Det här så fascinerande att titta på, jag kan inte sluta! Som att resa tillbaka i tiden.
Det är något som händer med hela upplevelsen av att titta på riktigt gamla filmer när de är i färg. Det blir verkligt. Människorna i den känns nära, på riktigt. Var det verkligen så länge sedan?
Fast jo. Rätt mycket har ju hänt sedan damerna i filmen gick förbi Brandenburger Tor med kjolarna svepandes kring anklarna. Särskilt här. Och varenda kotte är väl döda nu. Kusligt.
Okej. Först och främst. Berlin är varken London, Paris eller New York när det handlar om bostäder. Eller Stockholm, för den delen. Det går att hitta någonstans att bo här utan att vara svinrik. Gudskelov.
Men den här gamla bilden att det bara är att välja och vraka bland de vackra gamla sekelskiftesvåningarna i innerstan här? Glöm det. Den tiden är sedan länge vorbei.
Däremot finns det fortfarande hyresrätter i den här staden och du behöver inte ha stått i kö sedan födseln för att ha chans att få tag i en. Däremot får du räkna med att slåss lite för att vara den lyckliga som skriver under kontraktet. Det innebär:
– Gå på många visningar. Visst man kan ju ha tur och träffa rätt första gången, men mer sannolikt är att du måste beta av en fem, tio stycken. I veckan, alltså.
– Var sjukt trevligt och framåt mot mäklaren. Få dem att gilla dig så att de rekommenderar dig till hyresvärden!
– Ha alla papper i ordning redan under visningen så att du kan lämna dem direkt till mäklaren (de är alltså oftast mäklare som sköter förmedlingen av hyresrätter här). Här kan du läsa mer om vilka papper som behövs (se under rubriken Making an offer)
– Ha en inkomst som är bättre än dina konkurrenters inkomster (0ch om man inte har det, fixa någon borgenär som kan gå i god för att du kommer att betala hyran varje månad).
– Ha helst inga husdjur.
– Räkna med att behöva betala dryga två hyror i provision till mäklaren. Det här är ett sjukt system, alltså att den nya hyresgästen ska behöva betala för att mäklaren har organiserat visningen, men som tur är ska det ändras till nästa år. Äntligen! Hela mäklarbranschen är i uppror på grund av det här, hur ska de nu tjäna pengar? Ja, ni – vad sägs om att erbjuda en tjänst som hyresvärdarna är beredda att betala för? Mäklare är ett mycket hatat släkte här, som ni kanske förstår.
– Ha tid på dig. De flesta jag känner som letat lägenhet de senaste två åren har kämpat i två, tre månader innan det till slut klaffat.
Men som sagt, att det fortfarande går att överhuvudtaget få tag på ett förstahandskontrakt i attraktiva områden är ju i alla fall positivt. Och även om priserna har stigit helt hysteriskt mycket de senaste åren så är det fortfarande relativt betalbart, jämfört med många andra europeiska städer. En kallhyra för en tvåa på runt 60-70 kvadratmeter i ett poppis område brukar ligga någonstans mellan 600-1000 euro. Inte lite pengar, men inte så man tappar hakan och hoppet helt i alla fall.
Vi var ju på konsert i går kväll. Klassiskt, på Filharmonien. Jag tror att det var fint. Eller, alltså, jag tyckte att det var fantastiskt – de stunder jag var vaken.
Jag gillar att lyssna på klassisk musik, gör det ofta och gärna när jag jobbar, det är bara det att när den här småbarnsmorsans ständigt uppkopplade hjärna tvingas att koppla ner och bara vara går den direkt in i sleep mode. Jag fick verkligen kämpa för att hålla mig vaken. Nypa mig själv, koncentrera mig på att gissa vilken pinne trumslagaren skulle använda nästa gång (han hade sju olika!), fascineras av dirigentens (Alain Gilbert, värsta superstjärnan ju) olika ansiktsuttryck. Det var skitsvårt!
Jag vet inte om det beror på att jag behöver öva på typ mindfullness eller om jag helt enkelt bara är väldigt trött. Det är ju trots allt november.
Bortsett från det – älskar Filharmonien. Snyggt hus, snyggt ljud etc. Och rart på något sätt att publiken gör sig så fin inför konserten (även om det säkert är en ganska internationell klassisk konserthallskotym). Uppkläddhet är annars ett rätt exotiskt inslag i min berlinervärld.
Åh, den här texten. Den sätter verkligen fingret på Berlin just nu. På vad som gör den här staden så jäkla spännande och speciell. Läs!
Och hö rni, det är ju helg också. Glad fredag på er! Vad jag ska göra i helgen? Det här:
Hålla min heta make i handen medan jag lyssnar på en konsert på Berliner philharmonie.
Klättra med hela familjen på Bertha Bloc.
Gå på Bio i Sony Center på Potsdamer Platz. Den där sista Hungerspelsfilmen.
Och så blir det säkert lite marknader och sånt också förstås.
Om du har varit i Tyskland har du säkert tänkt på det. Och undrat varför någon i all sin dar väljer att installera en toalett där nummer två liksom landar på en hylla istället för att diskret dyka ner i toalettvattnet.
Och det kan man ju verkligen undra.
Hylltoaletterna är vanliga här, nämligen. Jättevanliga. Och jätteirriterande. Och, om du frågar mig, jätteäckliga.
Vem vill kolla på sitt bajs? En hel nation, har det visat sig.
När vi skulle köpa en ny toalett för några år sedan passade jag på att fråga kvinnan i affären varför det är så vanligt med bajshylletoaletter i Tyskland.
Hon, med oförstående blick:
– Vi brukar rekommendera våra kunder att ha åtminstone en sådan här toalett i varje hushåll.
Jag, med en förmodligen ännu mer oförstående blick:
– Okej, men varför?
Hon:
– För de gånger då man behöver ta med ett avföringsprov till läkaren. Då är de här toaletterna hemskt praktiska.
Eh? Och hur många gånger per år, eller per liv, tar man med sig ett bajsprov till läkaren? Knappast tillräckligt många för att det ska vara ett vettigt skäl till att skaffa en jäkla bajshylla att till leda och äckel toalettborsta ren vareviga dag. Eller?
Och där någonstans insåg att jag att tyskarnas behov av att kunna titta på sitt bajs handlar om något annat. Något djupare. Om något som sitter långt in i den tyska folksjälen.
Om kontroll.
Om att kunna se att allt är in ordnung. Att magen funkar, livet går vidare, jorden snurrar. Om rädslan för det oundvikliga.
Just det. Hyllan är helt enkelt dödsångest i fysisk form.
Ja, men på riktigt. Vi har haft det helt fantastiskt i Oman – turkost vatten och svajande palmer, god mat, sköna dagar vid poolen och spännande utflykter – men åh, vad härligt det är att komma tillbaka till Berlin igen.
Det har jag faktiskt jag tyckt varenda gång jag landat här efter en resa. Pirr i magen så fort jag skymtar tv-tornet och en skön känsla av att nu börjar det igen, nu blir det sådär överraskande och kul som jag upplever att livet här är. Ni tror säkert att jag överdriver, men jag lovar. Det har varit såhär under alla de snart sju åren jag bott här. Rätt bra betyg på det ställe där ens vardag utspelar sig, tycker ni inte?
By the way så var en av utflykterna i Oman lite väl spännande. I den här fina floddalen (Wadi Shab) träffade jag på en orm. Den var dryga metern lång och låg på en mur alldeles invid mig – som den bestämde sig för att HOPPA ner för precis när jag gick förbi. Jag grät av skräck i säkert tio minuter efteråt. Och ja, den var tydligen giftig. Jättegiftig. Danke sehr för att Friedrichshain är en förhållandevis ormfri del av världen.
Jag är ju på semester just nu och hade egentligen lovat mig själv att hålla mig borta från datorn – meeen så såg jag att Adam, min trevliga resebloggarkollega här i Berlin, publicerat en jättebra guide till Hackescher Markts coolaste butiker och skönaste ställen att hänga på – och den vill jag inte att ni ska missa! Mitte är kul att hänga i, men precis som mycket annat här i Berlin gäller det att veta vart man ska gå för att det ska bli rätt.
Läs gärna resten av Adams blogg också, den är toppen.
Nu tillbaka till poolen och smidandet av planerna på att bli en yogi när jag kommer hem. Det slår aldrig fel – varje semester bestämmer jag mig alltid för att börja yoga. På riktigt, flera gånger i veckan. Kanske dags att göra slag i saken, eller vad säger ni? Det ska ju vara så himla… bra.
Nya alster på Niederbarnimstrasse, Friedrichshain, Berlin.
Nä, hörrni. Nu ska jag bada i havet, kolla på delfiner, jaga ungar på kritvita stränder, shoppa på souken och öva simtag med min femåring ett tag. Semester i Oman väntar. Vi hörs!
Allra vackrast var installationen längs med East Side Gallery. Mot den färgglada muren. Jag cyklade förbi där strax för sex på kvällen, luften var full av förväntan. Leende människor som minglade i det mjuka ljuset från ballongerna.
Vid Brandenburger Tor var det över en miljon människor. I de massorna gav jag och min kompis Jennie oss inte in, vi stannade vid Potsdamer Platz. Det var kallt, men det gjorde inte så mycket. Folk skrattade och hade kul, även vi.
Vi läste på de små lapparna som satt fast i snöret till ballongerna. Alla 8000 ballonger hade en fadder som var och en skrivit ett alldeles eget meddelandet om frihet.
Och vid kvart över sju så for de första ballongerna iväg. Jubel och applåder, tusen smartphones i luften. Det gick långsamt och koordinationen av uppsläppet var inte den bästa – men effekten uteblev inte. I alla fall inte hos mig (har hört att många på andra ställen i Berlin tyckte att det kändes väldigt mesigt alltihop. Att det liksom blev ett antiklimax när ballongerna bara… svävade upp. Undrar lite vad de förväntade sig? Att skicka upp ballonger i luften är trots allt en ganska stillsam händelse).
Någon bättre bild på själva uppsläppet än så här fick jag inte till. Jag koncentrerade mig istället på att uppleva det – och jodå, är jag såg hur de handskrivna lapparna fladdrade i vinden kom allt en tår. Alla tusentals berättelser om frihet som steg mot himlen ovanför oss, det var så fint.
Jag är så glad över att jag var där.
Kontrasterna, den närvarande historien och den sköna atmosfären – frilansjournalisten Johanna Paues föll handlöst för Berlin redan under det första besöket för sju år sedan. Två år senare flyttade hon dit.