka till förskolan de helst ville ha – för att de visste att ledningen där för statistik på hur mycket föräldrarna jobbar för att få en plats. De gör alltså sitt urval utifrån hur ambitiösa och envisa föräldrarna är.

Man frågar sig onekligen – vore det inte enklare med en vanligt kösystem? För alla?

Vi fick förresten våra platser genom nepotism. Vänner till oss hade redan sitt barn på förskolan där våra unga går.  Tack, tack, tack K och J som hjälpte oss. Så att vi slapp skicka smöriga brev och blommor fler gånger i månaden.

Ni andra småbarnsföräldrar – hur var det för er att hitta förskoleplats? Enkelt eller svårt?

I dag är det, som de flesta av er säkert vet vid det här laget, 7o år sedan befrielsen av förintelselägret Auschwitz.

Återigen har vi blivit påminda om det obegripligt vidriga som hände där och på många andra ställen under andra världskriget. Återigen har vi skakat våra huvuden över hur det kunde hända. Låtas ske.

Och återigen har jag funderat över vilket land det är jag lever i, vad tyskarna bär på. Hur påverkas egentligen en befolkning av att ha en sådan, fullkomligt oförlåtlig, historia?

För att förstå mer av Tyskland tycker jag att ni ska lyssna på Germany, memories of a nation – en podcast producerad av BBC. Superbrittisk och superintressant.